(Axess nr 9/2024, 12/12 2024)
Vad ska hända med barnen när det inte längre finns några vuxna?
Det frågade dramatikern Noël Coward i en kuplettvisa redan för sjuttio år sedan, och det han allvarsskojade med var en föräldrageneration – på 1950-talet! – som mest ville gå ut och dansa och bli hög på piller och vodka och jaga åldrandet på flykten med ansiktslyftningar. Coward sjöng om hur neurotiskt livet var, en evig strid där miljoner spenderades på att sätta stopp för marschen mot medelåldern. I visans slutkläm såg han framför sig hur ungarna någon gång i framtiden skulle komma att hämnas och knyta sina små nävar och ta livet av sina psykiatrer.
När jag valfri kväll zappar mellan tv-kanalerna, från SVT1, SVT2, 3, 4, 5 och vidare uppåt, förstår jag på djupet innebörden av begreppet infantilisering. Samtidigt är jag medveten om att nästan ingen under pensionsåldern använder tv på det här viset; de unga strömmar och svajpar.
Om tilltalet underskattar tittarnas intelligens är det således de äldre som drabbas.
Efterlysningar av ”den vuxne i rummet” har varit legio i svensk debatt de senaste åren liksom hänvisningarna till Tyskland som ”ett Sverige för vuxna”. Vårt land är inte bara hemsökt av gängkriminalitet, dess motstånd mot alla sorters kriser anses nedbrutet av den infantiliserande flykten från ansvar. Även makthavare beter sig som curlade barn vars föräldrar aldrig markerat några gränser.
Rockmusiken, som många med inflytande växt upp med, har underhållit föreställningen om vuxenlivet som någonting oattraktivt. I ”My generation” sjöng The Who ”I hope I die before I get old” och sedan fyllde Pink Floyd på med ”We don’t need no education, hey, teacher, leave them kids alone!” och Bruce Springsteen med “We learned more from a three-minute record, baby, than we ever learned in school”. Att vara “Forever young” blev både kommersens och åldrandets ideal.
Men kanske finns det ändå en gräns för hur barnslig man kan bli? För att klara av ett jobb krävs ett visst mått av professionalism och social stabilitet.
Det pågår en backlash mot den livsstilsliberalism, förknippad med den 60-talistiska ungdomskulturen, som fått skulden för såväl skolans förfall som oviljan att i tid tackla den urbana segregationen. Det som då ibland formulerades som kollektiv utopism blev ju snart till privat självförverkligande, en anmärkningsvärt snabb omvandling där termer som mångfald och revolution kom att handla om varuutbud och till intet förpliktigande värdegrunder hos företag, universitet och myndigheter.
I sin senaste bok ”The crisis of culture: Identity politics and the empire of norms” (C Hurst & Co, 2024) menar den franske statsvetaren Olivier Roy, mest känd för sina arbeten om islamism och terrorism, att konsekvenserna av det senaste halvseklets värdeförskjutningar tränger ännu djupare. Vad han lyfter fram är ett vakuum med avpolitiserad politik och kulturer tömda på kultur. Det mesta har här förlorat markkontakten och det som brukar kallas kulturkriget är i själva verket snarare ett krig mot kulturen.
Roys skildring ansluter till en lång rad besvikna eller dystopiska temperaturtagningar, som brukar referera till verk som Christopher Laschs ”Den narcissistiska kulturen” och Neil Postmans ”Underhållning till döds”. I synnerhet historikern Lasch ges återkommande utrymme i ”Infantilised. How our culture killed adulthood” (Constable, 2024), en ny bok av den brittiske kriminologen Keith Hayward med ambitionen att samla så många infallsvinklar på det infantiliserade samhället att huvudpoängen nästan riskerar att gå förlorad.
Hayward är verksam vid Köpenhamns universitet och för att visa att även hans egen arbetsplats blivit en del av ett större problem beskriver han en temadag, Global Development Day, där frågan ställs om hur världen skulle se ut om studenterna bestämde. Men det är ju just det de gör, utbrister Hayward, och det är därför ett universitet kan fylla en sådan här utvecklingsdag med öl, välgörenhetsnätverkande och islamfärgad andlighet – vad som helst, bara inte diskussion med någon form av substans.
I sin bok plöjer Hayward igenom kända ämnen som woke-industrins härjningar och de överbeskyddade barnen, de som aldrig tillåts göra egna erfarenheter. Han beskriver ett modernt samhälle som inte vill växa upp. Tvärtom tycks det regrediera i sitt ointresse – och möjligen sin rädsla – för framtiden. Förr var vuxenlivet en plats att anlända till, men numera vill många aldrig komma fram.
Befrias man från ansvar förväntar man sig att någon annan ska ta det.
Förhoppningen om evig ungdom framstår egentligen som en smula ologisk med tanke på hur mycket vuxenvärlden oroar sig för de yngre. Redan de gamla grekerna bekymrade sig och i våra dagar misstänker många att barnen kommer att bli illitterata och dessutom sociala krymplingar, fångade som de verkar vara mellan skärmarna och hörlurarna.
I Keith Haywards bok tränger infantiliseringen djupare än till basebollkepsarna på medelålders män eller flamset i lekprogrammen på tv. För att ta hand om sårade känslor och upplevd kränkthet anpassas politik och offentlig verksamhet till låga krav på ansvarstagande. Förlusten av föreningsliv och vardaglig social kontroll i utomhusmiljön har inte bara urholkat tilliten i samhället i stort, de ytor där barn tidigare kunde leka spontant har krympt kraftigt och deras vardag har i det avseendet blivit mer vuxen och stillasittande.
Som barn tror man att världen kommer att vara oförändrad när man blivit vuxen, man blir bara längre i en bekant miljö. Som vuxen vill man enligt infantiliseringsteorin inte heller acceptera förändringarna. Man vill inte ens växa sig så lång att man löper risken att bli tillfrågad om man vill hugga i och ge ett handtag.
Alla har blivit känsligare, mer oskyddade, mindre benägna att rösta på utopier än på sådant de har goda minnen av.
Västvärlden har inte bara blivit barnsligare utan också mer tillbakablickande i stort, både bland dem till höger och dem till vänster. Vår bästa tid var förr.
Keith Hayward har ett gott öga till 1990-talet, decenniet då han menar att offerskapet blev hårdvaluta i kulturlivet. Som exempel nämner han musikerna Sinéad O’Connor, Morissey och Courtney Love och framväxten av litteratur och tv-serier med bräckliga, traumatiserade huvudpersoner. ”Genom att betona ömtålighet och normalisera offerskap framkallade samhället vid slutet av årtusendet en ny postmodern personlighetstyp – den riskutsatta individen,” skriver Hayward.
Så tar offerkulturen enligt honom ifrån individen förmågan, och behovet, att argumentera och agera. Politiska frågor görs identitetspolitiska och därmed avpolitiserade och demonstrationer förvandlas till ursäkter för vandalism.
Olika sorters minoriteter har ju i accelererande utsträckning omfamnat offerrollen, ibland med goda skäl, men långt ifrån alltid i synlig kontakt med verkligheten. Känsligheten inför att bli ifrågasatt bidrar till ett uppskruvat samtalsklimat. I flera europeiska länder skärps nu lagar genom utvidgningen av begreppet ”hate speech”. Dagligen läser vi om hur folk utsätts för hat och hot trots att det ibland bara handlar om att någon har gett uttryck för en annan åsikt.
Hayward tolkar det som att offerskapet och infantiliseringen har växt samman på ett sätt som ger den förorättade fördelar, ekonomiskt, moraliskt eller på andra vis. Och visst framförs klagomålen ofta på ett schematiskt och plakatliknande sätt, men det är självbilden av utsatthet som är det riktigt starka argumentet.
Christopher Lasch noterade att den som identifierar sig som offer uppbär en speciell moralisk auktoritet. Man blir synlig och skaffar sig sympati. Någon har räknat ut att om man adderar alla dem som tillhör förtryckta grupper i USA blir summan nästan fyra gånger så stor som landets faktiska befolkning.
Det är lätt att skönja alarmism i de senaste årens bokutgivning på temat serietidningspolitiker och Tiktok-störda barn. Men som Hayward och andra visar – inte minst den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt i ”The anxious generation” (Allen Lane, 2024) – mår många unga dåligt i det nya nätlandskapet, och föräldrarna tycks inte ge någon vägledning.
Kritik har inte saknats mot alla dessa äldre farbröder, som från sina ofta akademiska positioner varnat för urholkade kunskaper och tilltagande infantilisering. Världen förändras ju, och vill gubbarna inte hänga med får de väl låta bli. Frågan som bör besvaras är förstås om de har några poänger.
Många, tycker Keith Hayward i sin bok, och de kan enligt honom sammanfattas med att en tidigare socioekonomisk förståelse av världen och dess motsättningar har ersatts av känslobaserad subjektivitet. Här lutar han sig åter tungt mot Christopher Lasch, som skrev om upplösningen av det offentliga livet och hur vi i stället fick en kultur med ”asocial individualism”. I den förskjutningen tog narcissismen också språnget från barnets inre utveckling långt ut i vardagskulturen.
Barndomen har förlängts, tonåren tar aldrig slut, vuxna går i likadana kläder som barnen. Folk förhåller sig till dataspelsfigurer, superhjältar och konspirationsteorier som om de vore verkliga ting. Inom hiphopkulturen drevs infantiliseringen tidigt så långt att den kom att framstå som en karikatyr av livet på samhällets baksida.
I slutkapitlet i sin bok vill Keith Hayward uppvärdera vuxenheten som något att sträva mot snarare än att försöka undvika. Slå också vakt om barndomen, skriver han, som en naturlig och speciell fas i livet.
Här skymtar då även ett annat perspektiv som inte riktigt ryms i ”Infantilised”: hur barnen trots all uppmärksamhet lämnats åt sig själva. Vuxna vill vara unga, men samhället har organiserats så att vi tillbringar mindre tid med våra barn när de är små. Varje gång jag läser om söndercurlade barn saknar jag dessutom skildringar av de underbeskyddade barnen. Detta är ju andra sidan av myntet: vanskötta barn, barn som tvingas ta alldeles för mycket ansvar, som blir vuxna i förtid, som lever med hedersförtryck och andra former av utsatthet.
Man undrar förstås om ungdomskulten och vuxenbarnsligheten kommer att plana ut och vad som i så fall kommer i stället. Oron för en stagnerande folkmängd skulle kunna tala för att barn snart blir mer värdefulla, och kanske får vi då i stället en återupplivad debatt om hur ett samhälle anpassat till barnens behov kan se ut.
Och ett barnvänligt samhälle är något helt annat än ett som är infantiliserat.