”Vilken nedstigning i mörker att läsa denna bok, som utgörs av intervjuer med misshandlade kvinnor. Elva kvinnor med fingerade namn berättar om sina liv för journalisten Lars Åberg. Liv som kan liknas vid privata koncentrationsläger där de hanteras som om vore de ting utan människovärde. Vad är värst? Den regelbundna misshandel några tvingas vänja sig vid, skulden de känner för sin situation, hur de tillintetgörs och personlighetsförvanskas, hur viljan och vreden som behövs för integriteten bryts ner? Eller är det ensamheten? Först isolering under förhållandet och sedan limbot kvinnorna hamnar i när de lämnar mannen…
Men boken är också, i och med fotografierna, en uppstigning i ljuset. I sommarens skiraste ljus har bildjournalisten Åsa Sjöström fotograferat kvinnorna och barnen, bilder som förmedlar skönhet och sårbarhet…
Så medan mörkret träder fram i texten visar Sjöström en annan sida. Det säger något om vad text respektive bild är; fotografiet är till sin natur påträngande och ett påfluget fotografi vore här illa. I stället har Sjöström bäddat in gestalterna i helande natur med ljus och luft omkring…
Verkar jag blödig? Det är oundvikligt, aldrig tidigare har jag läst något där misshandlades verklighet kommer fram så här och det beror på Åbergs väl valda frågor. Oftast vill vi nog inte veta, men Åberg har bestämt sig för att låta det jävliga komma fram: ’Använde han tillhyggen när han slog dig?’ Han backar inte för sådant som kan tyckas anklagande men där plågandets process visar sig: ’Varför går kvinnor tillbaka till sin misshandlare?’ ’Hur kom det sig att ni skaffade barn i denna situation?’ ’Hur kan man tycka att någon är snäll som slår en?’…
Ordet som hela tiden kommer för mig är könsmaktsordning – dessa män tar sig rätten att förtrycka. Att kvinnorna stannar kvar beror sällan på att de är kära och dumma utan utlämnade. Flera talar knappt svenska och de har inget nätverk i Sverige. Också den infekterade frågan om huruvida hederskultur är begränsat till vissa grupper görs begriplig. Svensk socialtjänst uppvisar ibland samma attityd som några imamer: ’Du ska fungera i din familj, lilla gumman, du ska inte klaga. Gå hem igen’, menar man och fortsätter att betrakta familjen som en lösning också när den är det uppenbara problemet.”
(Jenny Maria Nilsson, Sydsvenskans kultursida)
”Vid det svenska riksdagsvalet på söndag är det fullt möjligt att det kommer in ett feministiskt parti i parlamentet. Men det är inte troligt att någon av kvinnorna i ’Sommarens skiraste ljus’ har röstat på Feministiskt initiativ; det är svårt att få möjlighet att rösta när man lever gömd med rädsla för sitt liv. Det är svårt att intressera sig för de stora linjerna när man hela tiden tvingas se sig om över axeln av fruktan för att bli hittad av sin make eller hans familj. Och i Sverige är det svårt att få politiskt gehör för ett systembundet problem, som är knutet till invandring från den muslimska världen. Inte heller det feministiska partiet har gett uttryck för något särskilt intresse för de många kvinnor från invandrarfamiljer, som utsätts för ett i högsta grad konkret våld.
I Sverige förhåller det sig som i Danmark; de allra flesta av de kvinnor, som tar sin tillflykt tiii kriscentra för våldsutsatta kvinnor, flyr från makar från Mellanöstern. Kriscentren skyddar dem och deras barn en tid och hjälper dem med kontakter med myndigheterna, som efter hand kan skaffa fram bostad, skyddad identitet, pengar och kanske utbildning och arbete.
Det är sällan man hör om de här kvinnorna och barnen annat än som statistik. Men Kvinnorättsförbundet i Malmö gav tidigare i år ut en förträfflig och mycket skrämmande bok med 11 kvinnors egna berättelser. Kvinnorna är helt anonymiserade, och boken är förrädiskt vacker med fina fotografier från utflykter till havet, som Kvinnorättsförbundet arrangerade för de skyddade kvinnorna och barnen. De flesta av barnen har aldrig tidigare sett havet.
Kvinnorna är inbördes mycket olika. Några enstaka har svensk bakgrund; flera är välutbildade kvinnor från städer i Mellanöstern. Men deras våldshistorier är ohyggligt lika varandra…
Det är tankeväckande att så många av berättelserna här i boken handlar om pengar; männen och deras familjer stjäl från kvinnorna och tillägnar sig deras sociala tillgångar. Förtrycket av de importerade fruarna blir möjligt för att dessa själva är omedvetna om sina möjligheter i det nya landet. Och när de blir inspärrade tar det dem lång tid att upptäcka möjligheterna. Vid det laget är det för sent; de har fått barn och är dömda till en tillvaro i beroendeställning. Inte till familjen, utan till socialen. Där finns det något för en feminist att ta tag i.”
(Anne Knudsen, Weekendavisen, Köpenhamn)
”Hur många nyanser har våld i nära relationer? Lars Åbergs och Åsa Sjöströms bok ’Sommarens skiraste ljus’ utgör praktiskt taget en brottskatalog över hur våld i nära relationer tar sig uttryck: från tortyrliknande fysiskt och sexuellt våld till subtil manipulation och kontroll. På 250 sidor dokumenteras förtryck gestaltat genom elva kvinnors berättelser om sina erfarenheter av våld. Och deras barns berättelser löper som underströmmar genom texterna.
Lars Åberg lotsar kvinnorna – och läsaren – genom att ställa enkla frågor om oerhört komplicerade livssituationer. Det handlar om skam, arrangerade äktenskap, migration, fattigdom, makt och förtryck, många kvinnors extremt utsatta situation när de hamnar i Sverige, utan språk, ofta utan familj och vänner, hänvisade till en eller flera förövare…
Jag tycker nog att Åberg försöker undvika en alltför stereotyp bild genom att belysa flera aspekter av utsatthet – arbetslöshet, fattigdom, sammanhangslöshet – som ramar in våldsrelationen. Framför allt lyckas han med att intervjua och skriva fram ett patriarkat som låser in både offer, förövare, barn och anhöriga i en närmast klaustrofobisk familjematris… Det är smärtsamt att läsa… Initialt undrade jag över Åsa Sjöströms vackra bilder av kvinnor och barn, skickligt anonymiserade med ljus, hav, blomster och skog. Jag tyckte det var lite väl skirt och vackert men jag förstår tanken. Sjöström fokuserar på hoppet som dessa berättelser också bär – hoppet om ett bättre liv som finns där någonstans under rädslan för att själv bli dödad, eller för att ens barn ska dödas. Det är en traditionell kontrastdramaturgi som fungerar väl i sammanhanget.”
(Maria Jacobson, Göteborgs-Postens kultursida)
”Skön för ögat är boken, och det är inte oviktigt när läsningen stundtals är som själsdjup svärta.
I ’Sommarens skiraste ljus – om det dolda våldet mot kvinnor och barn’, med text av Lars Åberg och foto av Åsa Sjöström, talar kvinnor om de handlingar som bryter ner självkänslan, om ensamhet och goda relationer, stegen mot ett nytt liv. Slagen, sparkarna och övergreppen mot kvinnorna gör ont. Men än mer plågsam är tanken på barn som härdar ut men inte hörs. De sviks av vuxna, ändå tyngs de av skuldkänslor.
Därför fastnar blicken vid fotografierna från det så kallade BOM-projektet i regi av Kvinnorättsförbundet i Malmö: Ansiktslösa mammor och barn som ger sig ut i den svenska naturen några sommardagar för att glädjas och ägna sig åt tämligen normala saker. Grilla, umgås, vila, paddla kanot. Flera kvinnor simmar för första gången i livet – de har vuxit upp i en hederskultur eller utsatts för arrangerade äktenskap…
’Sommarens skiraste ljus’ kan läsas som en uppmaning till samhället att – på olika nivåer och med större beslutsamhet – skärpa åtgärder och förbättra skyddet för de kvinnor och barn som tvingas leva med rädsla… Beslutsfattare måste lista förslag – våldets onda cirklar måste brytas och då krävs konkretion och kompletteringar…
Sätt barnen i centrum. Barn har rätt till en barndom och en mamma som simmar och talar med nya vänner, glad.”
(Tiina Meri, Sydsvenskans ledarsida)
”Blåmärken, blod och brutna ben. De brutala livshistorierna står i bjärt kontrast till bokens sommarsköna bilder. Samtidigt säger fotona oändligt mycket. Det är badbilder i motljus, bilder där ansikten döljs, bilder på människor som för att överleva måste dölja sig.
Författaren Lars Åberg och fotografen Åsa Sjöström skildrar dessa kvinnor och barns livsöden på ett sätt som träffar hårt i magen. Det är ärliga berättelser som inte väjer för att beskriva det jobbiga, som varför en kvinna väljer att återvända till en våldsam man.
Berättelserna i boken ’Sommarens skiraste ljus’, utgiven av Kvinnorättförbundet i Malmö, gör det svåra lite mer begripligt. Men boken är också en beskrivning av ett samhälle, som trots goda föresatser och en rad regeringsinitiativ, ändå inte lyckas nå målen…
Bakom nästan varje upprörande kvinnoöde finns barn som av våldsmännen missbrukas som utpressningsmedel och eller slagpåsar. Projektet Barn och mammor, ett projekt som boken är en del av, visar på vikten av att se helheten. Att barnens och mödrarnas välmående hänger ihop. Det är ett viktigt perspektiv.”
(Maria Haldesten, Göteborgs-Postens ledarsida)
”Det är läsning som berör på djupet, starka berättelser som framförs av de drabbade kvinnorna själva. Lars Åberg ställer korta frågor och de ger utförliga svar. Det märks att Åberg är en erfaren och mycket kompetent journalist. Genom att själv hålla en dämpad ton lyckas han få kvinnorna att öppna sig och berätta om verkligt traumatiska upplevelser. Vissa mönster framträder och förtrycket inom hemmets väggar tar sig ofta likartade uttryck även om de kulturella och sociala bakgrunderna skiftar.
Kvinnorna är anonymiserade genom att endast förnamn skrivs ut, men deras individuella öden framträder med en smärtsam tydlighet och plågsamma detaljer. Jag får dock aldrig impulsen att sluta läsa. Detta är så viktiga historier att ta del av att jag läser vidare. Det vore en närmast deprimerande läsupplevelse om det inte var för dessa kvinnors inneboende styrka. De har trots allt brutit sig loss från förtrycket och sina plågoandar. Frihet är möjlig även om den har ett många gånger högt pris…
Lars Åberg har varit mån om att får fram helhetsbilder av de ickefungerande relationerna. Omständigheterna beskrivs ingående. Då förstår man också att de manipulativa, våldsbenägna, kvinnoförtryckande männen i sin tur skulle behöva hjälp. Det handlar om psykiska störningar eller sjukdomar, missbruk och sociala tillkortakommanden. Och det handlar förstås också om en integration som inte fungerar som det var tänkt. Lösningar finns. Men då måste myndigheterna i högre grad lyssna på de personer som arbetar med att hjälpa de utsatta kvinnorna.”
(Clemens Altgård, Skånska Dagbladet)
”Det är starka berättelser där kvinnorna öppet delar med sig vad de varit med om. Lars Åberg värjer inte heller för att ställa svåra frågor: Hur kan man tycka att någon är snäll som slår en? Hur kom det sig att du blev gravid igen?…
Om texterna är starka och gripande, så är det i bilderna man hittar ’sommarens skiraste ljus’. För trots att Åsa Sjöström i de flesta fall anonymiserat både kvinnor och barn, har hon lyckats hitta motiv som utstrålar både någon form av hopp om framtiden för de här sargade familjerna och deras glädje över att få delta i aktiviteter tillsammans med andra med liknande erfarenheter som de själva.”
(Qia Rindevall, Journalisten)
”Jag kommer att tänka på de japanska kvinnorna i Julie Otsukas roman ’Vi kom över havet’, som handlar om brudimport till USA år 1919. Även dessa far mot det okända med drömmar och den blivande tidigare invandrade makens berättelser om ett underbart liv, som visar sig vara en betydligt dystrare verklighet… Det gemensamma för de här kvinnorna är att de fått hjälp och att de till slut, när de fått skyddat boende och identitet, vågar vittna om en fasansfull verklighet av instängdhet, hugg och slag och kontrollerande.”
(Liv Beckström, Kommunalarbetaren)