(Sydsvenskan 25/6 2009)
I Argentina sker något märkligt; vi promenerar i Buenos Aires, åker till småstaden Azul ute på Pampas och kör bil bland bergen och vindodlingarna runt Mendoza vid gränsen mot Chile, och över allt övermannas jag av 1970-talet; påminns om tecknen på verklig och inbillad brytningstid.
Det är snällt och lågmält. De många hundarna på gatan är mätta och icke-aggressiva. Inte en enda kamphund, och inga kamphundsägare. Vid busshållplatserna står folk i prydligare köer än i London på plommonstopens tid.
Det är som om de flesta väntade på, och trodde på, framsteg, på det sätt som man fortfarande kunde göra i Malmö innan varvet monterades ner och folkhemmet började privatiseras. Genom tidsresan bakåt påminns man om vad som gått förlorat hos dagens socialdemokrati: solidariska idéer om morgondagen.
Min egen argentinska upplevelse kunde ha stannat vid mötena med alla dem, som numera livstidsstukade eller sorgsna eller återhämtade hörde hemma i den ungdomsgeneration från Azuls dammiga låghusgator som gick emot militärdiktaturen och fick sin historia färgad av våld och försvinnanden. Men den 70-talistiska underströmmen rymmer så mycket mer och den förbinder på ett överraskande sätt världens åttonde största land med Sveriges tredje stad.
I Argentina 2009 är killarna långhåriga, det offentliga soundtrack som hörs ur fönster och bilar börjar med Beatles och slutar med Depeche Modes första platta, och politik är fortfarande det möjligas konst. Efter militärkatastrofen och den ekonomiska kraschen kravlar sig landet uppåt med en vagt socialdemokratisk samhällsvision av äldre snitt. Systemet civiliseras, man behöver inte längre vara rädd för folk i uniform.
Slätten mellan Buenos Aires och Anderna ligger platt som ett malmöitiskt stortorg och peronismen sitter präglad i systemets fogar med lojalitetskrav och korruptionsrisk och en familjeföretagskänsla som, precis som hos det malmöitiska stadshusstyret, skapat en övertygelse om att alla konflikter bör lösas inom släkten. Men medan partiet i Malmö odlat sin speciella form av latinamerikansk klientelism – bidrag i utbyte mot röster – fattar Argentinas regering beslut som utstrålar självförtroende: landets flygbolag åternationaliserat, staten som garant för pensionerna som höll på att spelas bort på kasinot.
Det finns dessutom något tilltalande småskaligt i den nya argentinska vardagen, något som jag förknippar med 1970-talets miljödebatter och byalagsdiskussioner. Poliserna cyklar i stället för att åka piketbuss, skoluniformerna neutraliserar modet, sekulariseringen sprider sig och kvinnorna verkar röra sig lika obehindrat i kvällens offentlighet som männen.
Borde det inte kunna fungera även här, i ett land och en stad där det demokratiska livet nu dessvärre ser bräckligare ut i kristallkulan än i backspegeln?