(Fokus 12/12 2024)
Någon som minns Carl P Herslow?
Han stod på 1980-talet bokstavligen utanför systemet och bjöd på gratissnaps till dem som var på väg in för att handla fredagsvin, samtidigt som han gjorde reklam för sina närradiosändningar som hade muterat till ett politiskt parti. Den mest önskade låten var Trio me´ Bumbas ”Man skall leva för varandra”. Skånepartiet fick en del fullmäktigemandat runtom i de sydligaste kommunerna, stolar som gick till avoga män från stugor i skogsbrynet, sådana som tyckte att utlänningar borde hålla sig utanför gränsen.
Även om Herslow var affärsman var detta innerst inne ett raggarparti. Det fiskade bland dem som ville ha fri sprit och fri hastighet, de som hade dekaler på bilarna med texten ”Hellre en back i hallen än ett hack i ballen”.
Men även andra ringde in till radion för att prata av sig och vädra synpunkter. Gemensamt för dem var att de kände sig utanför. Ingen lyssnade på dem, Skåne var förfördelat. Så småningom sögs dock alltihop upp i det sverigedemokratiska.
Utanförskap är ett politiskt favoritord, och journalister är också förtjusta i det. Det är en plats där ingen av dem bor och därför framstår den som exotisk. Ändå ligger utanförskapet i svenska debattsammanhang inte långt ute på landet utan i en förort med buss- eller tunnelbaneförbindelse, eller som på många håll bara en kort cykeltur bort.
Helt nyligen presenterade Statistiska centralbyrån och Boverket en lista över svenska utanförskapsområden, och även om de konstaterade att det saknas en etablerad definition identifierade de 180 bostadsområden i 66 kommuner. Till det utmärkande hör låg utbildning och hög andel utrikes födda. I analysen undersöks sådant som kriminalitet, otrygghet, bidragsberoende, skolresultat och valdeltagande. 40 av de 180 områdena har bedömts som särskilt problematiska; en fjärdedel av dessa ligger i Malmö.
Kanske kan man beskriva utanförskap som någonting som inte är normalt? Underförstått betyder begreppet naturligtvis att det svenska samhället och dess institutioner har misslyckats och att orsaken till ojämlika förhållanden är diskriminering. De som är utanför har stötts ut; de är med samma sorts terminologi utsatta.
Men vet vi andra att de som bor i utanförskapsområden känner sig utanför, eller är det bara en föreställning vi gjort oss?
Många tror säkert att utanförskapet är ett utrymme som lämnats åt sitt öde. Till exempel gav regissören och debattören Stina Oscarson för några veckor sedan i Svenska Dagbladet uttryck för den spridda uppfattningen att det handlar om ”av samhället övergivna invandrartäta förorter”. I själva verket får skolbarn i Rinkeby och Rosengård dubbelt så stora resurser som elever i andra stadsdelar. I flera decennier har mångmiljardsatsningar gjorts i områden med hög arbetslöshet, stora familjer och tilltagande separatism. Myndigheter har skapats, projekt har rullats ut, anställda har sammanträtt och slitit sitt hår.
Utanförskapet har med andra ord under lång tid varit inneslutet i det svenska systemet för omhändertagande.
Allt detta har kallats integrationspolitik medan resultatet ofta blivit segregation. Det har knappast saknats vilja och försök att häva utanförskapet, men ingen har lyckats svara på frågan hur det ska gå till.
I stället har det på de här platserna utvecklats parallellsamhällen med egna institutioner och värderingar, ofta fjärran dem som omgivningen skulle acceptera i sina egna kvarter. Märkligt nog försörjs parallellsamhällena av dem som säger sig vilja bli av med dem.
“Revolution blues” är en Neil Young-låt från 1974 om den galenskap, som ledde Charles Manson och hans kvinnliga proselyter till massmord i Los Angeles, men den inledande strofen – ”We live in a trailer at the edge of town/You never see us ’cause we don’t come around” – kan numera låta som en sociologisk ingång till Trumplandet. De som röstade på Skånepartiet kände sig på liknande sätt vid sidan av, men blev mest hånade.
I dag, när utanförskapspositionen ger innanförskapsfördelar som bidrag, publicitet och sympati, är läget ett annat.
Man kan ju borta i USA dessutom bli president genom att göra sig till utanförskapets talesperson. I Sverige har det mest fastnat som en tankefigur om förorten, som både får beskriva ett tillstånd och förklara dess uppkomst. Utanförskapet kan beklagas eller romantiseras, och eftersom så många är beroende av dess fortlevnad kommer det att bestå.