(Svenska Dagbladet 14/5 2022)
”Meningen med föreningen (eller ju snabbare beslut desto tidigare kaffe)” var en tv-pjäs på 1970-talet om det tynande lokala föreningslivet. Då var kaffet dragplåstret, nu är det statliga eller kommunala bidraget det centrala.
Den svenska självbilden utgörs av lika delar självöverskattning och självutplåning; i den förenas den kvardröjande förhoppningen om att genom biståndspolitiken bära på ett särskilt uppdrag i världen med den nutida upplevelsen av att inte ha särskilt mycket att komma med när människor från biståndsländerna vill flytta hit. De värderingar vi hävdat utåt krymper samman när de ska praktiseras på hemmaplan.
Vi har, för att bara ta ett exempel, propagerat för jämställdhet i Asien och Afrika medan vi i Sverige ger skattemedel till föreningar och skolor som motarbetar jämställdhet.
Förhållandet mellan staten och det som kallas civilsamhället är komplicerat. Ansvar skickas gärna nedåt genom systemet, som under pandemin och det pågående mottagandet av flyktingar från Ukraina. När politiker tillbringar sin tid på twitter politiseras i stället myndigheterna. Till vardags finansierar staten nyhetsmedier, politiska partier, kulturinstitutioner och föreningsliv på ett sätt som väcker frågor om deras oberoende.
Sverige har inte bara blivit ett land där vad som helst kan hända utan också en plats där man inte riktigt vet varför det sker.
Under ganska lång tid har jag återkommande läst svenska föreningars projektansökningar hos bland andra Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), Allmänna arvsfonden, Delegationen mot segregation (Delmos) och Jämställdhetsmyndigheten och slagits av hur lika varandra ansökningarna är, som om de anpassade sig till en viss sorts förväntningar. Miljonbelopp söks och delas ut för att åtgärda likartade problem i likartade delar av samhället.
Egendomligt nog tycks dessa bekymmer bara växa för varje år som går trots att omfattande resurser lagts på att lösa dem. Den projektindustri som utvecklats kan liknas vid ett perpetuum mobile eller ett självspelande piano, med upprepade problembeskrivningar och årliga önskemål om höjda anslag till fortsatta insatser av den typ som ofta visat sig verkningslösa.
Ett föreningsliv har uppstått som är helt eller delvis beroende av att driva projekt som kan finansieras med statliga bidrag. För att inte förlora pengar och anställda måste nya behov letas upp – eller gamla omformuleras – och kläs i en språklig dräkt anpassad till anslagsmyndighetens aktuella bidragskriterier. Hela utgångspunkten i denna entreprenöriella verksamhet är att samhället på olika sätt håller på att bli sämre och därför är i behov av ständigt nya projekt. Trots miljardsatsningar under fem decennier verkar de förfördelade bara bli fler och fler.
Det samlade intrycket av de inskickade ansökningarna blir att det svenska samhällssystemet är orättvist och diskriminerande. Inget enskilt exempel är för litet för att inte kunna motivera en bred insats mot beteenden på gruppnivå. Stora delar av befolkningen framställs som missgynnade av de strukturer som skapats; i ett land som velat väl har mycket ändå gått på tok. Lägger man ansökningarna bredvid varandra riskerar man att bli överväldigad av allt elände som ska rättas till.
Här framträder också en bidragslogik, som förutsätter att missförhållandena successivt förvärras. Om någonting faktiskt blir bättre genom projekten kan argumenten för fortsatta bidrag bli svagare. Därför måste problemens svårlösta art framhållas och försämringarna beskrivas så levande som möjligt, en aldrig sinande ström av svårigheter.
Föreningsbidrag har länge och i stor omfattning getts till föreningar och verksamheter som göder islamism, hederskultur och rasism, vilket i sin tur lett till behovet att ge andra bidrag till föreningar och verksamheter som vill motverka islamism, hederskultur och rasism. Ibland går bidrag till föreningar som påstår sig motarbeta sådant de i själva verket ägnar sig åt. Stöd utgår i stor utsträckning för att mildra konsekvenserna av destruktiva företeelser, som tillåtits växa fram i hägnet av ett samhälle där toleransen odlats ända fram till gränsen för likgiltighet.
Genom att generalisera relativiserar man också faktiska problem, som inte får pekas ut och nämnas vid namn. Försök att ringa in sådana bekymmer kan omedelbart avfärdas som stigmatisering, kränkning eller diskriminering och därmed utgöra grunden för en brett anlagd bidragsansökan om attitydpåverkan.
I sina ansökningar till MUCF skriver ett stort antal av de föreningar, som sorteras in under rubriken etniska, att de inte ens skulle existera utan bidragen.
Det är således varken idéerna eller medlemmarna som håller liv i föreningarna utan de medel som utverkas från staten. I den mån ansökningarna refererar till ett idéinnehåll påminner detta i mycket hög grad om sådant som myndigheten vill höra: mångfald, inkludering, integration, normkritik, antirasism, antidiskriminering. Begreppens närvaro i blanketterna speglar en obligatorisk attityd snarare än en genomtänkt plan eller någon övertygelse om meningen med föreningen.
För det mesta är de här sökorden också fullständigt okontroversiella så länge de inte definieras. De säger väldigt lite om hur skattemedlen i praktiken kommer att användas.
De sociala projekt med barn och ungdomar, som jag själv följt på nära håll och i några fall dokumenterat i bokform, har varit av skiftande kvalitet: ömsom vin, ömsom vatten. De bästa har ingått i långsiktiga eller med tiden permanentade verksamheter. Jag vill påstå att det är viktigare att utgå från funktionshindrade barns behov än från identitetspolitiska modeklyschor.
Projektindustrin har allt oftare blivit ifrågasatt, men tenderar ändå att växa som en snöboll satt i ständig rullning. Den göds av verkliga problem med koppling till migrationen och segregationen, men hänger också ihop med föreningslivets inre överlevnadsdrift och politikens handfallna senfärdighet. Välfärdsstatens reformer är i stor utsträckning ersatta av brandkårsutryckningar med projektbidragen som kvitton på att något ändå görs.
Det finns goda skäl att syna bidragsekonomin. Vilka behov är det som tillfredsställs, hur ser analysen bakom bidragsmyndigheternas prioriteringar ut? Frågan om meningen med föreningen har blivit svår att besvara; snarare handlar det nu om att ta itu med det stora och eviga projektet – meningen med samhället.