Post 9/11

(Forum nr 3 2002)

Den dagen bars fram av ett ljus som alla pratar om. Molnen tycktes förpassade till andra kontinenter och det var märkligt lätt att andas. Folk på Manhattan pekade mot himlen: se så blå den är, så klar och hög, så magnifik.

Själv befann jag mig i en affär i en liten stad i Kalifornien när människor började samlas kring radioapparaten vid kassan. När jag skulle betala kollapsade det första tornet. Exakt en vecka senare kryssade jag österut över USA med olika kvartsfulla flygplan utan tidtabell och stod den kvällen med det ännu kringvirvlande vita nedfallet i håret och på axlarna och såg det upplysta rökmolnet stiga mot en svart och ond sky. Jag tänkte den där underliga tanken – att det här är också min stad – som inte alls på samma sätt föresvävat mig när bomber fallit i Beirut eller Sarajevo; kanske för att amerikaniseringen trängt så djupt, kanske för att jag motvilligt måste erkänna att mediebilden av världen, och de luckor eller skuggor den lämnar, självklart också infiltrerat mitt medvetande.

På husväggarna runt avspärrningarna på nedre Manhattan hängde nu fotona, efterlysningarna, de förtvivlade diktraderna och de redan uppgivna avskedsorden. Det var tisdagen den 18 september och förruttnelsens dofter drog fortfarande norrut längs avenyerna. På lördagen kallade mina vänner till demonstration vid Union Square under parollen ”Our grief is not a cry for war”, men för George W Bush och miljoner andra amerikaner var det just det det var: det var krig.

”De första fem minuterna varje dag är de värsta,” skriver musikern och konstnären Laurie Anderson i tidskriften Interviews temanummer (dec 01-jan 02) om New York. Då dröjer sig drömmarna kvar med sina bilder av människor som hoppar och faller genom den klarblåa morgonluften. ”Good evening, this is your captain/We are about to attempt a crash landing,” sjöng hon 1982 på skivan ”Big Science”. ”Put your hands over your eyes/Jump out of the plane/ There is no pilot/You are not alone.”


Efter den 11 september 2001 finns inte något World Trade Center i New York och när jag återvänder till Manhattan på försommaren 2002 är det raserade området en väldig grop. 1,6 miljoner ton bygg- och andra rester har körts bort och finkammats. 2.900 människor har mist livet, många av dem omvandlade till det vita stoft som spreds över staden.

Hur ska såret i New York läka? Vad ska uppstå där stadens högsta byggnader försvann? Hur kommer terrorattacken att påverka arkitektur och stadsplanering, vår syn på staden som livsmiljö?

– En reaktion i arkitektkretsar omedelbart efter attacken var, berättar David Prendergast, att vi inte tänker låta de här idioterna bestämma vad vi kan och inte kan bygga.

Prendergasts arkitektbyrå ansvarade för omgörningen av konstinstitutionen PS1 och har nu ritat den nya versionen av den skadade brandstationen intill World Trade Center.

– Inställningen var särskilt tydlig i New York, där man länge haft de högsta byggnaderna och de flesta skyskraporna. Tänk inte småskaligt, var inte som en stad i provinsen! Själv var jag aldrig särskilt förtjust i WTC-tornen. De var så enorma, så arkitektoniskt slätstrukna. Men när de försvann saknade jag dem. Jag vet inte om det verkligen finns någon riktigt vacker, väldigt hög skyskrapa. Men det är amerikanskt att bygga högt och vara djärv och optimistisk, att försöka vara störst och bäst och mest av allt. Skyskrapor är inte så mycket arkitektoniska som politiska och sociala markeringar.

Och sällan har det väl synts så många och omnipotenta förslag till vertikalt byggande som efter den 11 september. Paolo Soleris idé om ett återskapat World Trade Center tränger sig upp och öppnar sig i toppen med en nästan köttigt fallisk kraft som får flera andra förslag att likna kliniska metallstrutar. På sajten www.buildthetowers.org trängs de som vill bygga monumentalt; till de mest iögonfallande erbjudandena hör ett par ersättningstorn, som kröns av stiliserade vingar och har drag som på ett obehagligt sätt påminner om Tredje riket. I Chicago skulle ett planerat World Trade Center kunna bli drygt 700 meter högt och i Tokyo spränger ett föreslaget Sky City kilometervallen. Eugene Tsui har skissat på en gigantisk myrstack, ett tre kilometer högt Ultima Tower som kan rymma en miljon människor och får en nästan två kilometer bred bas. Vem behöver rymdstationer när man kan åka hiss till himlen?

I Sverige har Gert Wingårdh talat sig varm för byggen på höjden, men hans förslag till ett hotell på drygt 300 meter i utkanten av Malmö, Scandinavian Tower – eller Hylliepitten som den folkliga beteckningen blivit – kan ju te sig närmast modest när de största städerna drar i väg.

– Det föds hela tiden en framtidsoptimism som tar sig uttryck i att man bygger högre och högre. Samtidigt finns ett intresse från fler och fler människor att bo och verka centralt. Driften in till staden är väldigt stark. Det gör att den behöver förtätas och det kan ske med höga hus. En stad i Malmös storlek skulle kanske må bra av att gå från tjugometersskalan till åttiometersskalan.

I Wingårdhs ögon är de höga husen sinnebilden för den täta och dynamiska staden, den som aldrig står still.

– Manhattan är på något sätt den intensivaste mötesplatsen, säger han. Jag tror också att det fanns mycket asfaltromantik kring New York på 1950- och 60-talen när jag växte upp. När jag senare har blivit mer berest har jag uppfattat Hongkong som en ännu mer dynamisk plats. Den består till hundra procent av höga hus och jag tycker att det fungerar bra.

Men skyskrapor kan också symbolisera högmod och självöverskattning.

– Absolut, som Babels torn. Människan försöker ju hela tiden dominera naturen. Fast egentligen tror jag att det är människans uppgift, så jag ser inget problem i det.


I dag ringlar turistköerna runt kratern på nedre Manhattan och en jeansaffär på Broadway har i en monter sparat kläder som täcktes med damm och aska den 11 september. Striden om rekonstruktionen står mellan små- och storskaligt, men lika mycket mellan finansiella drivkrafter och demokratiska impulser. Ska man lyfta fram de smågator som raderades ut när World Trade Center byggdes? Ska man anlägga en park eller imitera det försvunna och bjuda barbarerna ett trotsigt långfinger?

En konsthandlare gav redan förra hösten ett 40-tal arkitekter i uppdrag att presentera sina visioner. Bland uppslagen finns uppsträckta byggnader med djupa hack i fasaderna, som om de träffats av flygande föremål, och domformade museer med humanismen, eller hela mänskligheten, som hyllningsobjekt.

– Det vore rena vansinnet för en arkitekt att ge sig in i det råttboet, säger Richard Nash Gould.

Han var annars, som arkitekt, i våras involverad i det ljusspel på katastrofplatsen som kastade upp två mäktiga pelare mot natthimlen; ett immateriellt återskapande av det som krossats och störtat samman, ett försök att skingra mörkret och ställa hoppet, och skönheten, på högkant. Kampen om nybyggena vill Nash Gould emellertid inte delta i.

– Det är alldeles för politiserat. Där finns redan hundratals som slåss om en bit av kakan.

”Det jag tyckte om med tvillingtornen var att det fanns två av dem – exakta kopior,” skriver Laurie Anderson i sin artikel i Interview. ”Att iaktta WTC:s stadiga, nästan automatiska tillväxt var som att se en monolit uppfinna sig själv. Och när den till slut var färdig påminde den mig ständigt om en stor stämgaffel.” De instängda, förvrängda ljuden och rösterna dominerar Andersons profetiska ”Big Science”, via högtalare eller telefonsvarare:

”Hello? This is your Mother/Are you there?/Is anybody home?…I´ve got a message to give to you/Here come the planes/They´re American planes/Made in America/Smoking or non-smoking?”

Ful eller inte, via World Trade Center-gaffeln sände New York ut en självmedveten ton på hög höjd. På 1950-talet hade dock civilförsvarsmyndigheterna varnat staden för att resa fler skyskrapor med glasfasader. Under kalla kriget skulle befolkningen skyddas; medan militären rustade sig byggdes underjordiska skolor och planerades hela städer under markytan med shoppingcentra med tillträde endast för dem med särskilt plastkort.

I sin bok ”Survival City” letar journalisten Tom Vanderbilt efter det kalla krigets arkitektoniska lämningar och hans undersökning låter på ett intressant sätt ljuset falla in i det nya årtusendet och på den nygamla amerikanska rustningspolitiken. Terrorattacken kom att göra dåtidens känsla av utsatthet till dagens. Den ödesdigra morgonen i september skulle Vanderbilt ha besökt förlaget för att diskutera bokens layout; nu fick han i stället från sitt sovrumsfönster i Brooklyn se två rykande symboler falla samman.

– Inom ett par minuter kunde jag på radio höra folk prata om Ground Zero, nollpunkten, en atomkrigsterm. De pratade om att nedre Manhattan hade svepts in i en nukleär vinter. En annan konsekvens av attacken är att folk frågar sig om det längre är säkert att bo i staden och att befinna sig i höga byggnader. Detta är också ett eko från 1950-talet, då man pratade om att staden måste spridas ut.

Tom Vanderbilt konstaterar att New York struntade i myndigheternas varningar.

– Sågs de höga glaslådorna som ett genomskinligt och metaforiskt skydd mot kalla krigets hemlighetsmakeri? Reste de därför de här glasbyggnaderna som ett slags hoppets katedraler? Eller var de bara dumdristiga?

Omedelbart efter attacken kunde skyskrapan uppfattas som en farlig och omodern byggnadstyp.

– Staden framstod plötsligt som en måltavla och inte som civilisationsbärare, säger Vanderbilt. Jag kan numera känna förståelse för sådant som jag tidigare uppfattat som naiv paranoia. Vill jag befinna mig i trängseln i närheten av en pro-israelisk eller pro-palestinsk demonstration? Har jag större chans att överleva i sista tunnelbanevagnen om en bomb briserar på spåret? Det amerikanska samhällets vågskål har vägt över från frihet mot mer övervakning. Men detta är inte kalla kriget: fienden är rörlig och föränderlig och saknar både stat, armé och arkitektur.


Resterna av World Trade Center har fraktats till en soptipp på Staten Island och nu pågår huggsexan om områdets framtid. Marken ägs av New Yorks och New Jerseys gemensamma Port Authority, men hyrs av byggherren Larry Silverstein, nu i fejd med en rad försäkringsbolag, som i maj la fram sitt första förslag, ett smalt, genomskinligt torn på drygt 200 meter, motsvarande 52 våningar, som ska utgöra en av entréerna till det tänkta minnesmonumentet och övrig nybyggnation. Port Authoritys primära mål är att få i gång tåg- och tunnelbanetrafiken medan det nybildade Lower Manhattan Development Corporation har ett diffust och komplicerat helhetsansvar inför allmänheten.

– På en mer konceptuell nivå pågår en dragkamp mellan dem, som anser att området nästan helt bör bli en minnespark, och dem som menar att området ska bebyggas som en vanlig stadsdel.

Det berättar arkitekten David Prendergast, som själv lutar åt det senare.

– Frågan ur en arkitektonisk synvinkel är om ombyggnaden kommer att leda till någon verkligt nytt. I New York har stadsplanering och nybyggen och bevarandet av gamla hus och miljöer samverkat inte bara mot nytänkande utan också mot god arkitektur. Varken byggherrarna, miljöbevararna eller allmänheten gillar modern arkitektur. De tycker om New York som det såg ut på 1800-talet. Många av de nya projekten präglas av nostalgi och historiska reproduktioner. Ett av de få exemplen på god design på senare tid är American Folk Art Museum på 53rd St, en fin liten byggnad som pekar framåt.

Som av en händelse sitter arkitekten bakom det nya folkkonstmuseet med i styrelsen för Lower Manhattan Development Corporation. Sista dagen i New York, djupblå och nästan molnfri, beger jag mig till Central Park och Billie Tsiens och hennes partner Tod Williams kontor intill Columbus Circle, där AOL Time Warner bygger nytt högkvarter med två lägenhetstorn.

– Jag är väldigt glad över att det blir ett högt hus här, säger Billie Tsien. New York är en stad med höga byggnader. En negativ konsekvens av attacken har varit att folk tror att det inte går att hyra ut höga hus, att de inte går att finansiera, att de inte är säkra. Jag tror inte på det där. Att bygga med utgångspunkt i en enstaka, otroligt vansinnig händelse är inte bra. Om arkitekturen står för något är det tro på framtiden. Den bästa arkitekturen vilar på hoppet och optimismen.

Visst finns det misslyckade skyskrapor, säger hon, och förmodligen är de lika mycket symboler för makt och finansvälde som för optimism.

– Men vi behöver både högt och lågt. Försöken att jämna ut allting i ett slags homogeniserad stad står i motsatsförhållande till andan i New York. Detta är den minst homogena stad som jag någonsin varit i.

Billie Tsien grinar lite illa när hon ska beskriva sin roll i återuppbyggnadsbolaget; hon uppfattar sig som gisslan och fyller tre tomma platser, som arkitekt, kvinna och asiat.

– Det är en otroligt komplex situation. Bland de tretusen som förlorade anhöriga finns tretusen idéer om vad som ska hända med området. Därutöver har vi de starka känslorna i hela New York. Om det blir en blandning av stora och små byggnader hoppas jag att möjligheter öppnar sig för mindre och yngre byråer och att det inte bara kommer att handla om att leva upp till vinstkraven. I området behövs kemtvätt, livsmedel, apotek, allt sådant som gör det möjligt att bo på nedre Manhattan.

Billie Tsien är fortfarande påtagligt tyngd av det som hände den 11 september.

– Den dominerande stämningen hos allmänheten är att den vill skydda sig. När de första skyskraporna byggdes sas det också att ingen någonsin skulle vilja åka upp i dem. Nu uppfattas Chrysler och Empire State som ikoner. Jag hoppas att man kan bygga en ikon för nedre Manhattan. New Yorks skyline är lika viktig som byggnadens storlek och nu saknas någonting downtown. Vi är en världsstad och det är viktigt att vi också ser oss själva i det ljuset.

Ni har nästan ett globalt ansvar?

– Ja, att visa att vi tror på livet.