(Dagens Nyheter 19/4 2023)
Det är inte svårt att hålla med Bengt Westerberg (DN 12/4) om hans önskan om ett bättre debattklimat.
Men den invandringsdebatt han talar om är inte något riktigt problem eftersom det i grund och botten inte är invandringen som debatteras. Att vara emot invandring är en extrem ståndpunkt och precis som rasismen är den socialt oacceptabel.
Stämplingarna av diskussioner om migrationspolitikens konsekvenser som främlingsfientliga, eller värre saker än så, har varit destruktiva. De har fått människor att tvivla på sina egna erfarenheter, de har minskat öppenheten och tilliten i samhället och de har skapat politisk frustation med kända valresultat.
Alla dessa frågor som samlas under invandringsparaplyet handlar om demokratins och samhällsbyggets stabilitet och om hur människor beter sig för att få samhället att fungera. Sverige har gett inflyttare från andra länder ett generöst mottagande och har skäl att förvänta sig att de nyanlända ska bidra till att detta goda system bibehålls.
Det är när så inte sker som det börjar skava. Bengt Westerberg skriver att 1 200 ungdomar under 18 år med utländsk bakgrund är med i gäng, vilket kan låta överkomligt, men samtidigt har betydligt många fler individer på kort tid kommit till Sverige utan att lyckas bli självförsörjande. Det kan bero på att arbetsmarknaden inte har behov av dem, att samhället inte har varit förberett på att ta hand om två miljoner nya människor under en tjugoårsperiod, eller att individerna av olika skäl inte ansträngt sig tillräckligt mycket.
Detta betyder inte att invandring är fel. Det innebär bara att Sveriges migrationspolitik inte har fungerat och att följderna blivit väl synliga. Inget land i hela världen skulle kunna genomgå den snabba omvandling som Sverige varit med om utan att det ledde till konvulsioner.
Invandrare har som kollektiv inget annat gemensamt än att de vid något tillfälle flyttat från ett land till ett annat. I min släkt finns personer födda i Bulgarien, Iran, USA och Argentina. De gillar Sverige och kastar inte sten på polisen. Skillnaden finns inte i första hand mellan infödda och invandrade utan mellan dem som, oavsett härkomst, beter sig vettigt och dem som bär sig illa åt.
En sådan självklarhet verkar alltför sällan rymmas i de inflammerade diskussionerna med kodord som utanförskap, rasism och socioekonomi. Debatten kom efter 1960-talets arbetskraftsinvandring att avlägsna sig från den materiella grunden. Biståndspolitiken var Sveriges sätt att förena ett dåligt samvete efter andra världskriget med en övertygelse om att det nyvunna välståndet också hörde samman med ett moraliskt ansvar. Man skulle inte bara bygga dammar och gräva brunnar i främmande länder utan också sprida demokratiska, jämställda idéer. Den svenska moderniteten gick på export med en twist.
Denna nya roll i världen fordrade en förändrad självbild. En enig riksdag fattade 1975 sitt multikulturalistiska beslut om att invandrare hädanefter själva skulle få bestämma hur pass svenska de ville bli. De skulle få modersmålsundervisning och uppmanades att bilda egna föreningar på etnisk eller religiös grund.
I backspegeln kan det framstå som en egenartad blandning av hybris och självförnekelse.
Sedan millennieskiftet har i runda tal 100 000 nya uppehållstillstånd om året beviljats. Biståndspolitiken har blivit inhemsk; människor från biståndsvärlden långt där ute tas nu omhand hos oss på hemmaplan.
Länge levde ändå en politiserad medial bild kvar av att människor genom att ta sig till Sverige flyttade till problem i stället för från dem. Fortfarande kan det i rapporter från myndigheter och kommuner framställas som om den lägre utbildningsnivån och den sämre hälsan hos de senast anlända beror på diskriminering i det nya landet. Om svenska biståndsarbetare förr hade synpunkter på jämställdheten i tredje världen vågar dagens socionomer sällan knysta om könsseparatismen när den flyttar in i den egna kommunen.
Det är således enkelt att i allmänna ordalag tala välvilligt om invandring. Den sociala omkostnaden är noll, mediernas sympati garanterad.
Det som återstår att hantera är svårare; hur de offentliga systemen ska klara av de belastningar de inte dimensionerats för, hur alla icke-självförsörjande ska kunna bli självförsörjande, och hur vi i ett land där vi trodde att alla var överens ska förhålla oss till människor som inte tycker om de värderingar vi betraktat som självklara.