(Göteborgs-Posten 23/2 2017)
Hur kommer det sig att det har blivit så vanligt att beskylla dem som tycker annorlunda för att ha en dold agenda? Detta uttalas då helst med en blandning av avståndstagande och genomskådande självbelåtenhet.
Men tänk om det inte finns några hemligheter eller övertäckta budskap? Varför misstänka människor för att ge uttryck för en sak och bakslugt tänka en annan? Det kan ju faktiskt vara så att de menar precis det de säger.
På nätet finns många som kastar masken. De formulerar sig ur djupet av sin övertygelse. Väldigt lite är dolt; desto mer ligger exponerat.
Om vi ändå går runt och misstänker vår omgivning för dolska anslag blir det väldigt svårt att diskutera meningsskiljaktigheter. Mot vad riktar sig då argumentationen? Det faktiska eller något inbillat?
En av de många språkklyftorna i dag visar sig i att vi är så oense om ordens betydelse. Väldigt få kollar längre i Svenska Akademins ordlista över svenska språket. Samhällsdebatten är full av begrepp som betyder helt skilda saker för olika individer och grupper: populism, integration, mångfald, utanförskap, rättighet, heder, flykting, folkgrupp, asylrätt, barnperspektiv, humanism, liberalism, rättsstat, assimilation, pension, kultur…
När orden fylls med fluff eller saltsyra vet vi till sist inte vad vi pratar om. Det egna formuleringsprivilegiet förvandlar allt gemensamt utrymme till ett slags utanförskap, vad det nu är. Inte endast det offentliga samtalet – tonen, tonfallet, volymen – utan även själva språket har blivit förgiftat.
Trots att agendasättande journalistik i förstone kan tyckas vara någonting att vara stolt över – förbisedda förhållanden lyfts fram i ljuset – låter den sig lika gärna uppfattas som en manipulativ verksamhet som undanhåller sådant som borde belysas. Sveriges Television rekommenderar sina medarbetare att avhålla sig från att använda orden ”invandrare” och ”förort”. Det bekanta får då inte bekräftas, hela den igenkännbara tillvaron redigeras.
Över SVT:s språkrådsdokument ”Sverigespegling” vilar något ångestfyllt och krampaktigt, som om de som skrivit det höll på att uppfinna en ny verklighet där ingen ska bli stött i kanten. Det betonas också att SVT gör en mycket vidare tolkning än Migrationsverket av flyktingbegreppet. Av vilket skäl avviker public service från vedertagna juridiska definitioner för att i stället framställa alla asylsökande som människor på flykt?
Det finns nu ingen anledning att tro att SVT har en dold agenda i frågan eftersom allting finns skrivet i svart på vitt. Här öppnar sig också en möjlighet att seriöst diskutera ords valörer och dessas betydelse för vår förståelse av det som sker runt omkring oss. Men, kan man undra, går det längre att prata om samma sak eller har språket redan infekterats och politiserats bortom all räddning?