(Fokus 17/6 2024)
Jag blev bekant med en konstnär i Bisbee vid Arizonas gräns mot Mexiko, en liten ökenstad med tömd koppargruva som blivit hippiesamhälle med mikrobryggeri, och hennes bil var målad som en happeninghyllning till Hillary Clinton.
Med Hillarybilen körde hon flera vändor genom det amerikanska landskapet för att uppbåda stöd för Clintons önskan att återvända till Vita huset. Detta var 2008 och hennes kandidat drog det kortare strået mot Barack Obama och förlorade senare mot Donald Trump i presidentvalet 2016. Clinton menade att det var könet som avgjorde, hon hade det emot sig, men många lade faktiskt också sin röst på henne just för att hon var kvinna.
Den stora frågan, i USA precis som i Sverige, tycks vara varför människor röstar fel.
Vid oönskat resultat hotas demokratin, det är i alla fall vad ledande svenska socialdemokrater numera låter undslippa sig. Och i en tidningsintervju i maj betonade Hillary Clinton att de allra flesta amerikaner inte inser att de befinner sig mitt i en existentiell kris.
Samma sak hade emellertid påståtts inför presidentvalen 1960 och 1968. Gerald Ford, temporärt inflyttad i Vita huset efter Watergate, skulle senare säga att han förstod att han skulle hamna i helvetet på grund av att han hade benådat Richard Nixon. En av mina tidiga favoritreportrar, Hunter S Thompson, som skildrade amerikansk politik som ett påtänt narrspel och porträtterade Nixon med kirurgisk avsmak, skrev att denne hade en unik förmåga att få sina fiender att framstå som hedervärda: ”Om rätt människor haft hand om Nixons begravning skulle hans kista ha skickats i väg i någon av de öppna avloppskanaler som mynnar i havet strax söder om Los Angeles.”
För Hillary Clinton har kampen gått vidare, i besvikelsens tecken, säkert också i kränkthetens. Det är som med New York Times och Sveriges Television, som inte riktigt velat förstå att missnöje är en reaktion och inte någon orsak.
Hon var så nära, Clinton, och antagligen var det hon själv som förstörde alltsammans. Hon var duktig i skolan, blev jurist och skrev sympatiskt om barns uppväxtvillkor, som i boken ”It takes a village”. Hon hade kunnat bli en bättre socialminister än Annika Strandhäll. Men med sin odåga till make flyttade hon in i maktens centrum, där hon trivdes och ville bo kvar. Man tyckte lite synd om henne för det hon utstod i offentligheten, och samtidigt smälte hon så väl in i den politiska överklass som betraktade inte bara USA utan hela världen som flyover country.
När Hillarybilen från Bisbee körde genom ett rostflagnat Amerika hade många tidigare demokratiska väljare redan bestämt sig för att lägga sin röst någon annanstans.
Strax före valet 2016 använde Hillary Clinton uttrycket deplorables om Donald Trumps anhängare. Bedrövliga, ömkansvärda, eländiga. Losers, inga man ville ha med att göra. Då avgjordes förmodligen saken, i alla fall bidrog det till hennes nederlag som var lika bittert som själva uttalandet.
Både politiker och journalister och statsvetare borde förstås för länge sedan ha blivit intresserade av anledningarna till att människor röstar fel. Eftersom intresse kunde misstas för sympati undvek dock de flesta att söka upp tillståndet utanför den egna middagskretsen, där ute i det okända.
Hillary Clinton kommer aldrig att komma över förlusten i presidentvalet, och i det avseendet liknar hon sin skrävlande rival, skurken som kallade henne skurkaktig, crooked. Om man vill kan man skymta bortskämdhet hos dem båda, en övertygelse om att makten är hennes eller hans rättmätiga tillhörighet. Allt annat beror på sådant som gått snett, hos medierna, väljarna, demokratin.
I samma anda verkar Magdalena Andersson ha övertygat sig själv om att ondskan brett ut sig och att hennes nederlag 2022 inte var på riktigt. Om halva befolkningen röstar fel kan det inte finnas någon koppling till egen politik eller eget beteende.
Konstnären i Bisbee har öppnat en studio för skolbarn och tillsammans målar de muren och stängslet mot Mexiko i starka färger. Det är livsbejakande och ofta vackert, som en blommig förhoppning om att verkligheten inte ska vara sådan den har blivit nu när både Trump och Biden vill ha en gräns som är stängd.
Man kan också, medan man tittar på de glada barnen med målarpenslarna, påminna sig att fler migranter utan tillstånd visades ut ur USA under Bill Clintons och Barack Obamas presidentperioder än under Donald Trumps.