(Sydsvenskan 26/10 2008)
Rupert Murdoch läser inga böcker, han tittar inte på tv och han vet förmodligen inte hur man tar emot mejl.
Han må styra över ett av världens största medieimperier, men han lever som om det fortfarande vore 1950-tal och tillvaron kretsade kring lösnummertidningarnas löpsedlar och rubriker.
”The man who owns the news” heter den profilerat välskrivande Vanity Fair-kolumnisten Michael Wolffs bok om Murdoch, som ges ut i december och redan väckt uppseende bl a för att den omvittnat konservative mogulen här ger Barack Obama sitt stöd. Och det är inte oväsentligt: medieägande på den här nivån fordrar politiskt manöverkunnande och Murdoch har tidigare hittat rätt vindriktning när han förvandlat sina brittiska tidningar till propagandaorgan för först Margaret Thatcher och sedan Tony Blair.
Under nio månader följde Wolff mannen som äger nyheterna och som annars sällan ger intervjuer.
– Här har vi en grabb som i huvudsak har gjort det han velat och kommit på hur han ska tjäna pengar på det. Och jag tänkte: wow, jeez, det är ju ett slags definition på en himmelsk tillvaro.
Författaren själv sticker världsvant in sin blanka skalle i de vällevnadskretsar han gärna gisslar och tycks klara sig bra på inkomsterna från sina mediekrönikor. Vi träffas på en restaurang i hans hemkvarter vid Lexington Avenue i New York. Äldsta dottern arbetade tidigare på Murdoch-ägda New York Post, men har passat på att byta jobb inför bokutgivningen.
Och något himmelskt liv har det väl knappast varit för dem som drabbats av de hårda nyporna när Murdoch klivit in och bytt chefer eller teknik, som när typograferna bokstavligen ställdes på gatan när han öppnade ett nytt tidningshus i London.
– På sätt och viss gillar jag det där också, säger Michael Wolff. Jag gillar kontroverser och personer som är beredda att säga fuck you, jag tycker om dem som inte ser det som sin uppgift att göra alla lyckliga. Företagarattityden går ut på att undvika dåliga skriverier, att göra så lite som möjligt som kan uppröra dem som skulle kunna hindra en från att tjäna pengar. Murdoch har aldrig varit sådan.
Tycker han om konflikter?
– Ja. Han är en inbiten bråkstake. Jag tror att han har väldigt roligt på sitt jobb. Han tycker om att reta de skenheliga i branschen. Han är också den värsta skvallerkärring jag någonsin träffat. Det ger ett enormt inflytande. Om jag ville sprida ett rykte i hela New York skulle jag prata med Rupert Murdoch.
Wolff säger att huvudpersonen har varit tillmötesgående under arbetet med boken.
– Mitt intryck är att han inte bryr sig om vad man säger om honom. Men han märkte att vi har en likartad syn på dem han kallar ”journalistikens biskopar”.
Vilka är de?
– New York Times, framför allt. Eller Wall Street Journal. Det journalistiska etablissemang som så länge stängt honom ute, som anser sig ha rätt att ange riktlinjerna. Ändå förmår de inte sälja tidningar. I något läge måste någon ta ansvar för det faktum att journalistiken inte fungerar, att unga människor inte läser journalistik, att vi har låst in oss i ett yrke i obotligt förfall. Någon måste säga: det finns inga andra här så det måste vara vi själva som har orsakat detta.
Wolff ville veta vad det är som driver den här mannen, som av många journalister betraktas som det mest föraktliga som katten släpat in. Med förtjänsterna från pariamedier som The Sun och Fox News har hans bolag News Corp närmat sig segern i branschens globala monopolspel och i kraft av sin ställning påverkat lagstiftningen i flera länder. I debatten om ägarkoncentration är han inte bara mannen som äger nyheterna utan också krösusen som förgiftar dem och säljer vilken skit som helst med Sidan 3-flickor eller bisarrt reaktionära programledare.
– Jag var inte ute efter att försvara honom eller att hugga honom i ryggen, jag var bara nyfiken på maskineriet, säger Wolff. Han gillar stålar och lämnar aldrig kvar en dollar på bordet. Han fungerar inte särskilt bra ihop med andra människor. Han är ensamvarg. Han har aldrig haft några vänner. Han är omgiven av tusentals människor som jobbar för honom och bugar och slickar hans skor, så jag kan inte påstå att han är ensam, men jag vill hävda att han är apart. I hög grad befinner han sig inne i sitt eget huvud. Han bryr sig egentligen inte om världen omkring honom.
När Murdoch, arvtagare till ett medialt kejsardöme på andra sidan jorden, i Australien, dök upp på tidningsgatan Fleet Street i London var det som om en revolverman hade sparkat upp svängdörrarna på en saloon i Dodge City för att genast upptäcka att han befann sig på en ombonad engelsk landsbygdspub. Alla där inne tittade upp ett ögonblick och vände sedan tillbaka till sina pints.
Så beskrivs Murdochs entré på den brittiska mediemarknaden för 40 år sedan i Guardian-journalisten Matthew Engels utmärkta bok om populärpressen, ”Tickle the public”. Nykomlingen köpte då söndagstabloiden News of the World och strax också The Sun, den senare för ett pris som var lägre än den vinst tidningen snart skulle komma att dra in varje vecka.
Sedan dess har han flyttat till USA och visat en kleptomans intresse för allt från Village Voice till New York Times och spritt sina satelliter och kablar och sajter och tidningar och böcker över klotet. I fjol förvärvade han Dow Jones och därmed också den inflytelserika Wall Street Journal.
Ändå säger Wolff att han är den mest gammalmodiga person han har träffat sedan hans egen farfar dog.
– Jag ser honom som en sorts 50-talsmänniska. Hans världsbild är gammaldags, väldigt svartvit. Hans syn på könen och på politiken är svartvit. Och hans föreställning om dagstidningen är djupt gammalmodig. Han ser den som mediet för den arbetande mannen. Han tycker om väldigt korta artiklar, han gillar rubriker. Det är fortfarande en tidning som ska inhandlas i kiosken, det är en värld nästan innan det fanns villaförorter och bilar.
Lägger han sig fortfarande i det dagliga arbetet?
– Väldigt mycket. Han är tidningskille, han kan riva upp en sida, göra om den. Han har en väldigt klar uppfattning om hur det ska se ut.
Vad är bra journalistik enligt Rupert Murdoch?
– Det finns en implicit skillnad mellan dem som ser sig som journalister – jag är sanningens försvarare – och dem som är tidningsmän – mitt jobb är att få ut en tidning. Han är det senare och tidningen för honom ett väsen. Människor ska underhållas, de ska förses med en spegel, ha sällskap, må bra. Den tidning som alltid legat honom varmast om hjärtat är The Sun. Det där har lett till frågor i anslutning till att han tog över Wall Street Journal. A: Är han verkligen intresserad av en kvalitetstidning? B: Vet han över huvud taget vad en kvalitetstidning är för något?
Har du fått svar på frågorna?
– Ett svar är att han på ett grundläggande plan inte uppfattar skillnaden mellan de båda tidningarna. Han har också skapat en egen fantasivärld åt sig, som på New York Post. Den har förlorat pengar ända sedan han köpte den förbaskade tidningen 1977. I boken beskriver jag den som en temapark. Den är en återskapad tabloid. Den är en dålig affärsidé, men han har hållit den vid liv eftersom han älskar den. Han vill bli påmind om att det fortfarande finns en tabloidtidning med tabloidmänniskor, riktiga murvlar, i huset som han arbetar i.
Wolff beskriver Murdoch som en gammal onkel, med viss kärvänlighet trots att han menar att magnatens värld är inåtvänd med människorna indelade i två kategorier: de användbara och de icke användbara.
– Det är nästan feodalt. De som arbetar hos honom är troende. De tror på honom på ett närmast förblindat sätt. I många fall handlar det om att han har gett dem möjligheter som ingen annan skulle gett dem. De deltar i kulten kring honom. Han har styrt och gjort om företaget under så många år och aldrig låtit någon annan ta kontrollen. De lever i hans bubbla. I andra företag vet man kanske inte riktigt varför saker och ting sker. På News Corp vet man: det är så här för att Rupert säger så.
Att folk tycker illa om honom för det han gör, leder enligt Wolff inte till några skamkänslor inför de egna verksamheterna. Däremot kan hans nya unga fru Wendi och hennes liberala vänner ha fått honom att vilja distansera sig från Fox News. Köpet av Wall Street Journal handlade, menar Wolff, mindre om idéer och mer om att visa att han faktiskt kunde göra det.
– Hur placerar man sig i en position där folk tar en på allvar – och där man väcker fruktan? Alla de här grabbarna som har slängt sin anständighet i hans ansikte – well, screw them. Han kan köpa anseende.
I ”The man who owns the news” sägs om den nära framtiden att ”det kommer kanske inte att finnas några tidningar såvida inte han äger dem”.
– Det verkligt udda och märkliga med Murdoch är att han är en man som har överlevt sin tid. Alla andra vet att dagstidningar är reliker, sentimentala artefakter, det mest antikverade som finns. Men ingen har berättat detta för honom. Det kan visa sig vara hans verkliga bedrift när folk ser tillbaka; de kan säga att det var han som gav tidningar till ytterligare en generation som annars inte skulle ha fått dem.
Kan du själv tänka dig att arbeta för honom?
– Nej, då måste man vara i Rupert Murdoch-branschen. Det är också ett sjaskigt, billigt företag när allt kommer omkring. Man får stå ut med mycket. Det är inte något man nödvändigtvis skulle vilja göra om man hade ett alternativ.
Ett köp av New York Times – symbolen för ett journalistiskt ideal han ogillar så starkt – vore förmodligen den sista, och viktigaste, fjädern i Murdochs hatt.
– Det blir en kapplöpning mellan tidningens livslängd och hans egen, säger Michael Wolff.
Och vem drar längsta strået?
– Vem vet? Jag har tillbringat en härlig dag med hans mamma på den utkylda, ostädade familjeegendomen utanför Melbourne, och hon fyller hundra i år.