(Svenska Dagbladet 4/11 2016)
Den ofta tunga atmosfär av vanmakt, sorg och social misär som omgett den amerikanska ursprungsbefolkningens kollektiva livsöde har också lockat fram mängder av försök att romantisera de kulturer som tunnats ut eller gått under. Ur skuldkänslan – den som den franske filosofen Pascal Bruckner talat om som den vite mannens tårar – kommer ett behov av att vända på perspektivet och skildra historien så som man önskar att den hade varit. De koloniserades försvunna värld har därför med distans i tid och rum fått bli projektionsyta för olika föreställningar om en obefläckad, mer överblickbar och naturnära tillvaro.
I sin kritik av dem som därmed bidragit till att göra världen svartvit menar Bruckner att kolonialismens grymheter har gjort oss västerlänningar mindre benägna att även se andras omänskliga handlingar och vår egen, västvärldens, faktiska förmåga till självkritisk genomlysning.
Vår kunskap om det gamla Amerika före Columbus är fortfarande begränsad. Med den europeiska erövringen spreds däremot nyheter, berättelser och myter över långa avstånd. Historien har sedan blivit populärkulturell, genom filmer, böcker, tv-serier, affischer. En av alla tiders mest läst indianboksförfattare är tysken Karl May (1842-1912), som skrev om Winnetou och Old Shatterhand utan att ha satt sin fot i Nordamerika.
Därför måste insikten om det som skedde – ett folkmord – hållas vid liv och den påstått ödesbestämda erövringen av Västern – ”the manifest destiny” – fortlöpande kopplas till den ekonomi som drev på kolonisationen och avhumaniseringen av präriens och öknens folk. När Indiankrigen symboliskt blåstes av efter massakern vid Wounded Knee 1890 hade livskraften sugits ur de flesta indiankulturerna.
I modern tid har motsättningen mellan det indianska och det amerikanska oftast handlat om marken. Vems är den och vad får man göra med den? 1970-talets aktivistiska indianrörelse American Indian Movement ställde de återkommande frågorna: Kan mark ägas? Kan man sälja Moder Jord?
Just nu har miljöstriden sitt centrum i Standing Rock-reservatet i North Dakota, där demonstranter från en rad indianska nationer har upprättat ett läger i protest mot framdragandet av en oljeledning, the Dakota Access Pipeline, som de menar både hotar Missourifloden och strider mot deras rättigheter som urbefolkning. Med ojämna mellanrum, men tillräckligt ofta för att det ska uppfattas som en pågående process, kommer larmen om miljöhot i indianlandet. I flera fall har folkhälsan och traditionella livsmönster underminerats, som när uran bröts i dagbrott hos navajo-indianerna eller människor tvångsförflyttades av kolbolag i samma reservat. På senare tid har en avfallsdamm brustit vid en guld- och koppargruva vid Mount Polley i British Columbia och stora mängder avfall med tungmetaller forsat ut från Gold King-gruvan i Colorado och fyllt Animasfloden, som genast bytte färg till orange.
När Paul Chaat Smith, curator på det då nyöppnade National Museum of the American Indian i Washington, gav ut boken ”Everything you know about Indians is wrong” 2009 fanns det skäl att lyssna för alla vars indignation hade väckts vid ockupationen av Wounded Knee 1973.
Vad var det vi hade fått om bakfoten? Framför allt, hävdade Chaat Smith, myten om ursprungligheten, älskad både av omvärlden och av indianerna själva. När turistgrupper leddes runt på puebloplatåerna i New Mexico hade reseledaren redan varit där och talat om för krukmakarna vilka traditionella mönster besökarna hoppades få se. Indianska konstnärer förväntas inte ha något allmängiltigt ärende utan bör alltid gestalta en historisk offerproblematik med kodord som helig och evighet. Omvänt får andra konstnärer inte uttrycka sig annat än positivt om sådant som definierats som indianskt. Inför ursprungligheten, den heliga identiteten, stelnar alla samtal. Men kända hövdingar kunde vara både bilförare, peyoteanvändare och kristna konvertiter. ”Vi är ju bara vanligt folk”, konkluderade Chaat Smith, ”men det är det ingen som vill höra”.
I två nya böcker, Éric Vuillards ”Sorrow of the Earth. Buffalo Bill, Sitting Bull and the tragedy of show business” (Pushkin Press) och J C H Kings ”Blood and land. The story of native North America” (Allen Lane), betraktas det förgångna genom två vitt skilda perspektiv.
Fransmannen Vuillard, filmregissör vid sidan om sitt författarskap, anknyter till Chaat Smith genom att beskriva en närmast surrealistisk iscensättning av det amerikanska och det indianska. Hans bok handlar om ”Buffalo Bill’s Wild West show”, som turnerade över två kontinenter och lockade en jättepublik med sin version av den amerikanska skapelseberättelsen.
”Spektaklet är världens ursprung”, förklarar Vuillard, och hans bok är vackert formulerad, skriven i ett flöde av ilska och sorgsenhet, men också med uppgivenhet i tonen. Inte bara indianernas utan allas våra liv har förtingligats och sålts till själlösa krämare.
Vad var det då som drog tiotusentals människor till Buffalo Bills föreställningar? De fick se indianer, riktiga indianer, ännu levande; offer som framförde sin egen dödsdans. Det var verkligt, men ändå inte; en skräckblandad förtjusning inför att befinna sig så nära det man inte ville veta av. Och mest av allt kom de, skriver Vuillard, för att förnedra Sitting Bull och beskåda hans stora ensamhet. Detta, menar han, var den första såpoperan: drömmarna hade fångats in, och fienden placerats i manegen.
Antropologen J C H King skriver i stället om cykliska förlopp och om ett hopp som han sett återvända. Hans 550-sidiga genomgång av de nordamerikanska regionernas kulturhistoria inleds en smula överraskande med ett kapitel betitlat ”Success”. Författaren, som under nästan fyra decennier arbetade på British Museum i London, väljer att kliva utanför offerretorikens ramar för att tala om den andra sidan av saken: stamfolkens remarkabla comeback som kulturellt självmedvetna och på många platser välorganiserade samhällen.
För hundra år sedan var indianerna på väg ut ur det allmänna medvetandet. De var bleknande porträttfotografier, snart bara kringblåsande ekon av avlägsna röster från vidderna. När Oklahoma öppnades för alla som ville muta in privata odlingslotter hade den nordamerikanska urbefolkningen reducerats till färre än 400 000 individer. Om man då skämdes för sitt ursprung är det numera ett mått på framgången att politiker, idrottsmän och artister noterar sitt indianska arv och att mer än två och en halv miljon människor benämner sig native Americans.
Medan omgivningen beklagat den gamla kulturens försvinnande har en ny växt fram. Den som besöker dagens indianreservat kan hitta såväl social utslagning som vitala kulturinstitutioner. När man jämför skildringarna av folkförflyttningarna för drygt 150 år sedan – ”Trail of tears” – med bilderna från dagens miljöprotest i Standing Rock, ser man både likheter och hur mycket som förändrats. King vill vända blicken framåt utan att släta över, men man kan inte låta bli att göra reflektionen att indianerna om och om igen tvingas på defensiven för att slå vakt om det idéarv och det begränsade inflytande över marken som återstår.
Samtidigt finns här ett vidgat utrymme för allianser med miljögrupper utifrån. Ursprungsamerikanerna är inte längre bara isolerade, idealiserade reliker utan framstår också som moderna individer med siktet mot framtiden.
King menar i sin genomgång tämligen kontroversiellt att denna framtid på många sätt hänger samman med kasinoekonomin. Enligt honom har kasinona skapat mer än 600 000 nya jobb med mångmiljardbelopp i omlopp. Baksidan har förstås varit den kriminalitet som dragit in som en svårutplånad skugga. De kritiska har dessutom hävdat att stammarnas kultur lidit obotlig skada. Frågan är vad som händer nu när spelverksamheten håller på att flytta till nätet.
I ”Blood and land” redovisas uppseendeväckande siffror. Mellan 1970 och 1976, medan Wounded Knee ockuperades och indianrörelsen ansågs lika samhällsfarlig som Svarta pantrarna, steriliserades mellan 25 och 50 procent av de indianska kvinnorna i USA. Här återges även uppgifter om att indianerna, trots alla föreställningar om motsatsen, dricker mindre alkohol än den genomsnittlige amerikanen. Det är missbrukarna som sticker ut, med sin våldsamhet och sitt elände.
Genom Kings bok strömmar en upplevelse av en pågående normalisering av det indianska som delaktigt i det amerikanska. King förhåller sig kallsinnig till tidigare decenniers militanta rörelser och menar att den förstärkning av indiansk självkänsla som skett är ett resultat av att den moderata mitten reducerat såväl radikalernas som traditionalisternas inflytande; det har blivit ett slags indiansk marsch genom institutionerna, skulle man kunna säga.
Indianlandet har på nytt hamnat i rubrikerna genom den allt bittrare striden kring oljeledningen i Standing Rock-reservatet. Inte bara demonstranter utan också journalister har arresterats och förts bort. Upptrappningen, med stora polisstyrkor och anklagelser om våld från båda sidor, har fått stamrådets ordförande att begära en utredning från justitiedepartementet. Flera politiker, bland dem Bernie Sanders, har krävt ett tillfälligt stopp för the Dakota Access Pipeline.
Idéerna i protestens kärna är bekanta från tidigare konfrontationer på reservatsmark, där olika stammar hävdat att deras mark vanhelgas och livsbetingelserna förstörs av rovdrift på naturtillgångar. Rätten att exploatera mark och vatten ifrågasätts också i grunden med hänvisning till de markfördrag från 1800-talet som stammarna aldrig sagt upp. Konflikten i North Dakota har fört indianska och andra miljöaktivister närmare varandra och fler i indianlandet kommer nu förmodligen att se det som oförsvarligt att fortsätta hyra ut reservatsmark för energiutvinning.