(Sydsvenskan 29/1 2010)
Varför känns det så obehagligt att ta del av Ilmar Reepalus åsikter om judar?
På minnesdagen för Förintelsens offer intervjuades Malmös ledande politiker i Skånska Dagbladet och det dominerande intrycket blev att han anser att de judar som trakasseras och hotas har sig själva att skylla eftersom de inte tillräckligt klart har tagit ställning mot Israels politik.
Jag har judiska vänner, kritiska mot Israels politik, som funderar på att flytta från Malmö; det ökade inslaget i stan av islamistiska och antijudiska stämningar har inte passerat obemärkt och den som får skor kastade på sig eller det riktade röstfisket uppenbarat för sig tvingas förstås till slut tänka över sin situation. Som skäl för sina ansträngningar att hindra Israel från att spela Davis Cup-tennis i Malmö angav Reepalu i fjol att “en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern”; ett i sammanhanget beklämmande och alldeles förfärande argument.
Vad är det då i den nya intervjun som förstärker känslan av obehag?
Kommunstyrelsens ordförande hävdar att judar inte kan räkna med någon särbehandling – som om någon hade begärt detta, som om ett rakryggat försvar för allas trygghet och yttrandefrihet hade kunnat uppfattas som favorisering. När Hamas-supportrar för ett år sedan angrep två proisraeliska manifestationer på Stortorget och unga killar i palestinasjal efteråt drog runt för att knacka ner folk uppstod en isande tystnad från stadshuset. Ingen i stans vänstermajoritet hade något att säga om mötesfrihet eller om oacceptabla hot. Jag förstår nu att det rörde sig om något djupare än tillfällig förvirring: Reepalu slår fast att manifestationerna kunde ”sända fel signaler”. Att deltagarna blev attackerade framstår därmed som rätt och rimligt.
Kommunledningens starkt selektiva intresse för utrikespolitik understryks av den bekymmerslöshet med vilken man sanktionerat skolutbyte med könsapartheiddiktaturen Saudiarabien. Här finns en rad moraliska kompasser att justera. Det är förvisso sant att det finns ”bekymmer med grupper längst ut på högerkanten”, men det är oärligt att låtsas som om judefientligheten i Malmö är ett renodlat lintottsproblem.
Den starkaste förintelseförnekande rörelsen i världen i dag – och den som mest konsekvent bekämpar yttrandefriheten – finns i muslimska länder. Om Ilmar Reepalu vill göra något positivt för de många Malmöbor som kommer från Mellanöstern, och för dem med judisk bakgrund, initierar han snarast en demokratikampanj i de skolor där historielöshet och fördomar grasserar.