(Sydsvenskan 3/1 2012)
En gammal man stiger på bussen och råkar stöta till någon med sin rullator. I nästa stund är den sönderslagen.
Händelsen blev en notis i tidningen dagen därpå, samma dag som man också kunde läsa att en man skjutits till döds på kafé, en mordhotad busschaufför nekats livränta, en man fått en kniv i magen, en person smitit efter att kört på och allvarligt skadat en man med rullator (en trend?) och en annan bilist försökt köra över två poliser. Samma stad, en ganska vanlig dag; noteringar i mängden, nästan i förbigående.
Man vänjer sig förstås.
Efter ett tag blir det mest som ett surr, eller ett dovt muller. Åska på håll. Det drar nog förbi.
Det heter ofta att det är skev medierapportering som gör att folk tror att samhället blivit våldsammare. Brottsförebyggande rådet brukar tillhandahålla forskare som visar att kurvorna i själva verket pekar nedåt. Men nog undrar man hur det kommer sig att personalen på sjukhuset, en plats för omhändertagande, numera tvingas utbilda sig i självförsvar.
Det är något med den där lågfrekventa penetreringen i vardagen, den smygande begränsningen av vår mentala rörlighet.
Med statistik kommer man inte åt det obehag det innebär att upptäcka att samhället är en plats som blivit mer hårdhudad, mer macho, mindre omtänksam. Tillvänjningen gör att vi bara suckar trött när tjejer kallas horor och skolor blir till investeringsobjekt. Det förefaller närmast naturligt att man måste passera uniformerade väktare för att komma in på vårdcentralen med sin rinnande näsa. Vem orkar längre tjata om underhållningsvåld? Taxichaufförer sitter skyddsinkapslade i plexiglas och bistert identitetspolitiskt grupptänkande har spritt en känsla av att vara förfördelad; en viss destruktiv oberäknelighet måste nu tas med i tillvarons kalkyler.
Och mot slutet, när vi behöver all den omsorg ett samhälle kan mäkta med, får våldet nya konturer när hemtjänsten lämnar disken odiskad och riskkapitalismen räknar ut att människovärdet saknar nedre gräns.
I konsumenternas land produceras alltmer som vi behöver skyddas från och värja oss mot; det är en märklig utveckling, ett dovt muller på ingång.
För mer än trettio år sedan fick författaren Sara Lidman nog av utbudet av våldsamma filmer och skrev: ”Kärlek lever av att kärlek se. Tänk om också misshandel lever av att misshandel se.” Hade hon levt i dag hade hon hävdat att det ligger en värdering i att producera, marknadsföra och rekommendera våldsamma spel – och haft rätt.
Övergrepp, verkliga och underhållningsfiktiva, påverkar rimligen människan, gör någonting med henne, får henne till sist att acceptera. Fångas man in av och går upp i och blir en del av mullret, uppfattar man till slut inte ens att det existerar.