(Göteborgs-Posten 16/11 2006)
Mångkultur 1:
Brittisk mångfald under förändring
I mångkulturfrågor brukar brittiska hållningar påverka de svenska. Och nu ifrågasätts både den offerroll som inte sällan tilldelas invandrarna och bilden av de inflyttade som ett enhetligt kollektiv utan inre meningsmotsättningar.
I den pakistanskfödde Londonförfattaren Nadeem Aslams vackert utsmyckade roman ”Kartor för vilsna älskande”, som utspelar sig bland asiatiska invandrare i Storbritannien, får en sentens från Octavio Paz inleda: ”En människa är aldrig det hon är utan det jag hon söker.”
Just det där motståndet mot att låsas fast, i en dogm eller i en föreställd gruppidentitet, går igen i de flesta intervjuer jag gör under den kanske sista ljumma höstveckan i London. Jag är här för att få veta mer om de senaste förskjutningarna i multikulturalismen: är den officiella brittiska toleranta hållningen på upphällningen, döljer höstens slöjdebatt och ministeruppmaningar till muslimska föräldrar att hålla efter sina barn så att de inte blir terrorister även andra, outtalade frågor?
Nadeem Aslam skrev nyligen också i en artikel att multikulturalismen skapat en ny sorts apartheid; den har blivit en helig ko som uppmuntrar muslimer att kräva separata skolor och annan särbehandling och i detta får de stöd av labourregeringen och av oreflekterande medelklassjournalister, som inte förstår faran i de krafter de ställer sig bakom.
En av de muslimska röster jag möter i London tillhör Reem Maghribi, chefredaktör för tidskriften Sharq och initiativtagare till den purfärska organisationen British Muslims for Secular Democracy:
– Vissa muslimer anser att multikulturalism går ut på att man kan göra som man vill. De har missförstått det hela, nämligen att det handlar om att absorbera olika ståndpunkter. Deras slutna samhällen måste öppna sig för debatt och för andras kultur. Hur kan vi klaga på att vissa britter inte tar till sig mångkulturen när muslimska grupper samtidigt vill tvinga på andra sina uppfattningar?
Mångfaldspolitiken i Storbritannien håller på att omprövas; det betyder inte att samhället blir mindre mångkulturellt, däremot att fler perspektiv får korsa varandra.
Och det kommer antagligen också att smitta av sig på svensk debatt, med dess ofta ängsliga tolerans för värderingar och handlingar som innerst inne betraktas som oförenliga med demokrati och jämställdhet.
I London blir nästan varje iakttagelse om kulturblandningar omedelbart trivial; jag går under fem dagar säkert dubbelt så många mil genom det myller som utgör metropolens lockelse, transporterar mig från Southalls bollywoodhögtalare till Bethnal Greens glåmiga socialtjänstlägenheter, banar mig väg genom klädkoder och upprörda protester mot andras yttrandefrihet. Inte ens de trosvissa lyckas upprätthålla enhetliga fasader. I den prydligt skurade East London Mosque ligger en affär som säljer aggressiva Scarface-jackor och påtända actionfigurer.
Vetenskapsjournalisten Ehsan Masood blev glad när British Council gav honom uppdraget att skriva en medieguide om landets muslimer. För honom är det viktigt att peka på det sammansatta och spretiga, på att två miljoner människor omöjligt kan tala med en mun.
– Med en bred definition, att olika kulturer lever fredligt tillsammans, fungerar multikulturalismen utan tvivel i vardagen. Om regeringen byter politik får det inte heller någon större betydelse för dem som dagligen arbetar med minoriteter ute i kommunerna. År 2010 kommer Birmingham att vara den första stora brittiska staden med icke-vit befolkningsmajoritet. En massa planering pågår för att detta inte ska slå bakut, vilket det kan göra.
För ett år sedan utbröt våldsamma bråk, med dödsoffer, mellan ungdomar med karibisk och asiatisk bakgrund i Birminghamstadsdelen Lozell.
– Men, säger Masood, det är en demografisk situation som inte går att förhindra. Det finns inget alternativ till att göra detta framgångsrikt.
Han tycker att det är förståeligt att människor vill vara nära sin släkt och därför lever i enklaver.
– Men det är också önskvärt att grupper blandas. Hur åstadkommer man det? Det är den sociala ingenjörsfrågan som aldrig ställs: hur? Muslimer ser sig som väldigt maktlösa, ingen annan bryr sig om deras sharialag eller deras kalifat. Varenda unge i Mellanöstern får fortfarande lära sig hur kartan ritades om efter andra världskriget och hur blåsta vi blev. Känslan av kollektiv orättvisa tränger djupt.
Yttrandefriheten i väst uppfattas mot bakgrund av Irakkriget inte som ett skydd för minoriteter utan som ett redskap för att skymfa islam.
– Man vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt om ”Satansverserna” hade publicerats nu, säger Ehsan Masood.
Peter Tatchell hör till dem som lever under konstant hot. Folk som vill honom illa hör av sig via mejl och telefon, hans bostad har metallförstärkt ytterdörr, järngaller för fönstren och brandsläckare i alla rummen. Vreden har Tatchell dragit på sig som islamkritisk debattör i bl a The Guardian och som talesman för homoorganisationen OutRage.
– Regeringens fokus på kampen mot terrorismen har vänt bort blicken från de allvarliga övergrepp som sker i namn av kulturell tradition och religiös sedvänja, sådant som våld i familjen, hedersmord, kvinnlig könsstympning och övergrepp mot homosexuella. Om en liberal muslim tar upp de här frågorna stämplas han som islamofob och förrädare. Och låt oss vara uppriktiga, det finns folk där ute som är beredda att döda i islams namn.
Under många år stödde Tatchell Londons borgmästare Ken Livingstone, och var aktiv i dennes senaste valkampanj, men när ”Red Ken” omfamnade Yusuf al-Qaradawi, andlig guru på tv-kanalen al-Jazira och förespråkare för avrättning av bl a muslimska avfällingar, blev det en eftergift för mycket för islamismen:
– Delar av vänstern har blivit besvikna på arbetarklassens brist på revolutionär glöd, så nu letar de efter ersättare. De ser en massa upprörda muslimer och tänker att här är några som kanske kan krossa kapitalismen. Det finns också en utbredd känsla av kolonial skuld bland vita liberaler, som drar slutsatsen att vi inte längre har rätt att fälla moraliska omdömen om människor från andra kulturer.
För British Muslims for Secular Democracy är det centralt att skilja stat och religion åt: därför nej till religiösa skolor. Progressiva muslimer släpps sällan fram i medierna, säger Reem Maghribi, därför byggs ett långsiktigt opinionsarbete upp genom den nya organisationen, som initialt dragit till sig främst journalister, författare och andra kulturarbetare. Maghribis frispråkighet kan säkert stöta multikulturalismens ordningsmän, men själv har hon inga problem med att kombinera åsikten att muslimer nedvärderas och framställs som korkade i syfte att rättfärdiga det som sker i Irak med uppfattningen att det finns en hög grad av otacksamhet hos de muslimska invandrare som demonstrerar för rätten att bära slöja på jobbet.
– Deras första månader här i landet är fantastiska. De får bostad, bidrag, hjälp att hitta arbete. Nu begär de att få ta hit alla sina traditioner och regler och att britterna måste acceptera dem. Varför stannade de då inte kvar där de bodde? Det kunde de inte av politiska skäl? Okej, då fick de flytta hit. Kanske har det blivit dags för dem som inte vill integreras att säga: britterna välkomnade oss, nu borde vi välkomna dem.
Ziauddin Sardar är krönikör i New Statesman och författare bl a till ”Why do people hate America?” och ”Desperately seeking paradise”, den senare en filosofisk och ideologisk resa bakåt i muslimska och privata spår, kantad av besvikelser. Sardar brukar säga sådant som att om någon erbjöd ett antiamerikanskt demonstrationståg i Islamabad green cards till USA skulle alla slänga plakaten på marken och rusa till flygplatsen. Jag följer honom uppför de smala trapporna i hemmet i Colindale i norra London, en lite halvruffig stadsdel med vadslagningsbutiker och tung genomfartstrafik, och i arbetsrummet lyckas han få nytt liv i en slocknad cigarr.
För Sardar handlar multikulturalism snarare om makt – jobb, utbildning, tillgång till politik och medier – än om det den har blivit, en fetischering av kulturella skillnader på det gemensammas bekostnad. Bilden av ett stamsamhälle utan gemensam plattform förstärks av att medierna söker det extrema; den som säger att de otrogna ska dödas får fetare rubriker än den som tycker att alla ska bli vänner.
– Den verkliga tragedin är att extremisterna har kunnat lägga beslag på debatten och tvinga fram nya repressiva lagar. Den stora majoriteten muslimer är förskräckta över de här människorna.
Tunnelbanebomberna i London förra sommaren skapade en ny sorts nervositet; gärningsmännen dök ju upp inifrån, de var inte influgna från bergen i Pakistan eller Afghanistan. De framstod som ordinära.
– Alla samhällen har extremister, säger Ziauddin Sardar, och marginalen förser dem med osynlighet. Det har varit oerhört svårt att ringa in terroristerna eftersom de ofta är knutna till moskéer som ser oskyldiga ut och där ingen skulle drömma om att något sådant skulle kunna ske. Ju rymligare samhällets utkanter är, desto lättare för extremisterna att hålla sig dolda och odla sitt hat.
(Göteborgs-Posten 20/11 2006)
Mångkultur 2:
Multikulturalismen ökar segregationen
Synpunkter på det mångkulturella samhället och dess ramverk av toleranta värderingar, multikulturalismen, har länge avfärdats som inskränkt främlingsmotvilja. De många röster jag samlar i min bandspelare under en vecka i London får mig att undra över inte minst den svenska debattens snäva ramar; vår förmåga att leva tillsammans är alltings förutsättning, ändå känns nästan varje undring kring detta som att skickas ut på färd över nattgammal is.
Nu sker ett skifte i Storbritannien, landet med de kanske stoltaste mångkulturella proklamationerna, och ifrågasättanden hörs både från vänster, från minoritetsgrupper och från det politiska etablissemanget. När förre utrikesministern Jack Straw i oktober skrev en krönika om att han gärna vill kunna se ansiktet på de väljare som söker upp honom utbröt ännu en slöjdebatt. Det nya var att hans resonemang i huvudsak mottogs som rimligt i stället för islamofobiskt.
I London förtydligas för mig många av de frågor som också kan ställas om det som i Sverige oprecist brukar kallas utanförskapet. Är det exempelvis så att välvillig mångfaldspolitik bidrar till att separata samhällen upprättas med begränsat behov av kontakt med omgivningen?
Vad innebär egentligen multikulturalism? Kulturblandning? Att minoriteter sätter sina egna gränser? Att det finns en gemensam offentlighet där alla måste anpassa sig för att helheten ska fungera?
Commission for Racial Equality (CRE) fyller 30 år och det väckte uppseende när chefen för denna centrala brittiska integrationsmyndighet, Trevor Phillips, nyligen gjorde självkritik. Han hävdar nu att landet sömngångaraktigt har rört sig i riktning mot ökad segregation.
– Jag menar att samhället nästan utan att vi märkt det blivit mer uppdelat efter ras och religion. Vi görs till främlingar för varandra, olika grupper lever i ökande utsträngning i skilda sociala och kulturella världar.
Phillips säger att multikulturalismen har drivits dithän att den blivit en skillnadernas ideologi:
– Av respekt för människors olikheter har vi förstärkt deras isolering.
Och det leder nu till omvärderingar?
– Ja, integration är en tvåvägsprocess. Det innebär att man accepterar att nya människor för med sig förändringar, men också att nykomlingarna inser att även de måste förändras.
Labourregeringens integrationspolitik är uppenbarligen i rörelse. Ett tecken är att CRE kommer att läggas ner för att ingå i en ny Commission for Equality and Human Rights. Tendensen är att integrationsfrågor ska formuleras mindre som diskrimineringsärenden och i stället ses i ett vidgat rättighetssammanhang, där lika behandling betonas. Kommunminister Ruth Kelly meddelade dessutom i oktober att regeringens mångåriga samarbetspartner, det konservativa Muslim Council of Britain (MCB), inte längre kan räkna med ekonomiskt stöd om det inte tydligare visar att dess medlemmar delar rättsstatens demokratiska värderingar. MCB:s bojkott av Holocaust Memorial Day och tvetydiga inställning till självmordsbombare får nu till slut konsekvenser.
MCB växte fram ur kampanjen mot Salman Rushdies ”Satansverserna”. Och efter labours valseger 1997 uppstod ett märkligt samarbete, där MCB fick möjlighet att företräda alla brittiska muslimer (i en opinionsmätning i Channel 4 i augusti i år ansåg bara fyra procent att rådet representerade dem) och där regeringspartiet inför senaste valet försökte locka röster med ett cyniskt lagförslag om att skydda islam genom krympt yttrandefrihet. MCB:s nyligen avgångne ordförande Iqbal Sacranie, känd för att ha ställt sig bakom mordhoten mot Rushdie, adlades t o m av Tony Blair. Även om flirten tycks vara över finns motsägelsefulla drag kvar i politiken, som Blairs och Ruth Kellys entusiastiska stöd för statlig finansiering av religiösa skolor.
Också bland svenska politiker har det länge odlats föreställningar om kulturella eller religiösa identiteter, som kräver särbehandling för att bevaras. När den nya integrationsministern Nyamko Sabuni talar om förtrycket i släkthederns namn innebär det därför ett brott med hennes företrädares överslätande politik.
Självklart håller inte alla britter med om att multikulturalismen har bidragit till ökad segregation. Runnymede Trust har genom åren gjort omfattande studier av sociala orättvisor och stiftelsens chef Michelynn Laflèche säger att segregationen generellt faktiskt har minskat samtidigt som vissa områden domineras av fattigdom och utslagning.
– Om man som bangladeshierna är missgynnade när det gäller boende, arbete och politiskt inflytande, är det då inte rimligt att anta att de vill bo tillsammans där de känner att de ingår i en gemenskap? Det saknas förståelse för att mänsklig värdighet är grundläggande i ett liberalt, demokratiskt samhälle. Rättigheter som minoriteterna har fått genom multikulturalismen framställs nu som ett hot mot den brittiska identiteten. Vi behöver inse att jämlikhet betyder lika utfall, vilket kan kräva olika behandling. Det är vad multikulturalismen handlar om.
I västra London, tjugo minuters bussresa från tunnelbanans ändstation, utgör Southall en indisk och pakistansk minivärld; dess djupa radhuslängegator hänger fast i ryggraden High Street, en livlig tygbasar där allt som säljs och köps ingår i ett avskilt kretslopp. Efter skolan samlas klasar av barn utanför biografen, runt trottoarens cd- och dvd-ställ, allt made in India. Just under ytan, runt hörnet, sipprar doften av slum fram, som på Avenue Road, som är allt annat än vad det låter som; slyöverdragna garage framför nedsuttna kolrökskåkar, jag tar mig förbi gänghäng och dealande, sådant utomstående inte ska lägga sig i.
I gatans enda uppfräschade hus finns Southall Black Sisters, en feministisk organisation som sedan 1979 bekämpat våld och tvång i familjen och släkten. Ordföranden Pragna Patel oroar sig för att multikulturalismen berett väg för det hon kallar ”multi-faithism”, en accentuering av religionens grepp om vardagens strukturer.
– Vi är förfärade över att myndigheterna släpper in religiösa uttolkare som experter i familjekonflikter och t o m i våldtäktsmål. Det sekulära utrymme som vi tidigare tagit för givet har genom labours politik öppnats för auktoritära trosföreträdare. Multikulturalismen får inte leda till moralisk blindhet. Statens närhet till religionen underminerar kvinnornas ställning och stärker en kultur fylld av censur och intolerans. Vi befinner oss i ett nödläge.
Sunny Hundal, redaktör för nättidskriften Asians in Media, menar att det inte är i vardagslivet utan på det politiska planet som multikulturalismen håller på att misslyckas. Felaktigt utgår den från att de representanter som talar i minoriteternas namn alltid verkar för att bekämpa fördomar.
Att de dessutom ses som offer är uttryck för en sorts liberal rasism, anser Hundal:
– Det ekonomiska stödet måste knytas till hårdare krav, får man bidrag kan man inte diskriminera kvinnor, homosexuella och andra minoriteter. Det är slappt att säga ”för oss till er ledare”. Det var så kolonialisterna agerade när de gav pengar till någon lokal präst, som fick bygga tempel och därifrån kunde kontrollera sin befolkning. Den politiska multikulturalismen spricker när den lierar sig med de konservativa, med dem som inte vill ha samhörighet och som stryper det fria ordet i den egna gruppen.
Trots att mångfald är ett politiskt honnörsbegrepp uppmärksammas sällan åsiktsspridningen inom minoriteterna. En omfattande infrastruktur, ”the race relations industry”, har byggts upp för att skydda olika föreställda identiteter. Genom dess betoning av stamtillhörigheten misstros människors förmåga att se utanför sig själva och överskrida sina gränser, säger kulturforskaren Munira Mirza, en av de skarpaste skribenterna i den unga multikulturalismkritiska generationen:
– Rasrelationsbranschen skapar konformism. Folk blir försiktiga och rädda att förarga andra. Minoriteter uppmuntras att tänka att all kritik som riktas mot dem är rasistisk. Antirasism handlar därför inte längre om jämlikhet och lika behandling utan om motsatsen – att kräva särskild behandling.
Det ligger enligt Mirza en sorglig ironi i att det talas mer om rasism och ordnas fler upptäck-dina-egna-fördomar-kurser vid en tidpunkt då rasismen i Storbritannien är mindre utbredd än kanske någonsin tidigare. Samtidigt har samhället fragmentariserats och det verkar, säger hon, som om vi har förlorat tron på förmågan hos individerna att mötas och finna något gemensamt.
– Ett bra exempel är kulturpolitiken. Tidigare var inriktningen att alla genom att lära sig om Shakespeare och andra klassiker också kunde förstå sådant som var obekant, att vi kunde dela en mänsklig erfarenhet. Numera utgår man från att alla har olika kulturer, alla lika värdefulla. Människor uppmanas att studera sin egen identitet, sådant de redan vet. Det är väldigt narcissistiskt.
Vår ängslan för framtiden behöver vi, säger Munira Mirza, möta med öppen debatt om vilka värderingar vi vill främja. Det mångkulturella samhället ligger knappast fast; vad väntar bortom dagens multikulturalism, kommer dess inneboende motsägelser att lösas upp?