(Göteborgs-Posten 17/4 2002)
Vi promenerar från Diane McWhorters lägenhet vid Riverside Drive till ett hål i väggen på Broadway för att kopiera några papper. Det är inte så att man precis frotterar sig med svarta här heller, säger hon liksom helt apropå medan vi går över på den soliga sidan av gatan. På Manhattan kan folkblandningen upphäva känslan av främlingskap och eftersom inget finns att peka ut som annorlunda blir det i stunden svårt att finna dem som konspirerar och närstuderar pigment. Ras, vill hon säga, är dock fortfarande en påtaglighet också i New York.
Diane McWhorter växte upp i vit överklass i amerikanska Södern och nu har hon fått Pulitzerpriset i fackboksklassen för sin skildring av det 1960-tal, som hon aldrig riktigt såg när hon hade det framför ögonen. ”Carry me home” är minutiöst researchad, i slutversionen nedskuren till 700 sidor från (man hör förlagsredaktören stöna) det dubbla, och följer de parallella och sammanfallande skeendena i Alabamas medborgarrättsrörelse och segregationistiska miljöer. Hon måste ha finkammat telefonkatalogen i uppväxtstaden Birmingham.
– Jag höll på med boken i arton år, det kändes nästan som botgöring. Landet som helhet, och Södern framför allt, valde länge att betrakta rasterrorismen som handlingar utförda av galna utkantsmänniskor medan de här marginella figurerna i själva verket i högsta grad tillhörde mainstreamkulturen. De inte bara speglade dess värderingar utan drevs fram och fostrades av företagarna. Fram till bombattentatet i en kyrka 1963 tog de emot ekonomiskt stöd och order av stans ekonomiska elit.
I detta klimat kunde en brutal springpojke som Eugene ”Bull” Connor, serietidningslustig på håll, i närbild inskränkt maktlysten, bli stadshusets exekutiva medelpunkt och ge Ku Klux Klan i uppdrag att mörda en lokal medborgarrättsledare.
– Jag blev chockad när jag upptäckte kopplingarna, säger Diane McWhorter. Allt var mycket värre än jag hade anat.
Just bomben i den svarta baptistkyrkan på 16th Street i Birmingham identifierar McWhorter som en vändpunkt i Södern. Fyra småflickor dödades och miljoner amerikaner upprördes. De dominerande industriägarna insåg att marodörerna hade blivit en black om foten: de var inte längre bra för affärerna. Även om polisen fortsatte att titta åt andra hållet hörde en handfull lokalpolitiker och guvernören George Wallace till sist till de få som ville skaka våldsverkarnas smutsiga händer.
Som journalist, bl a för New York Times och USA Today, skaffade sig Diane McWhorter en överblick hon saknade under uppväxten på countryklubbarnas vita kullar. Hon föddes precis som Elvis Presley i Tupelo, Mississippi, men växte upp i grannstaten Alabama i en luftbubbla där de svarta var tjänare med vita handskar och gymnasiets coolaste tjejklubb, vars avundsvärt blonda ordförande hon blev, fungerade som avskjutningsramp mot ännu högre höjder.
– När Martin Luther King mördades 1968 gick jag i high school och var så aningslös att jag trodde att sydstaternas problem skulle försvinna nu när han var ur vägen. Folk i min omgivning ansåg att de färgade hade haft det bra tills King kom till stan och började ställa till bråk.
Birmingham var under hundra år en stålverksstad i ett bondland. I ”Carry me home” faller skuggorna från 60-talsrasismen in mot de tidiga fabriksägarnas militanta motstånd mot alla försök till facklig organisering: makt var inte något man delade med sig av. Dianes far var släktens svarta får och en ständig källa till oro för dottern som skämdes. Skulle han dyka upp med vita sockor till kostymen? En allvarligare fråga var om hans uttalade niggerhat övergick i fysisk handling. Sökandet efter faderns sanna identitet blir i boken en viktig ingrediens i McWhorters returresa till barndomen.
– Jag såg min pappa som bisarr och kom så småningom fram till att han var en metafor för hela stan. Vi var ett mikrokosmos och stan hade en våldsam sida, som i hög grad var en del av min släkt. Min pappa har aldrig uppfattat sig själv som udda och jag skrev inte för att döma honom. Han pratar numera om det som skedde i kalla kriget-termer, kommunisterna verkade genom medborgarrättsrörelsen för att ta över Amerika. Tror han verkligen på det? Jag vet inte, men det hjälper honom att legitimera det han höll på med.
Med pappren kopierade dricker vi té i hennes lägenhet och katterna bråkar bakom soffan. Från ett av fönstren kan man skymta Hudsonfloden. Som student lämnade Diane McWhorter Södern, radikaliserades, fick ett delvis annat liv där den sociala säkerheten ändå sitter kvar i kroppshållningen och kontaktytorna. För ett år sedan reste hon på nytt tillbaka till Birmingham för att bevaka det som de flesta trodde skulle bli den avslutande rättegången med anknytning till rasvåldet. Efter 38 år dömdes förre klanmedlemmen Thomas Blanton för dådet i baptistkyrkan medan hans kompis Bobby Frank Cherry stämplades som mentalt störd.
I år har Cherry plötsligt friskförklarats och i maj ställs han inför rätta; än en gång väcks minnena och funderingarna till liv. Under Blanton-rättegången var åhörarbänkarna ganska tomma och försvarsadvokaterna avundsjuka på Cherrys sjukdomsargument: ”Jag kan inte minnas något som jag aldrig kände till.” Även om tiden har förändrat Birmingham tycktes den meningen också fånga stadens kollektiva glömska.
Många säger sig enligt Diane McWhorter ha blivit förfärade över det som boken lyfter fram medan en del släktingar till de utpekade segregationisterna är upprörda av privata skäl.
– Jag trodde att jag skulle bli demoniserad, men för min generation som nu sitter vid makten framstår min berättelse som sann. Yngre kanske bara betraktar den med misstro. Vad vet vi i dag om den värld som vi är på väg in i? En vacker dag kommer vi att veta och då kommer våra barn att undra hur vi kunde bete oss som vi gjorde.