(Vi, nr 1, januari 2012)
Idén att skapa ett museum för konstbilar – art cars – i en håla på gränsen mellan USA och Mexiko kan nog bara kläckas av en person som brukar köra genom öknen i en folkvagn som ser ut som en mariachiorkester.
Harrod Blank ger inte bara gamla bilar nya, fantasifulla förklädnader. Han samlar dessutom på andra besatta konstnärers bilskulpturer och knäppa knapp-, gräs- eller mässingsdekorerade fordon. Blank köpte själv sin första bil, en folkvagnsbubbla, i Santa Cruz hemma i Kalifornien 1981.
– Jag tittade närsynt på den och tyckte inte riktigt att den gav rätt bild av mig, säger han.
Alltså målade han den i signalfärger och limmade eller svetsade fast plasthönor, jordglober, dödskallar, fågelholkar och vindsnurror i plåten. Harrod Blank ville först bli dokumentärfilmare som sin pappa, men bilkonsten och konstbilarna satte sig också i honom som ett virus och fick ut honom på vägarna och ända ner till den dammig staden Douglas i Arizonas sydostligaste hörn. Där kom hans kameraintresse väl till pass: han skaffade en skåpbil och täckte den med 2.750 kameror av alla de slag, från Instamatic till Hasselblad. Den ser ut som ett rullande övervakningssamhälle här vid en gräns som får allt högre och längre stängsel.
Blank skaffade sig flera tomma lagerbyggnader som nu ska bli USA:s, och kanske världens, första Art Car Museum.
– Konstbilen är antitesen till den putsade familjebilen, ler han. Vi gillar inte hur vanliga fordon ser ut.
Om bilen speglar förarens inre kan man fundera över och dra på mun åt det som pågår hos ägaren till en krokodilbil eller en swimmingpoolbil. Ibland tränger ett större allvar igenom, som när en Vietnamveteran bekämpar sina demoner genom att täcka sin bil med blåa hästar i stället för att hälla i sig drinkar.
Att det amerikanska bilsamhället också förvandlas till konstscen är i grund och botten inte särskilt konstigt, även om lilla Douglas befinner sig ungefär så långt från en motorvägskorsning som man kan komma i detta bensinslukarland.