(Svenska Dagbladet 13/4 2025)
Nuförtiden lockas det med AI-kurser för både copywriters och offentliganställda, där deltagarna får lära sig att prompta fram texter, skapa rubriker och ”skriva klarspråk”. För utomstående kan det låta tråkigt att det ska behövas artificiell hjälp för att sköta jobbet, men morgondagen är inte densamma som när den amerikanske journalisten Walter Lippmann för hundra år sedan skrev om att ”manufacture consent”, att skapa samsyn, ett underliggande demokratiskt behov av att kontrollera informationen till allmänheten.
I dag är många misstrogna, och nyhetsmedierna har gjorts till symbol för klyftan mellan vanligt folk och dem där uppe, som vill dölja information eller pracka på allmänheten vissa värderingar. Är det så det ser ut? Har de AI-injicerade myndigheterna och de stora mediehusen ett gemensamt intresse som behöver avslöjas? Kan filosofiprofessorn och akademiledamoten Åsa Wikforss inlägg i DN (26/3 2025) – ”Ska vi begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin?” – läsas i ett sådant sammanhang?
Bör de som vet bäst begränsa utrymmet för dem som vet mindre?
Aggressiviteten på nätet mot journalister och nyhetsmedier kan framstå som oproportionerlig. Var kommer den ifrån? I stort sett vartenda nyhetsinslag i tv möts av hånskratt eller kölhalningar och föreställningarna om mörkläggning och onda anslag är legio.
Journalisterna ses som manipulatörer i sold hos den elit de själva tillhör.
Vem som helst kan också identifiera sig som journalist med legitima anspråk på att tolka verkligheten på ett korrekt sätt. Var och en har rätt till sin egen sanning. I detta kaotiskt globala utbud har de tidigare dominanterna inom nyhetsförmedlingen gjorts till fienden, en korrupt kolportör av etablissemangets världsbild.
För att förstå ilskan som i västvärlden riktas mot mainstreammedierna, de så kallade MSM, måste man nog pejla djupet i den förtroendekris som trängt in i hela det politiska systemet och producerat nya partier, nya kanaler och nya aversioner. Litar man inte på politikerna litar man inte heller på plattformarna där de syns.
Bilden av journalisterna som ett etablissemang är dessutom till stora delar sann.
Den gamla murveln från småstaden eller förorten har ersatts av en akademiker från innerstaden, med de perspektivförskjutningar detta medfört. Lokalpressen dör sotdöden och medieägandet koncentreras. I USA fanns vid 1900-talets ingång 2 042 dagstidningar med 2 023 olika ägare, medan 20 bolag vid seklets slut kontrollerade 90 procent av medieutbudet. I dag äger tre koncerner tillsammans nio av tio brittiska tidningar. I Sverige dominerar Schibsted och Bonniers vid sidan om statliga public service.
Lustigt nog tillhör de främsta digitala plattformarna genom sina förmögna ägare också etablissemanget, men deras inflytande beskrivs inte alltid i sådana termer. Över nätet svävar fortfarande någon sorts Vilda västern-romantik med saltstänk från surfbrädor i garaget. När kraven på innehållskontroll började resas i EU och amerikanska kongressen slöt anti-etablissemanget upp bakom det nya etablissemanget.
Det ligger även en sanning i att aktivismen är en del av journalistiken, inte hos alla, långt därifrån, men hos tillräckligt många för att den ska märkas i rapporteringen. Lackmustestet är att lyssna till den som får sista ordet i ett inslag eller en artikel; där ligger oftast reporterns sympati och den åsikt han eller hon vill stryka under.
Journalistiken har alltid varit politiserad; det var så den började, för att beskriva problem och driva en linje. Partipressen dominerade i Sverige tills vi fick television och journalisthögskolor. Då professionaliserades yrket och utövarna förväntades åtminstone sträva efter objektivitet och opartiskhet.
Det lurade inte 68-vänstern, som talade om borgarmedier och gisslade Dagens Nyheter från teaterscenen. Samma vänster som tidigare tyckte illa om Bonniers och EU beskriver dem båda numera som bålverk mot populism och fascism och läser DN:s kultursida som vore den Bibeln. Det är ett slags omvänd Tesla-effekt, från miljöbil till nazistfordon.
Bland journalister finns en kollektiv reflex att värja sig mot kritik; det är en kvardröjande oförmåga, eller ovilja, att se hur den egna yrkesutövningen har påverkat förtroendet för journalistiken. Särskilt genomslag har detta fått i frågorna kring integration och segregation. De som tidigt pekade på problem fick andra att resa sig upp och gå.
Nyhetsmedierna kan med sin närsynthet vara dåliga på att uppmärksamma utdragna, långsammare skeenden innan de blivit uppenbara. Amerikanska kollegor har framhållit hur lång tid det tog för de stora medierna att identifiera betydelsen av medborgarrättsrörelsen eller medelklassens flytt till villaförorterna, the white flight.
2019 kom en brittisk studie, ”The class ceiling”, som visade hur journalistiken socialt sett hade blivit ett elityrke i nivå med advokater och läkare. Engelska medier missade Brexit på samma sätt som amerikanska underskattade Trump. Här hemma har det funnits ett liknande avstånd mellan läsarnas och tittarnas egna erfarenheter och den senfärdiga journalistiska belysningen av de framväxande parallellsamhällena.
Av diktaturer och autokratier beskrivs självständiga journalister som förrädare. Också i USA finns en tradition av att utmåla medierna som motståndare som bör bekämpas; Richard Nixon skyllde förlusten i guvernörsvalet i Kalifornien 1962 på hur han porträtterades och deklarerade sedan som president 1972 att ”pressen är fienden”. Under hans tid i Vita huset etablerades också begreppet ”den tysta majoriteten”, som i opposition mot liberaler och hippies och Vietnamdemonstranter stod för allmänt sunt förnuft. Hade hans folkflertal den gången haft tillgång till internet hade Watergate sannolikt framställts som en demokratisk operation för att värna nationen.
Går det att komma fram till någorlunda trovärdiga berättelser om vad som händer i samhället, vilket borde vara journalistikens uppgift, eller blir framtiden än mer kakofonisk?
Den samhälleliga tilliten, denna svenska paradgren, framstår som betydligt bräckligare i mediedebatten än den är på riktigt. Folk går visserligen runt med lurar, i ett eget universum, och det är mest pensionärer som tittar på Rapport, men i den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet anger 75 procent att de har stort eller ganska stort förtroende för SVT. Siffran är så hög och stabil över tid att man emellertid kan undra om den handlar mer om idén om public service än om det faktiska programutbudet. Endast 8 procent säger sig ha lågt förtroende.
Jorden bebos numera av en hel koloni med mediala parallellsamhällen. I den australiske journalisten Eric Beechers bok ”The men who killed the news” (Scribner, 2024) är det tidningsvärldens patriarker, från William Randolph Hearst till Rupert Murdoch, som förrått sanningssökandet och tvingat ut nya generationer i periferin. Murdochs tes om att ge läsarna inte bara vad de vill ha utan också vad de förtjänar fungerar inte riktigt i dagens värld, med utbredd skepsis mot dem som moraliserar och vill skriva folk på näsan.
Frågan är dock om det är mogulerna som har skadat journalistiken mest eller om skulden vilar hos journalisternas självpåtagna uppdrag? Och vilket är det? Att granska makten eller att anamma etablissemangets perspektiv? Vara spydig uppåt eller uppfostrande nedåt?
Den svenska journalistikens fumlande med den hala tvål som invandringen blev har byggt på flera felaktiga antaganden. För det första är människor inte rädda för det främmande utan för sådant som de känner till från sin vardag. Det tokiga är inte att andra kulturer har kommit hit utan att det välbekanta har gett sig av, upplösts. Migranternas svårigheter orsakas inte heller av mottagarlandet, de har kommit hit just för att livet där borta är sämre.
Åtskilligt kan säkert förklaras i kulturkrigstermer, i stora drag importerade från USA, eller som en dov – och emellanåt frispråkig – vrede över ett förlorat samhälle eller samhällstillstånd. Det kan rymmas en väldig radikalism i den sortens besvikelse.
Det stora problemet är kanske nuförtiden inte att man kan tro på vad som helst utan att man inte tror på någonting. Den förre studentaktivisten och sedermera medieprofessorn Todd Gitlin beskrev i sin bok ”Media unlimited” (Metropolitan, 2001) medieutbudet som en störtflod, vars påverkan handlar mindre om innehållet och mer om det faktum att man bara sköljs med. Få reagerar längre på att programmen i skattefinansierade SVT så starkt påminner om reklamkanalernas. Inget etablissemang i public service tycks starkare än Mello-industrin. Hela den kulturella infrastrukturen handlar om yta och attityd, om att göra om sig själv i stället för att förbättra samhället.
Bland dem som väsnas och skäller på journalister och deras fejknyheter och avledningsmanövrar och deras roll som det etablerades knähundar finns nog många, som egentligen mest ropar ut en djupare förtvivlan över sakernas tillstånd.