(Fokus 3/8 2023)
Länge har det varit ett mantra i den svenska samhällsdebatten att de svårigheter som följt på den stora invandringen beror på dålig eller rentav misslyckad integrationspolitik.
Orsakerna till problemen vi ser i vardagen bör följaktligen sökas i de otillräckliga insatserna, hos det samhälle som inte ansträngt sig nog. Fram tonar bilden av ett i viktiga stycken dysfunktionellt land.
Svenskarna brukar i internationella jämförelser framstå som mer toleranta och mindre skeptiska till främlingar än de flesta andra. Många från fjärran länder har också valt att söka sig just hit. Ändå har en självspäkande sanning etablerats: nykomlingarna har flyttat till problem, inte från dem.
Medan parallellsamhällena brett ut sig har en succession av regeringar sagt sig bedriva integrationspolitik, alltså en sådan som nu förknippas med problemen med bostadsområden, skola, sjukvård, äldreomsorg och trygghet. Ingen har ännu ställt frågan varför man fortsätter med någonting som så många anser vara så misslyckat.
Kanske borde man i stället vrida på perspektivet. Det kan ju vara så att politiken inte har varit anpassad till förutsättningarna och att det ur integrationssträvandena i stället har kommit en segregationspolitik.
Genom sitt beramade mångkulturbeslut 1975 slog en enig riksdag fast inte endast att invandrare inte behövde bli särskilt svenska och därför skulle få ekonomiskt stöd för att behålla sin gamla kultur och religion, utan också att det, i en djupare mening, fanns två olika sorters medborgare i Sverige: vi och dom.
Assimilering ansågs då vara av ondo. Alla skulle bli lyckliga på sin fason. Byalaget Sverige skulle bli byalaget Världen.
Fast ute i det verkliga samhället, på gator och torg, syntes nya separatistiska tecken. Med tilltagande utomeuropeisk invandring uppstod snart ett integrationsbehov, hur det nu skulle kunna formuleras för att undvika paternalism. 1998 inrättades Integrationsverket och i regeringens proposition ”Sverige, framtiden och mångfalden” slogs det fast att alla är medansvariga i ”integrationsprocesserna” och att ”alla måste bidra”.
Integrationspolitiken har haft förebyggande sociala insatser som stående inslag, under så lång tid och i sådan omfattning att hela Sverige kommit att likna en förebyggande insats.
De som dömer ut integrationspolitiken som otillräcklig eller misslyckad glömmer att den har använt sig av precis de åtgärder som nu efterfrågas. Fritidsgårdar, resursförstärkningar, omfördelningar, bidragshöjningar, samarbete skola-polis-socialtjänst och projekt inom snart sagt alla samhällsområden har i mer än fem decennier ingått i arbetet för att förebygga sådana problem, som nu dominerar samhällsdebatten.
Om det stämmer att integrationspolitiken varit dålig är det lika sant att den inhemska biståndspolitiken framstått som attraktiv för utomstående. I praktiken har flera linjer i svensk politik, sådant som med rätta kan kallas den strukturella välviljan, sammanfallit och bidragit till att utfallet blivit segregation.
Centrum är försvagat, tilliten krympt och viljan stark att bo med dem man känner sig trygg med. Vi lever med ett slags samhällelig centrifugalkraft. Segregationspolitiken är främlingsfientlig, i alla riktningar, och en sorglig konsekvens av att det svenska samhället inte har tagit hand om sig självt och sina landvinningar.
Flera länder, som genom åren fått omfattande svenskt utvecklingsbistånd, har under tiden gått bakåt och blivit mindre demokratiska eller mer islamistiska. Revolutionshjältar har blivit despoter. I backspegeln framstår biståndet därför som en chansning.
Skulle detsamma kunna sägas om mångfaldspolitiken, integrationspolitiken och biståndspolitiken på hemmaplan?
Det har inte räknats på vad allt detta har kostat under 50 år, och förmodligen är det omöjligt att summera. Mängder av utgifter ligger dolda i förvaltningars och myndigheters löpande verksamheter, från simskolor till sjukhusväktare, och det blir ogörligt att ta reda på hur många som anställts för att direkt eller indirekt arbeta med en integrationspolitik som få verkar nöjda med.
Den får nu skulden för det mesta och kan liknas vid en voodoodocka som man sticker nålar i.
Det välmenande samhället har uppenbarligen suttit fast i orimliga förväntningar om snabb och omfattande integration. Med goda moraliska föresatser är det svårt att erkänna att man tänkt fel, men i det nya segregerade Sverige går det inte att förlita sig på att en utdömd integrationspolitik plötsligt ska bli lyckosam.