Illusioner mellan två livsstilar

(Göteborgs-Posten 17/5 2009)

Under den danska Muhammedkrisen diskuterade tidningen Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden med den liberale politikern Naser Khader, initiativtagare till organisationen Demokratiska muslimer. Alla muslimer känner sig sårade av teckningarna, sa Seidenfaden. Inte jag, invände Khader. Du är ingen riktig muslim, replikerade då Seidenfaden.

I denna lilla episod koncentreras mycket av det problematiska med debatterna om yttrandefriheten. De som har möjlighet att sprida sina yttranden låter ofta bli av hänsyn till människor, som de inte vet mycket om och i vars namn de ändå agerar.

Häromåret skrev den amerikanske litteraturprofessorn Walter Benn Michaels i ”The trouble with diversity” att det borde vara viktigare vad vi gör än vad vi är. Det är ekonomisk ojämlikhet och inte brist på mångfald som är samhällets stora problem. Direktörer brukar vara mer negativa till lönekrav än till mångfald på arbetsplatsen. Multikulturalismen – betoningen av kultur och identitet, tonvikten vid det som skiljer snarare än förenar – gör att vi numera felaktigt uppfattar ojämlikhet som en konsekvens av våra fördomar.

Kenan Malik, fritänkande brittisk statsvetare och journalist, noterar i sin nya bok ”From fatwa to jihad” samma förskjutningar i den antirasistiska retoriken; många av dem som tror sig åstadkomma något gott har i själva verket glidit in i en destruktiv hållning, där rättigheter kvoteras, grupper stigmatiseras, kulturer förstenas och röster tystnar.

Hans bok handlar om Rushdieaffärens konsekvenser, om hur religionen politiseras och multikulturalismen trampar fel. I januari 1989 brändes ”Satansverserna” på Bradfords gator; i den stunden blev Storbritanniens asiatiska minoriteter förvandlade till ”the Muslim community” och få sätter i dag upp en pjäs eller gör ett tv-inslag om någon aspekt av islam utan att först fråga sig om det är värt besväret.

Malik hävdar att de som hetsade mot Salman Rushdie förlorade slaget om boken, men vann kriget mot yttrandefriheten. De senaste årens många kända exempel på självcensur och hukande på kultur- och medieområdena bekräftar påståendet; liberaler i väst har internaliserat fatwan, som han uttrycker saken. Därutöver pågår inom FN:s ram en relativt framgångsrik kampanj för att förbjuda ifrågasättanden av islam.

Precis som Rushdie föddes Kenan Malik i Indien. Han växte upp i Storbritannien i en generation, där man inte definierade sig som muslim, hindu eller sikh, eller ens som asiat, utan kallade sig ”svart”. Det var snarast en politisk markering. Han och hans jämnåriga accepterade inte den diskriminering som deras föräldrar hade utsatts för, men de var lika mycket emot de traditioner som bromsade förändringar i immigrantgrupperna. När islamister i dag kallas radikala bör man, skriver han, påminna sig att för tjugo år sedan betydde radikal tvärtom att vara sekulär, västorienterad och långt ut till vänster.

Alltså en sådan som Malik. Det var rasismen som drog honom till politiken – men det var politiken som fick honom att se bortom rasismen. Han fann, förstås, att hudfärg, etnicitet eller kultur inte kunde berätta någonting om hållbarheten i en persons värderingar och politiska åsikter.

Men inte heller i den här boken ges några övertygande svar på frågan hur unga män uppväxta i Storbritannien, och ofta välutbildade, kunnat kliva fram ur röken från de brända böckerna och bli jihadister. Deras orimliga illusioner om världen befinner sig mellan två livsstilar, deras anti-intellektualism hör hemma i den emotionella väckelsens längtan efter normer där allt fast förflyktigats. Konflikten bärs naturligtvis av överdrifter, menar Malik – den om islams farlighet och den om västs hat mot islam: ”Försöket att demonisera muslimer motsvaras av försöket att institutionalisera respekt för islam.”

I detta spel porträtterar sig alla som offer för andras aggression. Här göds kränkningskulturen, här stärks belägringsmentaliteten och kontrollagarna.

Det har i efterhand framställts som om Thatchers regering gav Rushdie allt stöd, men utrikesminister Geoffrey Howe deklarerade att han förstod varför boken kunde kritiseras och att varken regeringen eller britterna i allmänhet tyckte om den. Hans amerikanske kollega James Baker kallade i ett lamt uttalande Khomeinis fatwa ”beklaglig”, varpå Susan Sontag förtydligade med att när yttrandefriheten står på spel blir politikernas budskap att var och en får klara sig själv.

Ingen, säger författaren Hanif Kureishi i ”From fatwa to jihad”, skulle i dag vara modig nog att skriva ”Satansverserna” och än mindre att låta publicera den. ”Författandet är numera försiktigt eftersom författarna numera är skräckslagna.”

Och Malik själv konstaterar: ”En av ironierna med att leva i ett pluralistiskt samhälle är att bevarandet av mångfalden kräver av oss att vi ger mindre utrymme för en mångfald av åsikter.” Det är ett samband och en motsättning som måste lösas upp, och där har de som genom förment progressiva gester skyddar reaktionära föreställningar och miljöer ett stort ansvar.

Begränsar man kritik och öppna samtal kring islam och andra ideologier krymper man också rörelsefriheten för deras dissidenter.