…..
Vet ni vad som hände mig på vägen hit? Jag gick förbi torget där de lagt alla blommorna på trapporna. Väldigt lite folk nu, men man kände ändå närvaron av dem som hade varit där för några dagar sen. Inget är sig riktigt likt. Mycket är annorlunda. Man känner det inombords.
När jag gick där kom en man fram till mig och stirrade och sa att jag såg mallig ut.
Jag ser väl ut som jag ser ut, sa jag.
Vad har du att vara mallig för? sa han. Folk spränger sig i luften på konserter och kör ihjäl barn mitt i stan bland affärerna och ni går här och lägger blommor och låtsas som om det vore en naturkatastrof eller en fartygsolycka.
Det är väl inget fel på att sörja? sa jag.
Ni är likadana allihop, sa han. Ni använder språket för att dölja att allting håller på att gå sönder.
Jag ville inte höra mer, jag gick därifrån. Jag vände mig om en gång och han stod kvar och fäktade med armarna. Så sorgligt. Han såg så övergiven ut.
…..