(Skolvärlden nr 4 (maj) 2010)
Huvudbyggnaden på Rådmandsgades skola i Köpenhamn är av det gamla slaget, med rödmurrigt fasadtegel och branta trappor, men invändigt är frågorna nutida. Hur får man ihop en verksamhet med 600 barn med bakgrund i 68 olika länder? Hur får man alla att lära sig danska så att de kan klara sig i det danska samhället? Hur kan de bli självständiga, demokratiska individer?
Häromåret fick den här skolan, med klasserna 0 till 9, den danska regeringens integrationspris för att barnen upp till fjärde klass läser bättre än riksgenomsnittet, trots att 78 procent av dem hör ett annat språk än danska hemma.
– Jag brukar tala om de tre k:na – kyss, krav och kommunikation, säger skolans rektor Lise Egholm. Kyssar och kärlek behöver alla, men man ska också kräva något av föräldrarna. Kommunikation handlar om att man framför allt ska vara väldigt tydlig gentemot papporna.
Hon berättar om en pappa som blev förskräckt när han fick höra att han måste gå på föräldramöte fyra gånger om året.
– Men jag har fyra barn, det blir ju sexton möten, sa han. Det är riktigt, sa jag, du är duktig på matematik! Okej, sa han då. Folk förstår bara man är direkt och inte så otydlig. Många från Mellanöstern har en helt annan världsbild och då kan vi inte förvänta oss att de ska gissa sig till vad vi tycker. Vi är tvungna att vara väldigt specifika: vi förväntar oss detta av dig, det är du som har ansvaret för att det går bra för ditt barn.
Egholm är med sin smittande entusiasm en skolledare, som både får fart på debatten och ser till att saker sker i det dagliga arbetet. Hälften av hennes elever bor i Mjølnerparken, ett bostadsområde dominerat av invandrare och flyktingar och med ett koncentrat av den slitna stadsdelen Nørrebros sociala problem. Både boende och andra talar om det som ett getto. Det är Egholms fysiska avstamp. Hennes professionella avstamp är ett jävlaranamma: vi ska aldrig acceptera att de här barnen hamnar efter och inte lär sig det de behöver.
– Jag har skrivit till 134 barn som är födda 2004 och ska börja skolan i augusti. På listan kan jag se att det är fjorton av dem som aldrig har varit på dagis eller gått på den språkverksamhet som samhället erbjuder gratis. Det är fjorton barn som fallit ur systemet. Plötsligt står de här och knackar på och kan ingenting. Då blir jag förbannad. Det är som att börja en fotbollsmatch med ena benet avsågat. Jag säger till deras pappor: ni har sett till att era barn är handikappade och inte kan danska.
Lise Egholm började arbeta som lärare 1971 och har varit rektor på Rådmandsgades skola i femton år. I hennes soffa i arbetsrummet, som är ljust och fullt av barnteckningar och PH-lampor, har massvis av föräldrar och barn suttit och berättat om sina bekymmer och drömmar. De vuxna som inte sett till att pallra sig till föräldramöten eller att ge barnen ordentlig frukost eller att gå med dem till biblioteket eller att se till att de kommit i säng i tid har hon läst lusen av.
En del av samtalserfarenheterna har Egholm samlat i boken ”Min blå soffa”, som också finns på svenska.
Integrationsfrågorna är desamma i Danmark som i Sverige, men debatten är öppnare i vårt grannland. Några skulle säga att den är mer brutal som en följd av dansk folkepartis genomslag. Ett förfärligt parti, menar Egholm, men hon anser samtidigt att de frågor som ställs om ansvar och värderingar och krav på olika sorters anpassning måste diskuteras.
– Det är ett skandinaviskt fel att vara så snäll och duktig att man håller på att dö av det! ”Allt går bra, det är så fint, tack ska du ha.” Och efteråt gnisslar vi tänder. Med familjerna på vår skola måste man vara tydlig. Det leder ingenstans om vi sitter där med det vanliga ”det vore jättetrevligt om du kom på föräldramötet”. Du ska komma, säger vi. När de förstår att vi bryr oss om deras barn kommer de också.
Högst upp på tredje våningen håller en av sjätteklasserna på att läsa om de tidiga islamska länderna och om hur det ser ut i dem i dag. Klassföreståndaren Tanja Abdi hör till de nyare lärarna här och för henne är det viktigt att få till ett bra samarbete i klassen. Ofta är de två lärare samtidigt i klassrummet; här finns språklärare för dem som har problem med danskan och extra personal som kan gå in och hjälpa dem med koncentrationssvårigheter.
Kunskapsskillnaderna är stora i elevgruppen, berättar Abdi:
– Några kommer att läsa vidare på gymnasiet, men det gäller inte majoriteten. En del föräldrar har orealistiska ambitioner å sina barns vägnar och då får vi värdera vad de verkligen vill och kan. Vissa föräldrar vill att deras barn ska få mycket läxor så att de inte springer ute på gatorna, men det är inte så jag vill jobba.
Vad krävs för att goda resultat ska växa ur kämpiga förutsättningar? Målmedvetenhet, uthållighet och arbetsglädje, förstås. Demokrati är något man uppfostras till, hävdar Lise Egholm. Det handlar också om normerna för hur man umgås. Går vi och tuffar oss på gatan och leker maffia eller ler vi mot varandra och är tillmötesgående? Om det är något hon tjatar om är det att alla ska behandlas lika, att det är ett svek mot barnen om man inte ställer krav och lär dem hur man uppför sig mot andra.
– I Danmark finns en regel om att man kan få slippa kristendomslektionerna. På min skola är det ingen som slipper. Barnen ska lära sig om kristendomen, inte för att de är kristna utan för att de bor i ett samhälle som har en historia och en kultur som bygger på kristendomen.
Egholm skulle vilja att alla barn gick på dagis som en väg in i det moderna Danmark. Sexåringen som börjar skolan med en treårings språkförståelse får svårt att hinna ikapp. I dansk skoldebatt talas det bekymrat om ett prestationsgap mellan de infödda barnen och de invandrade.
– Somliga familjer har det svårt, men det kan vi inte sitta i hörnet och lipa över. Vi måste säga: kom hit och slå dig ner i soffan, ta en kopp kaffe och så pratar vi om det. Det är extra viktigt att just de här föräldrarna kommer och vi ska inte finna oss i att de uteblir. Och då ska det också vara trevligt och vi ska äta tillsammans och barnen ska dansa. Varannan tisdag lagar vi mat till alla familjerna. Där sitter lärarna och vår psykolog och vår socialrådgivare och alla snackar och löser problem tillsammans. Förra tisdagen var vi 80 personer.
Hon säger att om hon vore borgmästare skulle hon blanda alla Köpenhamns barn och skicka Aisha och Mehmet till heldanska skolor. Lise Egholm kan inte förstå att lärarfacken motsätter sig en sådan styrning. Hur ska annars någonting någonsin kunna förändras?