(Göteborgs-Posten 22/12 2008)
För sexton år sedan föreslog ett moderat kommunalråd i Malmö att stadsdelen Rosengårds problem kunde lösas genom att området sprängdes i luften.
Skulle man uppfatta henne symboliskt eller som det lät, bokstavligt? Vad som borde upplösas var naturligtvis de sociala mönstrens ramar; redan då kunde man se konturerna av en subkulturell avskiljning, ett separatistsamhälle med egna normer och på samma gång finansierat av omgivningen.
Rosengårdsproblem finns i många svenska bostadsområden, men de är särskilt accentuerade där det brinner och kastas sten och raketer mot poliser och brandmän. Trångboddheten i de kvarter, som kallas Herrgården och där det nu bor dubbelt så många människor som för tio år sedan, brukar anges som en viktig förklaring till den oro som ständigt ligger och ryker i soprum och papperskorgar.
Är det fastighetsägarnas fel? Politikernas? Socialens? Invandringens? Föräldrarnas, som skaffar alla dessa barn som de inte kan ta hand om?
När det brann vid – inte i – Islamic Centers moské i Rosengård 2003 var riksmedierna snara att rubricera det som ett rasistdåd eftersom detta passade in i det bland socialarbetare och journalister dominerande perspektivet med de boende som offer för omgivningens svek. Moralisk och ekonomisk sympati strömmade mot församlingen, också från regeringen, men några bevis för att det var utomstående som tänt på moskéns friskola kom aldrig fram. Däremot introducerades vid släckningsarbetet de hot mot räddningspersonal, som därefter blivit legio i stadsdelen.
Bråken nu har växt fram ur en odramatisk händelse: hyresvärdens uppsägning av kontraktet med Islamiska kulturföreningen. Utåt är denna sekt mest känd för att genom hot ha stoppat Herrgårdens midsommarfirande (med sång och dans) och för att av outgrundlig anledning ha fått representera hela stadsdelen i Masoud Kamalis famösa diskrimineringsutredning. Inåt är det en reaktionär koranskoleverksamhet med stark misstro mot alla andra, inklusive Islamic Center.
Den förvirrade krets av s k autonoma, som gett sig hit ut för att angripa snutsamhället, vet förmodligen inte med vad och vem den solidariserar sig. Och än en gång – eller åtminstone någon gång – måste vi prata om alternativen till att spränga allt i luften. I Herrgården bor tusentals människor förvaltade av samhället, omfamnade av oräkneliga kostsamma projekt och bevakade av stadsdelsvärdar, nattvandrare och Lugna Gatan. De sysselsätter mängder av kommunalanställda.
Pengar verkar inte hjälpa. Det tycks i stället handla om värderingar och vilja: problemet är att avskiljningen förstärks trots att så många säger sig önska motsatsen.