(Res nr 11 2008)
Det är afton i Monument Valley; solen på utgående, men först ska den måla om de berömda sandstensskulpturerna, blända dem, färga dem intensivt röda, svepa dem i mörkblått och till sist, just när ljusstrimman smalnar till en flämtning, sammetslila.
Då kommer vinden, från ingenstans, från andra berg som knappt syns här i öknen, och några minuter senare ett skyfall som inte är av denna världen. De indianska turkos- och silverförsäljarna vid vägkanten kastar in sina varor i baksätet, vevar upp bilfönstren. Röd lera forsar genom tillvaron. Nästa dag rapporterar lokaltidningarna att två fritidsfiskare spolats bort i en ravin några mil söderut.
Det är något med det här landskapet i sydvästra USA. Det väcker alltid existentiella frågor, ingen kan vistas i det utan att vidderna och rymden tar plats i tanken.
Runt Nora Naranjo-Morses adobehus i Espanola, New Mexico, fladdrar kolibrierna. Men i trädgården äter också gräshopporna det mesta som ätas kan.
Jorden hon stoppat i specialgjorda förpackningar och skickat med flyg till Washington kommer härifrån. Den är torr, sprickig och full av historiska minnen. Myndigheterna var först bekymrade. Vad höll hon på med? Postade hon gifter, spred hon mjältbrand? Till sist tvingades de acceptera att det var material till hennes tipi-skulpturer framför National Museum of the American Indian.
Som skulptör, författare och filmare från en avlägsen indianby i New Mexico gräver Nora Naranjo-Morse bokstavligen fram sin kulturhistoria. Men hur vet man vad som är äkta? När hon var ung brukade olika turistgrupper ledas genom pueblon Santa Clara och guiden gav de lokala krukmakarna tips om vilka mönster som var lättast att sälja.
– Genom pryl-och-fjäder-exploateringen av indianerna belönas man för att upprätthålla andras föreställningar om traditionen. Exotismen gör att indianer kan tjäna bra på att sälja delar av sin kultur. Men jag tycker att jag har förmånen att kunna välja och plocka de element jag själv värdesätter.
Indianlandet finns över allt i USA, från valfångarbyn Neah Bay i nordvästhörnet till träsklandet i Florida.
Men dess befolkningscentrum ligger där man ofta inga människor ser: i den vida klippöknen i norra Arizona, på navajo- och hopifolkens högplatå omedelbart söder om Monument Valley och några biltimmar öster om Grand Canyon.
Mer än tvåhundratusen navajos, med ett levande språk som låter som om man långsamt spolar tillbaka en gammal kassett, och sedan, som en svans in i New Mexico, och som en länk till tiden före kolonialismen, de många små pueblosamhällena som klättrar bland mesorna och putsar sina rödbrända adobefasader när vårsolen kommer.
Vatten kostar lika mycket som bensin här ute, och man behöver båda lika mycket när man kvitterar ut hyrbilen och rullar i väg mot horisonten.
Det är lätt att inbilla sig att man vet hur det är i den amerikanska öknen efter hundra år av filminspelningar och reklamåkningar med nya bilmodeller. Vissa bergsformationer verkar mer bekanta än Kinnekulle eller Romeleåsen. Inget kan dock förbereda en för själva upplevelsen, kombinationen av sandfärgssilhuetter, salviadoftande rymd, säregen, söndersmulad skönhet. Tillfredsställelsen har med överblicken att göra, med horisontlinjen och utsattheten. Här finns ett nära förhållande mellan inspiration och brutal undergång. En punktering och man kan vara illa ute. Mobilen saknar ofta täckning.
Och så är detta den egentligen enda region i USA där indianer rör sig någorlunda upprätt i vardagen, där de driver egna skolor med eget språk och försörjer sig på jordbruk eller gruvarbete och där det finns andra sätt att leva indianskt än i en nödhjälpstrailer.
I flera av hopiindianernas byar, som Hotevilla, släpps turister inte längre in sedan hänsynslösa busslaster strömmat rakt in i kök och sovrum med kamerorna i högsta hugg. Här, och i många andra indianska samhällen i sydväst, löper en andlig underström vidare in i nästa generation. Ibland kan besökare få vara med om danser på torget. Men det ceremoniella livet sker i underjordens kivas, där stammens traditionalister låser in sig med trummor som kan dundra i dagar för att understryka det holistiska i tillvaron, hur allt hänger samman, hur den obrutna cirkeln är alltings förutsättning.
Kör man in på navajos och hopis gemensamma marker, uppför sliriga slänter och stigar som snarast är söndertorkade bäckfåror, hamnar man på bergets topp, vid Big Mountain, nära Black Mesa, i fullkomlig stillhet bland lågmälda fårskötare som sällan stöter på folk som pratar annat än navajo. Samtidigt är detta till synes orörda land – och det tycks vara Indianlandets eviga förbannelse – sedan länge ett stridsämne i konflikten mellan energibolag och miljö- och kulturintressen.
I åratal har vatten pumpats upp ur navajos torra reservat för att spola kol i pipelines till ett kraftverk halvvägs till Las Vegas. Denna torrläggning av redan sprucken mark är bara en av många absurditeter, som uppstått när materialismen kört in med bulldozers och tankbilar.
– Vi lever i ett avhumaniserat samhälle, menar den muskogee-indianska poeten och musikern Joy Harjo. På vägen förlorar vi respekten för oss själva och de växter och djur som har följt oss sedan begynnelsen. Vi förlorar poesin.
Hon bor nere i Albuquerque, på ökenslätten i New Mexico, och turnerar en del av året med sin nya grupp The Arrowdynamics Band. Sedan vi träffades förra gången för tio år sedan har hon tatuerat sina händer och armar och bestämt sig för att poesin ska återta sin plats.
Inte bara Indianlandet behöver den, utan också alla andra vilsna själar.
Route 66 löper utmed navajoterritoriets södra kant där Flagstaff, en småtrevlig stad med oräkneliga, oändligt långa godståg tjutande i natten, är en bra utgångspunkt för resan till indianerna.
Inne bland navajos ligger hopireservatet infällt som gulan i en större äggvita. Historiskt har hopis varit bönder – det är inte lätt att förstå hur de kunnat odla så mycket i så knaper mark – och navajos nomader. Det här är så mycket landsbygds-Amerika man kan önska sig, stillsamt och rofyllt, med en omgivande natur som fyller en både med vördnad och viss andakt.
Högst upp på de avhuggna klippor som kallas mesor hittar man byar, som utgör den äldsta ännu levande bebyggelsen i Nordamerika. I bergen finns pumor och vingbreda örnar, men också ett mytologiskt eko från det förflutna. Den muntliga berättartraditionen lever vidare, sagorna om moral och mänsklig tillblivelse flätas in i dagens oroande vittnesmål om klimatförändringar och dåraktig girighet.
Man kan också börja i Santa Fe i New Mexico. Det är en turiststad med på sina håll vräkigt mycket pengar, men den lyckas inte gömma sin spansk-mexikanska bakgrund och inte heller sin adobefärgade charm. Utströdda i det kuperade skogs- och klipplandskapet runt Santa Fe ligger ett dussintal äldre indianska pueblos, som i varierande grad öppnar sig för besökare som visar ömsint nyfikenhet.
Kasinoskyltarna utmed highwayen är resultatet av en amerikansk undantagslag: i indianreservaten beskattas inte spelet som i andra delar av landet. Ett antal mycket små stammar har blivit stenrika på sin nya identitet som kasinoindianer medan andra tar avstånd och betraktar de enarmade banditerna som direkta arvtagare till de tvåarmade, som en gång tog deras land.
– Någon lovar oss välstånd och lycka och alla svarar ”yeah”. Men vart kommer det att leda? Hur hamnade vi här?
Det undrar Nora Naranjo-Mose, som till och med gjort en kortfilm, ”I’ve been bingo-ed by my baby”, för att vrida och vända på sina känslor inför kasinoexplosionen.
Med sina sviktande trägarage och slitna barer är ökenstaden Grants numera en skugga av sitt fornstora jag. Det fanns en tid, för tre-fyra decennier sedan, när den kallades Världens Uranhuvudstad.
Nu har det mesta dammat igen, även minnet av indianerna som blev sjuka när de utan mask fick arbeta i gruvgångarna eller sattes i skolor byggda med radioaktiv slagg.
Det där hör till indianernas sorgliga nutidshistoria. På den andra, positiva sidan märks den kulturella pånyttfödelse och gradvisa ekonomiska förbättring som ägt rum i många reservat. Förr skämdes många för att kalla sig indianer. I dag är arvet något att vara stolt över.
Och när vi gör en morgontidig resa längs slingriga småvägar utanför Grants, ut på en gulnad grusslätt mellan palissader och raukar av sprucket berg, knyts det dåtida ihop med det närvarande. I klipporna har naturen ristat in sina egna berättelser; med en gnutta fantasi finner man indianska profiler i de skrovliga ytorna och väl nere på botten av den salviabeströdda dalgången nedanför Acoma Pueblo, en annan av Nordamerikas äldsta byar, tycker man sig se solreflexerna från conquistadorernas rustningar.
Uppe i Acoma, med milsvid utblick och en nästan psykedelisk känsla av viktlöshet, lever livet vidare som om Amerika vore fjärran, en annan planet. Vi knackar på i husen tillsammans med Manuel Pino, sociologilärare vars familj behållit en släktbostad på klippan. Lerfasadernas och markens nyanser glider in i varandra. Svarta fåglar vilar på vinden från sänkan där nere.
– Acomafolket har levt på den här 120 meter höga sandstensmesan så länge någon kan minnas, säger Pino. När jag pensionerar mig är det hit till reservatet jag tänker flytta.
Det blir förstås en jobbig promenad hem för en pensionär. Men oavsett ålder blir den som lyckas ta sig upp till Indianlandets topp rikligt belönad.