(Aftonbladet 2/9 2019)
Segregation är frånvaron av en bärande idé om ett väl fungerande samhälle.
Jag kan inte påminna mig att vi i modern tid haft en politikergeneration som varit så frånkopplad från vardagliga realiteter runtom i landet som den som nu sitter i ledningen för Sverige. Med sin handfallenhet inför urgröpt välfärd och utvidgade parallellsamhällen framstår de som dropouts från verkligheten.
Vissa delar av samhällssystemet har injicerat så mycket osäkerhet och otrygghet att andra delar av samma system måste lägga om sin verksamhet för att ta hand om följdverkningarna.
Vi har bostadsområden där kvinnorna är separerade från männen i gaturummet och där långärmade småflickor i hijab står för sig själva medan deras skolkamrater springer, leker och spelar boll. 110 av landets 290 kommuner räknar med att budgeten kommer att visa på minus vid årets slut. Den viktigaste förklaringen är överföringar av kostnader för de senaste årens migration från riksplanet till den lokala nivån.
För att klara sin ekonomi får Malmö varje år fem miljarder kronor, en fjärdedel av budgeten, från det kommunala utjämningsstödet. Det har inte hindrat segregationen från att rota sig, fördjupas och permanentas.
I Malmö vet de styrande Socialdemokraterna mycket väl hur problemen ser ut, men har balanserat på slak lina för att beskrivningarna av staden inte ska falla ner i mörker. En växande kader av kommunala informatörer har putsat på bilden av en ungdomlig och kreativ stad samtidigt som arbetslösheten och bidragsberoendet har fortsatt att vara dubbelt så höga som riksgenomsnittet.
Malmö är en delad stad och i den synliga klyftan ekar skotten från de kriminella grupperingar, som nu lämnat sina egna kvarter för att också operera där människor trodde att de var trygga. Av killar från andra delar av stan som rånar ungdomar i västra Malmö kallas stadsdelar som Limhamn ”skafferiet”; det är där man hämtar grejer. Mobilrånet kan också vara första investeringen i en framtida kalasjnikov.
Men den socioekonomiska förklaringen håller inte när man synar Malmös utveckling. Fattigdomen, trångboddheten och inkomstskillnaderna var större när de rörelser växte fram som bidrog till att Sverige fick en välfärdsstat. Skillnaderna i ekonomi och hälsa mellan inrikes och utrikes födda beror inte på diskriminering i det svenska samhället; tvärtom har en omfattande omhändertagandeindustri sett till att de som anlänt utan utbildning och hela tänder fått försörjningsstöd, bostad, skola och tandvård.
Det som saknats har varit en politik för att motverka segregationen. Jag tror helt enkelt att förändringarna har övermannat dem som fått i uppdrag att kontrollera dem. Det är ett slags hjälplöshet som fått fäste i systemet och den har kunnat iakttas i Malmö tidigare än på andra håll. Mer än hälften av skolbarnen i stan har utländsk bakgrund samtidigt som lärarbristen gör att man inte vet vilken sorts undervisning man kommer att få.
I ett pressmeddelande häromdagen meddelade kommunledningen att brottsligheten ska bekämpas med kameror och bättre utebelysning. För dem som styr i stadshuset har det viktigaste blivit att få sitta kvar. Därför har de också gjort sig beroende av en växande väljargrupp från Mellanöstern, som tagit med sig sin motvilja mot judar och spritt den som ett gift både i Malmös vardag och i den lokala politiken.
Det ömsesidiga beroendet mellan dem som ger försörjningsstöd och dem som tar emot bidragen blir i denna handfallna tid en garanti för att ingenting kommer att förändras. Eftersom segregationen blivit ett faktum återstår då inte något annat än att romantisera den och upprepa Malmö stads devis ”Mångfald, möten, möjligheter”.