(Svenska Dagbladet 12/10 2023)
Klockan 18.01 den 4 april 1968 brann skottet av, från ett hyresrum tvärs över gatan, och Martin Luther King föll omkull på balkongen utanför rum 306 på Lorraine Motel vid Mulberry Street i Memphis.
”Jag hoppas att den jäveln inte dör”, sa FBI-chefen J. Edgar Hoover när han fick höra nyheten. ”Om han gör det kommer de att göra honom till martyr.”
En timme efter dådet förklarades King avliden.
Sopåkarna hade strejkat när King kom till Memphis, på ett klassiskt fotografi håller långa rader av renhållningsarbetare upp varsin skylt med texten ”I am a man”. Mycket var fortfarande stängt för svarta familjer, endast ett fåtal hotell tog emot svarta gäster.
Så King hamnade på Lorraine, i ett trasigt hörn av staden. När jag besökte motellet på 1990-talet hade det gjorts om till medborgarrättsmuseum och den kvinnliga chefen ondgjorde sig över hur de historiska insikterna riskerade att förskingras och hur gangsterrapparna fyllde svarta ungdomars sinnen med nidbilder av afroamerikanskt liv.
Fortfarande är Martin Luther King navet som diskussionerna om ras och rättvisa i USA kretsar kring. Var han en färgblindhetens apostel eller, när han mördades, på väg in i ett mer radikalt engagemang mot de ekonomiska klyftorna?
Med 1960-talet i backspegeln blir det dessutom uppenbart hur mycket dagens identitetspolitiska positioneringar påminner om dåtidens motsättning mellan dem som ville ha likabehandling och dem som förespråkade särbehandling.
I en ny biografi om Martin Luther King av journalisten Jonathan Eig, som tidigare bland annat skrivit om boxaren Muhammad Ali, slås man av den starka pacifistiska övertygelse som driver huvudpersonen på hans resoluta vandring genom ett rassegregerat Södern med lynchmobbar, tårgaspoliser och politiker bortom vett och sans. I armkrok med sina meddemonstranter marscherar han i Selma, Montgomery och Birmingham genom skurar av batongslag och bombsplitter. ”King: The life of Martin Luther King” (Simon & Schuster 2023) är långt ifrån den första skildringen av den amerikanska medborgarrättsrörelsens främste ledare, men förmodligen den hittills mest kompletta. Notapparaten är på 111 sidor och förutom att göra hundratals intervjuer och gå igenom tidigare hemligstämplat FBI-material har Jonathan Eig fått tillgång till okända inspelningar med hustrun Coretta Scott King, en opublicerad memoarbok skriven av Kings far och anteckningar gjorda av en av dem som följde honom närmast under många år, L. D. Reddick, och som då fungerade som dokumentalist åt Southern Christian Leadership Conference (SCLC), Kings organisation.
Han föddes 1929 i Atlanta, endast ett par generationer hitom slavekonomin, och blev alltså bara 39 år. Uppväxten i baptistkyrkan, som för svarta i Södern ofta var den enda tillgängliga mötesplatsen för predikan och politik, gav Martin Luther King både patos och en röst som hördes ut på gatorna.
Samtidigt levde han i sin pappa pastorns ofta aggressiva skugga och skildras i Eigs bok som både konflikträdd och jagad av inre tvivel. De som velat förvandla honom till helgon har ofta glömt att han var notoriskt otrogen och lånade många av sina formuleringar från andra.
Ändå var han rörelsens ljusstarka symbol. Det var runt honom de brännande frågorna om rättvisa och människovärde samlades, det var hans stoiska envetenhet som fick medierna i norra USA att ta Söderns elände på allvar. Det var till honom presidenten ringde.
Hans ”I have a dream” från Washington 1963 måste vara det mest citerade talet från en turbulent tid i USA, där getton i storstäderna snart skulle stickas i brand och det eskalerande kriget i Indokina mötas av väldiga protester. Även om talet hade karaktären av predikan, med församlingen som kör, pekade det också rakt in i den närmaste framtiden med sina rader om polisbrutalitet och ekonomisk kompensation.
Vid foten av Abraham Lincoln-statyn sa King: ”Vi har kommit till vår nations huvudstad för att lösa in en check.”
De rasåtskiljande så kallade Jim Crow-lagarna hade upprätthållits sedan 1877, men 1954 förklarades de olagliga i skolorna av Högsta domstolen. Året därpå vägrade Rosa Parks att lämna sin plats på bussen. Sedan hon gripits höll den då 26-årige King tal: ”Det kommer en tid när människor tröttnar på att bli nedtrampade av förtryckets järnfötter.” Enligt Jonathan Eigh var det där han fann sin nya röst; uppgiften var inte längre att undervisa om Guds ord, det var att förutsäga vad som skulle ske.
SCLC bildades 1957 med mottot att återerövra Amerikas själ; rassegregationen var inte bara ogudaktig utan stred mot författningen.
Den federala polisen FBI blev mer intresserad av Kings kontakter med kommunister än av att skydda honom mot dem som hotade honom. Avlyssningen av rörelsen utvidgades för varje dag. Våldet fanns alltid nära inpå huden; mord, bomber, orimliga juryutslag. När George Wallace blev Alabamas guvernör utlovades evig apartheid.
FBI delar säng med alla polischefer i Södern, sa King i en intervju 1962. Coretta King menade efter hans död att det inte rådde något tvivel om att FBI hade försökt pressa honom till självmord.
I New York förkastades pacifismen av en annan skarp talare, Malcolm X: ”Visa mig en svart man som inte är extremist och jag ska visa dig någon som behöver psykiatrisk vård.” Marschen till Washington kallade han Farsen i Washington.
I mars 1964 stötte King och Malcolm X för första gången på varandra, i en korridor i senaten; insidern och outsidern, den ena från college, den andra formad i fängelset, fast just utkörd ur det separatistiska Nation of Islam. De såg båda en poäng med att vara rivaler: King kunde varna för ökad antagonism, Malcolm X kunde säga att ilskan var berättigad. Men detta enda korta möte dem emellan – de skakade hand, ett foto togs – markerade också enligt Manning Marables biografi ”Malcolm X. A life of reinvention” (2011) ett symboliskt slut på den revolutionära retoriken. Tio dagar senare talade Malcolm X i Harlem och underströk vikten av att alla svarta registrerade sig för att använda sin rösträtt. 39 år gammal sköts han i februari 1965 ihjäl av en torped utskickad av Nation of Islam.
Den sommaren slog King fast att rasism är folkmord. ”Hellre än att vara slav låter jag mig läggas i min grav.” I augusti stacks delar av stadsdelen Watts i Los Angeles i brand. Hos allt fler svarta utanför Södern höll otåligheten på att ta över. 34 människor dog i Watts, 3 500 greps. Minst 600 byggnader förstördes.
1966 blev Stokely Carmichael ordförande i Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) och uttalade för första gången inför en större åhörarskara de magiska orden ”black power”. ”Det enda vi gjort är att tigga hos regeringen. Det enda vi kan göra är att ta över. Varenda domstolsbyggnad i Mississippi borde brännas ner i morgon för att få bort rötan i dem.” Black power! skanderade publiken.
I december 1967 offentliggjorde King planerna på en de fattigas marsch till Washington; läger skulle slås inom synhåll för Vita huset och kongressen, med civil olydnad skulle centrum lamslås. Mobiliseringen beskrevs som ”det sista icke-våldsamma försöket att ge nationen en chans att svara”.
Hans närmaste började avråda från projektet. De såg hur dåligt han mådde, stressad, nervös, utmattad. Han gick in i melankolin, sa hans vän Harry Belafonte. Oron för våld i samband med marschen var stor, förtalet av honom satte sina spår inte minst bland vita liberaler. Hans förmåga som ledare ifrågasattes på allvar. I den stunden, i april 1968, blev han ombedd att komma till Memphis där sopåkarna, de flesta svarta, strejkade för bättre villkor.
Mot strävan efter integration har det alltid funnits separatistiska invändningar. Marcus Garvey ville vända tillbaka till Afrika, Louis Farrakhan förkastade det amerikanska samhället. LeRoi Jones (senare Amiri Baraka) undrade i ”Blues people” från 1963 vilka värderingar det var man bad de svarta värna när det amerikanska systemet skulle försvaras mot sina fiender. I ”Fråga inte ditt land” från 1968 beskrev Eldridge Cleaver hur han vände sig ”bort från Amerika med fasa, avsky och vrede”.
Svarta panterpartiet bildades av Huey Newton och Bobby Seale, som förklarade att de till skillnad från medborgarrättsaktivisterna inte ville bli en del av det existerande USA. De liknade gettona vid kolonier och polisen vid en ockupationsarmé. Myndigheternas repression malde så småningom sönder organisationen och en del av dem som rekryterades hörde snarare hemma i gatugäng än i politisk aktivism. Elaine Brown, under en period på 1970-talet Pantrarnas ledare, beskriver i sin memoarbok ”A taste of power” (1992) den hybris och misogyni som flera av de mest kända företrädarna, som Huey Newton och Eldridge Cleaver, bar på.
När Black Lives Matter (BLM) initierades efter George Floyds död under ett polisknä i Minneapolis 2020 fanns en ambition att återuppväcka engagemanget från decennierna med svarta protester. Men BLM fick omedelbart trovärdighetsproblem: Floyd var inte någon profet oavsett hur många gånger hans porträtt målades på väggarna och kraven på att skära bort polisens resurser drabbade främst svarta medborgare, som fick se sina otrygga kvarter bli ännu osäkrare.
Det gemensamma utrymme som Martin Luther King sökte, och ville utvidga, ”för att människan skulle bli människa”, förefaller avlägset i dagens polariserade och identitetsjagande USA. Men Kings vision var i grunden betydligt mycket mer radikal än tankarna hos dem, som nu vill göra politik av sin hudfärg och härkomst.