(Göteborgs-Posten 26/3 2006)
Italien 1: Politik, lögner och tv-program
Italiens premiärminister Silvio Berlusconi tycker om televisionen, inte minst för att han tjänar så mycket pengar på den och för att den bidragit till hans exceptionella maktställning. Men det ska vara tv på hans egna villkor; när journalisten Lucia Annunziata för två veckor sedan i direktsändning insisterade på att Berlusconi skulle svara på hennes frågor om det problematiska med de dubbla rollerna som toppolitiker och dominerande medieägare reste han sig och stormade ut ur tv-kanalen RAI 3:s studio.
– Berlusconi är van att ge falska svar på falska frågor, säger RAI-journalisternas fackordförande Roberto Natale. Han vill prata i evigheter och vet inte vad en riktig intervju är för någonting eftersom han nästan aldrig har blivit intervjuad på allvar.
Annunziata har nu fått en varning av RAI:s styrelse: inte en gång till…
Regnet faller denna dag mot trottoarernas guppande tak av hastigt inhandlade billighetsparaplyer. På reklamtavlornas valaffischer vädjar män i kostym om väljarnas röster i parlamentsvalet den 9-10 april. Silvio Berlusconi ler mer än de andra, hans solbränna påminner om färgsticken i en dåligt inställd tv-apparat. Rom är en fårad, sliten stad nästan helt utan byggnadsställningar, det finmaskiga nätet av ockrafärgade gränder vittrar oändligt långsamt under trycket från växande trafik och uteblivet underhåll. Det är tv-kulturens motsats; där staden får förlita sig på sin själ litar extrememakeoverunderhållningen inte på någonting, allra minst på att publiken ska stanna kvar och shoppa om någon detalj i ytan tillåts krackelera.
Sjunger han nu på sista versen, denne oöverblickbart rike man som i syfte att forma rikets lagar efter sina egna businessbehov skapade ett politiskt parti av en fotbollsramsa (Forza Italia!) och tre kanaler med amerikansk trash-tv mitt i det maktens tomrum, som korrupta kristdemokrater och socialister och efter-muren-vilsna kommunister lämnat efter sig?
Opinionsmätningarna säger så. I en av många emotsedd tv-debatt med oppositionsledaren Romano Prodi den 14 mars såg han trött ut, defensivt mumlande om att landets alla ekonomiska svårigheter är någon annans fel – trots att han själv lett regeringen i fem år, en evighet i modern italiensk politik. Han verkade inte ens vara vän med kameran längre. Medan han pratade ritade han fyrkanter på pappret framför sig, som om han ville fånga något som glidit honom ur händerna.
Berlusconis entré i politiken var marknadsundersökt och raketsnabb. I januari 1994 framträdde magnaten, sittande bakom ett mäktigt skrivbord i sitt arbetsrum hemma i 1700-talsvillan, i sina tre egna tv-kanaler och meddelade att han tänkte bli premiärminister. Två månader senare var han det. Italiens rikaste man hade börjat i byggbranschen för att sedan bli mediemogul. Hans närmaste rådgivare kallade honom ”virtual reality-presidenten”.
Högerkoalitionen imploderade snabbt, men återkom 2001 under namnet La Casa delle Libertà, Friheternas hus. Berlusconi lovade sänkta skatter och lag och ordning. 45 procent av hemmafruarna röstade på honom. Ju mer folk tittade på tv desto mer benägna var de att välja tv-kungen.
Hos internationella pressklubben i Rom presenterar Alexander Stille nu inför det nya valet sin bok ”Cittadino Berlusconi”, medborgare B, som när den i juni kommer i engelsk utgåva får titeln ”A sack of Rome”. Stille undervisar i internationell journalistik på Columbia University i New York och placerar Berlusconi i den medieanpassade skola med antipolitisk politik, som i USA efter Reagan också producerat bl a Ross Perot och Arnold Schwarzenegger.
– När jag för flera år sedan intervjuade Berlusconi om varför han borde få leda Italien, svarade han: ”Jag vet hur jag får människor att älska mig.” De gamla partierna, som hade styrt under kalla kriget, utplånades av korruptionsskandaler och Berlusconi genomförde opinionsmätningar, som visade att 97 procent av italienarna kände till honom. Med obegränsad förmögenhet och omedelbar tillgång till medierna insåg han att kändisskapet väldigt enkelt kunde omsättas i politisk makt.
Att skilja politiken från personen blir omöjligt eftersom den förra används för att säkra den senares intressen.
– Han är en sorts postideologisk figur som säger till väljarna att han är bättre än alla andra, han ser bättre ut i tv, han är smartare. Hans budskap är han själv.
Famöst blev uttalandet där han jämförde sig med Napoleon och tidigare i år beskrev han sig som en politikens Jesus, ett tåligt offer som står ut med allt och offrar sig för alla.
Trots all den kritik för ägarstyrning som Berlusconi ständigt utsätts för hävdar Enrico Mentana, känd journalist på privata Canale 5, att det i nyheterna går bra både att kritisera Irakkriget och att rapportera om åtal och förundersökningar mot ägaren. Mentana föll ett tag i onåd, men är nu tillbaka i rutan.
Ett dominerande drag hos Berlusconi, skriver Alexander Stille, är hans förmåga att framstå som fullständigt övertygad om att han har rätt. I boken citeras Fedele Confalonieri, styrelseordförande i Fininvest:
– Han kunde förutse hur många tittare varje program skulle få. Han hittade på format, titlar, slogans och reklamkampanjer. Han var den sanne Televisionsmannen.
Under de senaste fem åren har Silvio Berlusconi haft en sådan kontroll över italienska massmedier att landet i fjol hamnade nere på 42:a plats i Reportrar utan gränsers rankinglista över pressfriheten i världens länder. I parlamentet har han drivit igenom ny lagstiftning som tar bort kvardröjande hinder för privat medieägande och stärker regeringens grepp om RAI, public service-radion och -televisionen.
Det hårt politikerstyrda RAI delades en gång i tiden upp mellan de tre stora partierna; knappast något tilltalande system, men det gav viss variation i utbudet. Berlusconis inflytande över public service manifesteras på två sätt, dels genom att regeringen tillsätter styrelsemajoritet och programchefer och dels genom att RAI:s programinnehåll kommersialiserats och ofta intill förvillelse liknar de privata kanalernas flams och tidsfördriv. I praktiken bestämmer premiärministern över landets sex största tv-kanaler, en hyfsad konkurrensfördel i Europas mest tv-tittande land.
– Vårt problem handlar om att kunna ställa frågor, säger RAI-fackets Roberto Natale. I nyhetsprogrammen görs bara collage av olika uttalanden. För att förklara politiken krävs något annat, men undersökande journalistik praktiseras sällan. Inom public service har man t o m lanserat begreppet mjukpolitik. Politikerna vill väldigt gärna vara med och laga mat och prata om sport eftersom de vet att allting kommer att vara harmlöst och att inga frågor kommer att ställas som kan ge dem huvudbry.
Kvalitén på journalistiken har försämrats, menar också det italienska journalistförbundets generalsekreterare Paulo Serventi Longhi.
– Nyhetssändningarna domineras av giornale panino, smörgåsnyheter, där en tunn skiva påläggskommentarer från oppositionen kläms in mellan bröduttalanden från först regeringen och sedan majoritetspartierna. De senaste månaderna har varit väldigt tuffa, kontrollen över informationen har stärkts. Journalistiken inför valet har visat sig svag eftersom den är orolig och räddhågsen. Rädsla och journalistik är inte någon bra kombination.
Angreppen på RAI:s medarbetare har varit legio och för några år sedan fråntogs två populära programledare sina respektive program sedan Berlusconi hade förklarat att de sysslade med ”kriminellt utnyttjande av televisionen”. Enzo Biagi åkte ut sedan en av hans gäster hade skämtat om premiärministern och Michele Santoro för att han en gång för mycket hade pratat om Forza Italias kontakter med personer som var lierade med maffian. Misshagliga journalister i det egna bolaget Mediaset och på dagstidningen Corriere della Serra har också tvingats bort.
I sin film ”Viva Zapatero” går skådespelerskan och regissören Sabina Guzzanti på jakt efter förklaringen till att hennes satirserie ”RAIot” stoppades och inför kamera får hon till sist svaret att satiren var alltför satirisk och drabbande.
– Umberto Eco har sagt att om Berlusconi vinner igen kommer han att emigrera till Kanada. Men vi måste stanna och kämpa, säger Paulo Serventi Longhi. Prodis koalition är emellertid väldigt otydlig i mediefrågorna, han vill bara modifiera detaljer i lagstiftningen, och problemet med intressekonflikten i Berlusconis dubbla roller kommer inte att lösas.
Alexander Stille skriver i sin bok om televisionen som den politiska världens syre och om att den som inte får andas i rutan aldrig kan nå de potentiella väljarna.
– Berlusconi sitter på syretanken och han har, menar Stille, bidragit till att skapa en kultur baserad på individuell framgångsjakt och konsumentkapitalism. Under sin tid i politiken har han polariserat Italien på ett väldigt ohälsosamt sätt. Det existerar inte längre något gemensamt språk för diskussion eftersom alla kritiker omedelbart stämplas som fiender.
Fakta:
Silvio Berlusconi har varit Italiens premiärminister sedan valet 2001. Dessförinnan ledde han 1994 en kortlivad ministär, som avlöstes av en center-vänsterkoalition.
Berlusconi skapade sig en förmögenhet i byggbranschen och började på 1970-talet bygga upp sitt medieimperium genom holdingbolaget Fininvest. Hans medieföretag Mediaset äger landets tre stora privata tv-kanaler, Canale 1, Italia 1 och Rete 4, och den dominerande reklambyrån Publitalia 80. I Italien placeras 60 procent av reklampengarna i televisionen. Genom företaget Mondadori kontrollerar Berlusconi dessutom en tredjedel av tidningsmarknaden, bl a Il Giornale, och 45 procent av tidskriftsutbudet, bl a nyhetsmagasinet Panorama. Sedan 2001 har han också på politisk väg kunnat styra public service-företaget RAI.
Berlusconis år som ekonomisk och politisk makthavare har kantats av korruptionsskandaler. Trots en lång rad åtal för bl a bestickning av domare och illegala penningtransaktioner har inga fällande domar avgetts. Den vanligaste tekniken att undkomma en dom har varit att överklaga och dra ut på målet tills preskriptionstiden har gått ut. Parlamentet har också fattat kontroversiella beslut om immunitet. Just nu förbereds nya mål där han anklagas för att ha trixat med filmrättigheter och gömt vinsten i offshore-bolag och för att ha mutat en advokat för att denne skulle tiga om huvudmannens inblandning i ljusskygga affärer.
(Göteborgs-Posten 28/3 2006)
Italien 2: Rösterna från reservatet
Julen 2004 gav Silvio Berlusconi sig själv en present han länge gått och funderat på. Han lät ansiktslyfta sig, påsarna under ögonen krymptes och de slappa kinderna drogs på hollywoodskt vis bakåt mot öronen.
Operationen underströk den italienske premiärministerns symbiotiska förhållande med tv-kulturens gör-om-mig-liturgi; den som anstränger sig kan bli rik och full av framgång, vilket också var det råd Berlusconi gav Italiens arbetare häromveckan. Med en ny hårtransplantation och en känd makeup-specialist vid sin sida kämpar mannen, som förvandlade italiensk politik till tv-show, nu för att behålla regeringsmakten efter valet den 9-10 april.
Under fem år som reporter följde Mario Calabresi, numera nyhetschef på Romtidningen La Repubblica, Berlusconis väg mot den politiska makten:
– Första gången jag träffade honom sa han något som jag alltid kommer att minnas, det var ett slags marknadsföringsidé om hur politik ska bedrivas. Han sa: du måste ha solen i din ficka. Han fick människor att tro på goda tider, sänkta skatter, färre problem, mer underhållning. Let´s go!
I Milano förbereds nya korruptionsrättegångar, men sannolikheten för fällande domar är liten. Sedan sin första valkampanj 1994 har Berlusconi konsekvent angripit domstolsväsendet och under tolv års tid har parlamentet och andra centrala samhällsinstitutioner befolkats med personer som är ekonomiskt beroende av mediemogulen; advokater, konsulter, tv-stjärnor. I praktiken har den man, som gett Italiens ofta smutsiga politik ett fukt- och brunkrämat ansikte, gjort sig immun och oberörbar.
Med den liberala demokratins maktdelning kraftigt försvagad och den moraliska ribban sänkt till limbonivå är det ett nytt offentligt torg som har etablerats: tv-kulturen.
– Berlusconi har kopplat ihop det vardagliga familjelivet med televisionens själva struktur och beskaffenhet, anser historikern Paul Ginsborg, författare till boken ”Silvio Berlusconi: television, power and patrimony”. Genom hela utbudet, från nyheterna över reklamen till matprogrammen och t o m humorn, löper föreställningen om en normalitet som är vagt katolsk, väldigt hagalen, mycket självisk och oerhört konformistisk. Det finns nästan inget utrymme för alternativa idéer, för solidaritet, aktivism, avvikande åsikter eller individualism i en bemärkelse som inte är girig eller närig. Samma tendenser finns i många länder, men Italien är ett sällsynt patologiskt fall.
Italiensk tv kan beskrivas som en halvhysterisk gameshow och skillnaden är hårfin mellan de privata kanalerna och statliga RAI. Rouletterna snurrar och charmörerna charmerar och de lättklädda värdinnorna vickar på allt som kan vickas på. När tittaren tror att det inte kan få plats fler leenden i en tv-ruta kommer det tjugo till. Det är underhållning för hela familjen och inte sällan består den av förevisningar av dysfunktionella familjer eller par i behov av mediets magiska, terapeutiska krafter.
Och, inser man ganska snart, avståndet till den svenska tv-kulturen är inte överdrivet långt.
– Det är viktigt att inse att det är en smygande process, säger Paul Ginsborg. Det har inte förekommit något fascistiskt övergrepp på yttrandefriheten, men den har begränsats på det område där den verkligen betyder något, i televisionen. Tidningarna är mycket friare. På RAI 3 finns också vissa utrymmen, nästan ett slags indianreservat, där man hittar satir från vänster och nyheter som inte är politiskt skruvade.
Det har funnits populistiska drag i framtoningen – appellen direkt till folket, föraktet för de intellektuella ”elitisterna” – samtidigt som Berlusconi med sin livsstil och lösmynta uttalanden markerar att han inte har en aning om hur samhällets lågavlönade lever. För honom är landet ett företag, eller borde vara det, och tv-kulturen dess skyltfönster och livsluft.
Mario Calabresi på La Repubblica är fascinerad av hur han lyckats neutralisera kritiska invändningar med solen i sin ficka:
– Han kan gå fram till folk och skaka hand och fråga om deras favoritfotbollslag; vad jobbar du med, du är ung och måste tänka på framtiden, min vision för din framtid ser ut på det här viset, med den liberala revolutionen kan du tjäna mycket mer, köpa ett hus, är det här din flickvän, vad söt hon är, hur mår du, med min regering får ni råd att gifta er och ha tre barn och ett vackert hus. En äldre kollega till mig sa att det förmodligen krävs att vi dricker Berlusconi till sista droppen för att få motståndskraft mot giftet. Jag tror att också folk som röstat på honom nu inser att han tänkte mest på sig själv, på sina vänner, på sina egna affärer.
Det råder nolltillväxt och hög inflation, Italien satsar mindre än andra EU-länder på forskning. Arbetslösheten är dubbelt så hög som i Sverige, välfärdsstaten har krympt. Av realityshowen har det blivit reality.
– Det italienska tv-systemet kontrolleras helt av politikerna, säger Calabresi. Det är förfärligt. Om du visar sympati för regeringens åsikter ger det dig fördelar. Politiseringen av tv är inte Berlusconis påfund, men under tio års tid har han kunnat styra det här landets agenda. Han identifierar ett problem genom sina medier och erbjuder sig sedan att komma med lösningen.
Runt nyhetsprogrammen har kanalerna fyllts med förströelse.
– Baktanken har varit att ge människor distraktion. Det är en invasion. Allt är tyst, i tv-programmen märks inga samhällsproblem. Berlusconi har förgiftat inte bara vår livsstil utan hela vårt samhällsklimat.
RAI:s tv-hus ligger i ett bostadskvarter på en höjd i nordvästra Rom, vinklade längor i orange med långa korridorer och den sedvanliga pappersoordningen på skrivbord och golv. Milena Gabanelli är erfaren reporter och programledare för det avvikande samhällsmagasinet ”Report” och överraskar med att berätta att alla i redaktionen är frilansar med ettårskontrakt.
Gabanelli har blivit stämd på 30 miljoner euro av ett järnvägsbolag efter avslöjanden om säkerhetsbrister. På grund av programmens ifrågasättande innehåll – de har bl a tagit upp copyright, privatiseringen av statliga företag, statsskulden och EU:s jordbrukspolitik – ligger sammanlagt fjorton stämningar på hennes bord.
– Jag ägnar alldeles för mycket tid åt diskussioner med advokater, men jag har aldrig blivit censurerad. Det är en internationell trend att hantera information på ett väldigt lättsamt sätt, där åsikter görs till sanning och man aldrig får fakta presenterade för sig. Den person som är bra på att prata får genomslag. Vi får aldrig några belägg eller bevis. Men ingen hindrar journalister från att undersöka hur det kommer sig att när det byggs motorvägar eller tunnlar blir slutnotan alltid dubbelt så hög som i kontraktet.
Det verkliga bekymret med journalistiken finns hos journalisterna själva, hävdar Milena Gabanelli.
– RAI har 1.400 journalister anställda och allihop säger att detta är en hemsk tid, vi kan inte göra vårt jobb eftersom Berlusconi kontrollerar allt. Jag arbetar med tio människor som inte har någon på sina axlar. Kan vi göra det, kan andra. Jag vill inte generalisera, men majoriteten av de italienska journalisterna anstränger sig inte. De vill inte ta några personliga risker ens om ämnet är viktigt. De säger: inshallah, vi kan inte göra något. Alla yttre tecken tyder på att Berlusconi är en förfärlig person, men han lyckas bara om vi inte kämpar.
Gabanelli menar att den förra regeringen missade möjligheten att stifta lagar som kunde begränsa Berlusconis makt.
– Det är normalt för en tjuv att stjäla. Om du låter dörren stå öppen kommer tjuven att gå in och sno dina saker. Ligger problemet hos tjuven eller hos den som lämnar dörren öppen? Om du inte kan stänga dörren måste du åtminstone göra livet svårt för tjuven.
Trots att Berlusconi nu är 69 år är det nödvändigt för honom att stanna i politiken; som oppositionsledare skulle han kunna erbjuda uppgörelser med majoriteten, blockera lagar och behålla sin immunitet. Vinner han valet kan han göra sin ministerpost mer presidentlik och totalitär. Viktigast för honom är enligt Mario Calabresi att kunna lämna över affärsverksamheten intakt till sina arvingar.
Paul Ginsborg är inne på samma linje:
– Han kan inte dra sig tillbaka, han kommer att fortsätta även i opposition. Det är hans enda garanti mot de nya rättegångar som han kommer att ställas inför. Det slutar aldrig. Han slåss för sitt liv.
Fakta:
Italien går till parlamentsval var femte år och valet den 9-10 april står mellan en center-högerkoalition ledd av Silvio Berlusconi och en center-vänsterkoalition ledd av Romano Prodi, tidigare ordförande i EU-kommissionen. I opinionsmätningarna leder den senare något.
Genom det gamla partisystemets sammanbrott för femton år sedan, framför allt p g a korruption och illegal finansiering, uppstod ett vakuum med en rad nya partibildningar. Störst är Berlusconis Forza Italia, som fick 29,5 procent av rösterna i valet 2001. Tillsammans med postfascistiska Nationella alliansen, högerpopulistiska Lega Nord och katolska UDC bildade Forza Italia regering efter senaste valet med Berlusconi som premiärminister.
Denna utmanas nu av en union av partier med mitten- eller vänsterprägel, som samlar såväl f d kristdemokrater som reformerade kommunister. Under Prodis ledning har den tidigare kallats olivträdskoalitionen, men nu benämns den oftast unionen eller center-vänstern.
Debatten kring de italienska mediernas ställning beror dels på Berlusconis ägardominans, dels på den politiska styrningen av public service-företaget RAI. Tidigare var dess tre kanaler kontrollerade av kristdemokraterna, socialisterna respektive kommunisterna. Numera tillsätter regeringen styrelsemajoriteten och utser dessutom de högsta cheferna för programverksamheten.