(Göteborgs-Posten 22/5 2006)
Varför skriver så många författare om sig själva? Och varför är jaget så många medietyckares viktigaste referenspunkt?
Exhibitionism och självcentrering är möjligen relevanta reaktioner på att hela världen ständigt tycks tillgänglig via ett klick eller ett tryck, en skyddsreflex inför allt som överväldigar och komplicerar, men egocentrismen hör också hemma i ett större mönster än dagboksbladsjournalistikens.
Självbespegling på det kollektiva planet framstår allt tydligaresom en ideologisk trend. Om du känner igen dig i den du möter blir du bekräftad. Bara bland dem som är som du blir du förstådd. Utsätter du dig för andra riskerar du diskriminering.
Hos minoriteter har igenkänningsfaktorn ofta införlivats med politiska eller religiösa handlingsprogram medan den i utseendefixeringens och gruppidentiteternas Sverige dessutom kommit att bli en del av myndigheters och beslutsfattares utvecklingsfilosofi.
Således motiveras till exempel det vällovliga syftet att bredda rekryteringen till poliskåren med att det behövs fler invandrade poliser i bostadsområden med många invandrare. Varför det? Polisen ska upprätthålla svensk lag över allt i Sverige och i ett samhälle med blandning som integrationspolitisk målsättning vore det kanske vettigare att skicka invandrade poliser till stadsdelar utan invandrare och svenskfödda poliser till förorterna.
Bakom igenkänningsresonemanget skymtar en lite märklig förväntan på att vissa poliser skulle agera annorlunda mot dem som är som de själva. Vad väntar i förlängningen? Lokala ordningsbestämmelser? Särbehandling? Korruption?
På samma sätt skaver något obekvämt i tanken att fler journalister från förorten skulle ge en annan sorts förortsjournalistik. Journalistkåren behöver inte breddas i syfte att fler reportrar ska skriva om eller göra inslag om sina grannar; breddningen är snarare önskvärd för att det ska ställas nya frågor i en rad ämnen. Det är kunskaperna, insikterna och perspektiven som förtjänar en breddning. Nyfikenheten snarare än bekräftelsen borde vara journalistikens drivkraft.
Jag har exempelvis aldrig förstått varför troende journalister får göra radio- och tv-program om trosfrågor när det är självklart att kristdemokraternas stämmor inte bevakas av kristdemokratiska nyhetsreportrar. Om ateister fick göra program om tro och andlighet skulle frågorna med stor sannolikhet bli mer intressanta för alla utanför den frälsta kretsen.
Varför ska man alltid känna igen sig? Just att det är så mycket i världen som känns igen kan göra mig mer bedrövad än någonting annat.