(Göteborgs-Posten 4/1 2017)
Kommer det som händer vid Öresund att sprida sig till resten av Sverige? Är Malmö Framtidsstaden?
Det är ofta hit som impulserna utifrån har kommit. Den svenska arbetarrörelsen fick först fäste i Malmö, med förhoppningarna om ett nytt och rättvisare samhälle. Här ser vi i dag en ny ofärd, med farhågor för att samhället inte längre låter sig styras.
Staden har gått från industrialism till postindustrialism. Moderniteten innebar en stor omgörning: man rev och byggde nytt. Nu pågår en annan förvandling: invandringen, internationaliseringen. 52 procent av skoleleverna har utländsk bakgrund och andelen ökar.
Det här är staden där jag har bott under allra största delen av mitt liv.
Att den lever kvar inom mig även sedan jag nyligen flyttat är ganska givet. Jacques Werup skrev visserligen i sin bok ”Hemstaden” att det är ”den svenska stad som tydligast har anonymiserats sedan femtiotalet”, men det där var för trettiofem år sedan och det nutida Malmö är knappast en plats som låter sig gömmas undan.
Det skjuts alldeles för mycket med automatvapen och skjuts till på tok för många fruktlösa projektmiljoner för att man ska kunna slå sig till ro. Man upphör inte att förvånas över att kommunala politiker kan tala om en sprudlande stad i möjligheternas framkant för att i nästa stund skriva till regeringen och vädja om hjälp med sina svåröverskådliga problem.
Malmö framställs i debatten som både bäst och sämst. Det är en stad med janusansikte och en devis – ”Mångfald, möten, möjligheter” – som kan låta som en besvärjelse. Den lokala politiken sysselsätter sig väldigt mycket med ”bilden av staden” och det finns numera långt fler kommunala kommunikatörer än lokala journalister som kan granska kommunens förehavanden. Konsultspråkets optimism handlar om bron, högskolan och människorna från jordens alla hörn medan den pessimistiska beskrivningen innehåller urholkad ekonomi, kriminalitet och kulturkonflikter. Det stora intresset för image och varumärken blir till en bekräftelse på att beslutsfattarna inte vet hur de ska kunna hantera den trilskande verkligheten bortom reklambroschyrerna.
Kulturblandningen och den unga befolkningen brukar framhållas som positiva faktorer, men skapar samtidigt svårigheter om segregationen växer och ungdomarna lämnar skolan utan kunskaper.
Ett framgångsrikt fotbollslag är inte nog för att skapa samhällelig tillit. I Malmö finns goda skäl att bli orolig. Påfrestningarna de närmaste åren kommer dessutom att bli än större: bostäderna, skolorna, jobben, rättsväsendet, sjukvården, äldreomsorgen. Det är inte bara Sveriges högsta kommunala utjämningsbidrag – nästan fem miljarder 2017 – som gör Malmö till ett omfattande biståndsprojekt.
Redan från början förutsågs sociala problem när miljonprogramområden som Rosengård och Kroksbäck byggdes. Kommunala förvaltningar startade lokala byalag för att stämma i bäcken. Kritiken mot de sterila och segregerande miljöerna kom då främst från vänster, medan de som numera kritiserar förhållandena i samma stadsdelar riskerar att bli beskyllda för främlingsfientlighet eller högerpopulism eller ännu värre saker.
Malmös dåvarande socialdirektör Bengt Hedlén var en av arkitekterna bakom 1982 års socialtjänstlag, som betonade vikten av förebyggande arbete. Stödet skulle ges till det fåtal som tillfälligt råkat illa ut, men har ju i praktiken utvecklats till ett permanent försörjningssystem för stora grupper. I Malmö har det förebyggande arbetet för länge sedan ersatts av akuta brandsläckningsinsatser och hela socialtjänsten befinner sig i kronisk kris med sprängda budgetar och socialsekreterare som säger upp sig.
Under mer än fyra decennier har den nya tidens segregation kunnat växa och i dag slår den igenom på många plan i Malmö.
1975 antog riksdagen den invandrar- och minoritetspolitiska linje, som slog fast att ”invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. Sedan dess har den sociala projektindustrin utvidgats och försetts med en institutionaliserad överideologi av multikulturalistiskt och kulturrelativistiskt snitt. Medan de invandrade gavs möjlighet att välja hur pass svenska de ville vara skulle de infödda enligt regeringspropositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden” (1997/98) avkrävas delaktighet och medansvar i ”integrationsprocesserna”: ”alla måste bidra.”
Den projektpolitik som sjösattes har bara i Malmö omsatt miljardbelopp. Här kan man ur mängden lyfta fram Storstadssatsningen, Välfärd för alla, Urban, Blommanpengarna och Nationellt exempel. Om Storstadssatsningen skrev sedan en av kommunens utvärderare 2004: ”Att bryta den sociala och etniska segregationen var viktiga mål. Man kan konstatera att situationen inte blivit bättre i detta avseende efter Storstadssatsningen.”
Trots att bekymren i stället har tilltagit och fördjupats – jämför Malmö 1977 eller 1997 med Malmö 2017 – har politiken förblivit densamma. Projekt som inte gett resultat har ersatts med nya av samma typ. Med fog kan man hävda att projektindustrin blivit en del av det strukturella problemet. Den självförstärkande biståndsapparaten har skapat starka beroenden både bland dem som ska hjälpa och dem som skulle bli hjälpta.
En politik som syftade till integration har således snarare förstärkt segregationen. Resultatet av samhällets strukturella välvilja har blivit detsamma som om Sverige och Malmö faktiskt vore strukturellt diskriminerande.
Rikets tredje stad rymmer stora områden med social problematik, hög arbetslöshet, låg utbildning och, på sina håll, misstro mot demokratiska värderingar. Det är segregation inte bara i boendet utan också i tanken. Många fler än för bara tio år sedan vistas i denna underström, ett slags undanträngt utrymme i vårt kollektiva medvetande, där trygghet och tilltro nöts ner. De av oss som emellanåt rör oss i de här miljöerna kan drabbas av den sortens svindel som uppstår vid randen av ett samhälleligt slukhål.
Av förståeliga skäl har det ännu inte hunnit sjunka in hur mycket kommuner som Malmö kommer att påverkas när de får ta över huvudansvaret för de många människor som nu ges uppehållstillstånd. Men i min nya bok ”Framtidsstaden” kallar Malmös grundskolechef skolsituationen för ”en rysare” och kommunens lokalförsörjningschef säger att det var ”omöjligt från början” att få fram bostäder till alla. Malmö skulle behöva anställa hälften av alla förskollärare och lärare som utbildas i Sverige. Redan innan anvisningslagen antogs våren 2016 hade Malmö 2 600 hemlösa.
Med sitt geografiska läge borde Malmö inte kunna misslyckas. Det har skett en radikal förvandling från 1970-talets kulturfientliga utflyttningsort till 2010-talet expansiva inflyttningsort, där man till synes utan självironi jämför sig med Berlin och New York. Det har också varit en stad utan egentlig opposition. Borgerligheten har varit lam och den styrande socialdemokratin tämligen överens med högskolan och den största morgontidningen om hur staden bör beskrivas.
På en plats med så mycken lokal chauvinism har det betraktats som närmast illojalt att prata om sociala spänningar, hederskultur eller hotfulla uppväxtmiljöer. Trots att kunskapen funnits och larmrapporterna trängts på de kommunala hyllorna har de ansvariga politikerna i det längsta förnekat de systemhotande klyftornas existens. Förfärande förhållanden har beskrivits som utmaningar eller möjligheter.
Tråkigt nog har det krävts en nationell asylkris för att framtidsfrågorna nu ska tas på allvar.