(Sydsvenskan 14/3 2011)
När någon vill diskutera bilden av en stad eller en stadsdel förstår man att hon anser att den är alldeles för negativ.
De sociala och mänskliga problemen tränger sig på, dystra rapporter sipprar ut från skolorna. Vem vet vad man kan göra åt allt detta? Bättre då att prata om immateriella ting, om image och varumärken, sådant som skapar laganda och en positiv vi-känsla. Som invånare förväntas man bete sig som en fotbollssupporter.
Det är givet att en stad som Malmö rymmer både sött och surt, men invändningarna mot ”bilden av Malmö” är intressanta för att de vill förenkla och retuschera bort skuggsidans realiteter och dessutom hör hemma i en spridd tendens att önska sig bort från vardagen. Här tänks i marknadsandelar och språket som används är konsultsvenska. Ibland kan det nästan låta som ett nödrop, som lanseringen av ”Vänliga Landskrona” vid en tidpunkt då all övrig information tydde på att man borde ha vänt vid stadsgränsen.
I mina ögon framstår viljan att ändra bilden av Malmö, eller vilken annan geografisk plats som helst, som en bekräftelse på politikens nederlag. Inte ens politikerna verkar längre tro att det går att förändra verkligheten genom målmedveten politik. Det är i stället bilden som ska rättas till. Vi bör inte tro på det vi ser och hör och kanske till och med känner till. Bilden kan då bli felinställd med skärpan på olämplig plats.
Många kommunanställda har bekymrade pratat om segregation, skolor, uppväxtmiljöer och otrygghet under en följd av år, men oftast mellan skål och vägg, väl medvetna om vad den kommunala malmöitiska konsensuskulturen kräver. Samtidigt har många försök till seriös diskussion i medierna bemötts med märkliga anklagelser om allsköns hemska bevekelsegrunder.
Nu bekräftas emellertid sanningshalten i kritiken mot missförhållandena, och passiviteten inför dem, av Skolinspektionen och – minst lika viktigt – av det skolansvariga kommunalrådet i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Få har annars med större energi talat om den felaktiga bilden av staden och dess problematiska bostadsområden. Detta har på sistone varit ett återkommande tema i Stjernfeldt Jammehs debattinlägg och intervjuer, fram till offentliggörandet av Skolinspektionens genomgång.
Inspektionens granskare i Rosengård säger att ”elevernas situation är mycket allvarlig” och att stadsdelens politiker och chefer känt till bristerna i många år utan att göra särskilt mycket åt dem. Det mest anmärkningsvärda är dock Stjernfeldt Jammehs ord om att ”det finns en samsyn om att situationen är oacceptabel” (pressmeddelande 7/3). Denna självkritik är helt ny: ”Man kan inte säga att man lyckats när så många elever inte klarar skolan, men det är inget som har gjorts av illvilja. Det har funnits mer av en förklarande inställning än en insikt om att man måste göra något åt det.” (Sydsvenskan 8/3)
Att en sådan insikt saknats under så lång tid är naturligtvis tragiskt, men det är uppenbart att de ifrågasättande beskrivningarna av Rosengård haft fog för sig. Om nu alla plötsligt blivit ense om det oacceptabla innebär det att de tidigare försökt dölja de verkliga förhållandena.
Stadsdelschefen Eva Ahlgren började på sitt nya jobb med den uttalade ambitionen att förändra ”bilden av Rosengård”. Hon har mig veterligen aldrig sagt att hon vill förändra stadsdelen, vilket ju är en absolut nödvändighet och det enda som på sikt också kan påverka områdets framtoning.
Den 4 mars skrev Sydsvenskan om reaktionerna på regeringens satsning mot ungdomskriminalitet. Ahlgren var inte alls nöjd, men uttryckte sig omedvetet motsägelsefullt: ”Det är inte bra för stadsdelen att Rosengård alltid väljs ut som ett problemområde. Jag kan konstatera att vi tillsammans med andra myndigheter redan jobbar dygnet runt mot ungdomsbrottslighet.”
Varför jobba dygnet runt med detta om man inte har problem?
Den som följt Malmöpolitiken under längre tid känner igen den sortens doublespeak: omfattande insatser, ekonomiska och personella, har satts in för att motverka en utveckling som man utåt hävdar inte existerar. På olika sätt har man avrått från offentlig debatt och därmed missat chansen till ett kreativt inflöde av idéer.
Jag har under nästan tre år dokumenterat Barn i Stans verksamhet på Seved i Malmö, ett Arvsfondsfinansierat projekt med många positiva inslag. Samtidigt har de sociala problemen i området varit permanenta, eller förvärrats, sedan 1970-talet. När jag gått igenom alla projekt som sjösatts på Seved har det blivit samma dystra läsning som när jag tittat på flera decenniers satsningar i exempelvis Rosengård: man snuddar vid det besvärliga, men identifierar det aldrig på allvar och därför uppnås inget annat än status quo.
Är isen nu bruten? Ska vi äntligen få en ångestbefriad, framåtsyftande diskussion om den konkreta verklighet, som när allt kommer omkring är den som formar bilden av staden – och dess beslutsfattare?