(Svenska Dagbladet 19/2 2016)
Finns det någon svensk kvar som inte har gått på mångfaldskurs?
Själv deltog jag i ett seminarium för tio år sedan, när Mångkulturåret 2006 invigdes, och fick höra att samhället förtrycker dem som har svart hår och inte heter Svensson. Den dåvarande regeringens diskrimineringsutredare Masoud Kamali föreläste om att människor med utomeuropeiskt ursprung borde få förtur på arbetsmarknaden. Ett par kommunalanställda kvinnor bekände att de sannolikt hade fått sina jobb på grund av sin helsvenska bakgrund. Under programpunkten ”Kan vi märka det normala?” fick vi alla svara ja eller nej på frågor som syftade till att ringa in vår fördomsfullhet, och som avslutning uppmanades vi att fästa en liten tygbit med säkerhetsnål på den plats på kroppen där de inkvisitoriska frågorna hade känts som allra mest.
När Utbildningsradion nu annonserar efter en person som kan bli inslagsproducent för ”en serie om normkritik” och som ”har erfarenhet av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk” påminns man än en gång om hur skev diskussionen om mångfald har blivit.
Mångfald reduceras helt sonika till härkomst och hudfärg. Människors kunskaper blir ointressanta: UR söker inte i första hand en journalist. I stället görs ytan till innehåll och tanken att samhället skulle kunna rymma en mångfald av värderingar baserade på annat än härkomst och utseende, och att detta kan vara en styrka, faller helt utanför ramen när medborgarna ska rastreras och sorteras i tabeller.
UR:s projektledare säger i tidningen Dagens Media att ”det känns skitkul” att få hålla på med normkritik och rasifiering, ett argument i linje med den intellektuella halten i den mångfaldsliturgi som public service-företagen gjort till sin.
Inte bara UR utan även Sveriges Radio och Sveriges Television håller sig med policydokument om mångfald där frågor om kvalitet och åsiktsbredd får stå tillbaka för formaterade formuleringar ur den postkoloniala grundkursens klichéförråd.
UR har dock gått längst, både i uppfordrande tilltal och när det gäller personalutbildning. För ett halvår sedan samlades de anställda på Filmhuset i Stockholm och fick av filmkonsulenten Baker Karim och andra föreläsare veta att man inte bör göra program om miljöer som man inte själv är en del av. Som exempel nämndes att ljushyade inte vet tillräckligt för att kunna intervjua mörkhyade. Från folk som var där hörde jag att stämningen påminde om den på ett frälsningsmöte.
I sin ”Mångfaldsstrategi 2015-2019” svävar UR heller inte på målet: ”Varje medarbetare ska förstå, omfatta och tillämpa ett antal begrepp som till exempel ’mångfald’, ’rättighetsperspektiv’, ’normkritik’, ’interkulturellt förhållningssätt’ och vad dessa innebär för det egna arbetet och i samspelet med kolleger.” Dessutom frågade UR under fjolåret ut anställda om mångfalden på deras arbetsplats vad gäller sexuell läggning och religionstillhörighet.
Ett av problemen med begreppet mångfald är att det är så lätt att förenkla. Genom att prata om det i allmänna ordalag, och gå på kurs, kan man känna sig fördomsfri utan att ha funderat särskilt mycket över vad verklig mångfald – i tanken, i perspektiven – skulle kunna innebära på arbetsplatserna, för samhällsfunktionerna, i medierna.
Idén med representation – att en invandrad taxichaufför företräder alla invandrare eller att en syriskfödd ingenjör talar för alla muslimer, också om han eller hon är kristen – hör till tankefelen i mångfaldsdebatten. Hur ska statistisk rättvisa uppnås? Vad skulle den vara värd? Och varför begränsa resonemanget till hudfärg och födelseort?
För journalistikens del, och givetvis även för public service, leder föreställningen att uppnästas villkor endast kan skildras av uppnästa till ett slags paralysering. Saknar man förmåga att beskriva sådant som inte är omedelbart bekant upphör inte bara möjligheterna till journalistisk verksamhet utan dessutom förutsättningarna för kunskapsinhämtning, empati och solidaritet. Det finns inga skäl att lämna sin lägenhet.
Det mesta som jag själv har gjort under mitt yrkesliv har i ett sådant mångfaldsperspektiv saknat värde. Böckerna om indianer och somalier och kvinnor med skyddad identitet och överlevande från Förintelsen vore bättre oskrivna eftersom de har handlat om ”den andre”. Decennier av intervjuer med människor i annorlunda miljöer har då varit ett slags bedrägeri mot sanningen eftersom jag inte varit en av dem.
Nu tror jag förstås inte på den sortens självömkan. Däremot vore det inte fel med en journalistisk granskning av mångfaldsytlighetens konsekvenser runtom i detta ängsliga Sverige, som har så förtvivlat svårt att ta till sig att människor kan tycka olika och vara både mer eller mindre nyfikna på sin omgivning.