(Göteborgs-Posten 26/5 2010)
Det borde gå att tala om islam utan att folk far i taket.
Islam är ett schema för livet, ett moralprogram och ett politiskt system, och när det etableras i en fragmentariserad miljö som betonar individens oberoende är spänningar svåra att undvika. Mitt intryck är att väldigt många – och då menar jag andra än dem som larmar – därför skulle önska sig en nyanserad, pekpinnebefriad diskussion om de problem som faktiskt uppstår.
Märkligt nog avfärdas ifrågasättanden av konservativa idéer och strukturer inom islam rutinmässigt som högerspöken. Sådant är bara möjligt i ett sammanhang där språket missbrukas och begrepp som respekt och tolerans orwellifieras till sin motsats.
Att förfasa sig över katolska präster går utmärkt och när någon knäpp pastor vill bränna böcker tar kulturdebattörerna självklar ställning. Ingen skulle komma på tanken att förebrå Jonas Gardell för att han skrivit saker som irriterat troende kristna. Men när det gäller islam har, som Kenan Malik uttryckt det, intellektuella i väst internaliserat fatworna.
Följaktligen blir det svårt att offentligt reflektera kring islam på samma sätt som kring exempelvis konservatism eller socialism utan att bli giftstämplad; andhämtningen snubblar, tungan tystnar.
Men misstänksamheten är starkt överdriven bland dem som tror att alla utanför Södermalm är bondläppiga rednecks, som bara väntar på att få plocka fram korsen ur ladorna och tutta eld på dem framför någon flyktingförläggning. Den nya SOM-undersökningen bekräftar att svensken i gemen inte har något emot invandrare eller muslimer i gemen; tvärtom har inställningen aldrig varit mer accepterande än nu. Samtidigt finns säkert relevanta invändningar mot islam, men det ligger inget skumt i att ifrågasätta en religion som blivit lag som blivit politik.
Tendensen att avfärda islamkritik som rasistiska fobier blir förlamande och dess utgångspunkt är en fördomsfull, essentialistisk uppfattning om muslimsk likriktning.
Egyptens vägran att låta den homosexuelle Elton John spela i landet bekräftar annars att islamsk inskränkthet inte bara kan behandlas som islamistisk extremism utan också har fotfäste i en bredare politisk kultur och i nationella institutioner. Läser man de muslimska staternas alternativa människorättsdokument – antaget 1990 i opposition mot FN:s universella deklaration – framgår det hur människors värde graderas och att ingen annan sanning finns än islams.
Tron framstår här som en puritansk vi-och-dom-ideologi och det är därför inte helt orimligt att mer närgånget problematisera dess utsagor, pretentioner och ambitioner.