I Sverige råder inte någon strukturell diskriminering utan snarare ett slags strukturell välvilja.
Här finns ett välfärdssystem som i grund och botten vill väldigt väl även om det inte alltid fungerar som man skulle önska. Den strukturella välviljan skulle kunna betecknas som en demokratisk impuls om den inte vore så strukturerad; också vid en migrationskris som den som sommaren och hösten 2015 påverkade hela det svenska samhället samarbetade myndigheter och frivilliga för att göra det bästa av situationen. Fanns det något impulsivt i detta utgick det ändå från övertygelsen att systemet skulle klara påfrestningarna.
Det året kom 163 000 asylsökande från dysfunktionella länder till ett land där den samhälleliga funktionalismen under decennier tagits för given. Det var ett experiment, också för demokratin, och detta är långt ifrån avslutat.
Under senare år har den svenska självbilden allt oftare hamnat under debattens lupp. Invandringen hit har fungerat som katalysator; när kulturer utifrån flyttar in ställs också frågor om hur den mottagande kulturen ser ut. Om de nya invånarna behöver integreras, vad är det då de ska integreras i? Och vill människor, infödda eller invandrade, verkligen integreras eller är det mest en idealistisk förhoppning?
…..