(Dagens Arbete nr 1 2000)
I den trånga rondellen vid Wellington Road blir de för ett tag vilsna, gruppen tappar fart, blickarna flackar. Sedan bestämmer sig några, de skyndar på stegen, sneddar över ett gräsbevuxet torg; de går nu mot regeringsbyggnaden, ett knappt hundratal män i t-shirts och sportkläder, ansiktena mörka och upprörda, ramsor, handklapp.
En märkeströja har texten ”Just Do It”. På höjda kartongbitar, handskrivet: ”No pay. No work”. Betala oss, annars arbetar vi inte. ”Behandla oss bättre!” Nu börjar de argumentera med dem som kommer ut från myndighetskontoren. Fler kartongtexter lyfts mot skyn. ”Detta är ett slavsystem!” ”Sexdagarsvecka och pengarna räcker inte till mat!”
Solen hamrar på plåttaken i den lilla västindiska huvudstaden Basseterre och hundarna slumrar i väntan på att skymningen ska komma med sitt honungsljus. Ute på redden ligger ett kryssningsfartyg, lika bländvitt som kyparnas jackor.
Sockerrörshuggarna strejkar och den för St. Kitts livsnödvändiga sockerproduktionen står stilla. Fabriken från 1911 är tyst. Tungt arbete på sockerfälten lockar inte längre de unga männen på St. Kitts; de som hugger är därför numera utlänningar, gästarbetare, fyrahundra män hämtade från sydamerikanska Guyana, där en familj kan klara sig kanske ett år på fem månaders sockerlön från Karibien.
Men nu ligger macheten på marken.
– Vi arbetar för ett ondskefullt system, säger Albert Seecharran, med stickad mössa och spetsigt tofsskägg, en av de strejkande. Dammet från sockerrören ger en våldsam klåda. För det vill vi ha tillägg på lönen. Och sockerbolaget borde betala våra resor hit eftersom det är de som rekryterar oss nere i Guyana.
Motsatta trottoaren fylls av tjänstemän från departementen, det är labour som sitter i regeringen, men nu kommer också de högljudda: utslagna män med ärr och guldtänder, kvinnor i blommiga klänningar och med rakbladsröster. En handfull poliser upprätthåller ordningen medan en dam i röd kontorsdräkt, gift, visar det sig senare, med en hög facklig funktionär, häller ut sin bitterhet på den spruckna asfalten:
– Det är irriterande. De kommer hit varje år och bråkar. Först tjänar de pengar, sen klagar de. Go home, brothers. Åk hem!
Hon får assistans av en 50-årig man i skägg och vit kostymskjorta som kliver ut ur den gräddfärgade regeringsbyggnaden och säger – han varken skriker eller ropar, han bara uttalar orden – med eftertryck:
– Åk hem. Åk hem.
Så går han in i svalkan igen.
På sockerfabriken är det tyst i två dagar, det råder stiltje i plåtskjulen där vinden annars kilar in och ut genom rosthål och uppfläkta väggar.
Kontoristerna sitter på plats i sina bänkar i den grönmålade kontorslängan. Fläktarna roterar. Parterna är inlåsta i möte. De strejkande hävdar att en polis drog pistol mot dem. Företagsledningen funderar över hur snabbt den ska kunna få hit ersättare för de arbetare som den tänker skicka tillbaka till Guyana.
Sockerplantagerna i den forna brittiska kolonin St. Kitts nationaliserades och slogs samman 1973. Frankrike och England stred länge om den östkaribiska övärlden och delade så småningom på bytet. Britterna, som i huvudsak gav upp sitt styre på 60- och 70-talen, lämnade dock kvar ett kolonialt arv i form av endimensionella socker- och bananekonomier. Med sin vulkaniska profil och sina långa, gröna sluttningar rymmer St. Kitts både dramatiska vyer och ett öppet landskap, där höststormarna kan få fritt spelrum. När orkanen Georges svepte över Västindien i september 1999 flög många hustak all världens väg, flygplatsen i Basseterre demolerades och stora mängder sockerrör knäcktes och föröddes.
Det statsägda SSMC (St. Kitts Sugar Manufacturing Corporation) är den lilla nationens största arbetsgivare och producerar bortåt 30.000 ton råsocker per år. Lejonparten säljs genom kvoter till EU och USA. Kvoterna garanterar en viss exportmängd, men priserna är sjunkande och sockerbolaget gör stora förluster.
– Sockernäringen har ingen framtid som det ser ut nu, säger William Tweed, odlingschef på SSMC. Rent ekonomiskt är det vi gör vansinnigt, men det vore samtidigt politiskt självmord att skära i subventionerna.
Tweed har examen från en jordbruksskola. Han hade inte råd att studera på universitet, men dottern läser nu affärsadministration i Miami. Hans fru jobbar på bank i Basseterre. Enligt Tweed behövs en ny ledarstil hos sockerbolaget och skörden måste mekaniseras; det är så mycket som görs bakvänt i dag, menar han.
– En del chefer tycker att om det har fungerat i hundra år, varför ska man då ändra på någonting? Men om allt var bra stod vi inte i skuld.
SSMC:s vd Joseph Alfred hävdar att förändringar är på väg:
– Vi måste få ner lönekostnaderna, vi har haft 600 huggare och om några år är vi nere i 350-400. Vi har lagt in en order på en mekanisk planteringsmaskin. Järnvägen kostar för mycket, det blir mer vägtransporter framöver. Och vi behöver en modernare, mer kompakt fabrik.
Önskelistan blir lång där vid skrivbordet i det låga kontorshuset, där de strejkandes förhandlare gått hem och nästa besökare stampar i farstun; den engelske representanten för firman som levererar transportband har fått vänta i flera dagar och dem har han med ensam blick och solröd näsa tillbringat på restaurangerna runt stans lilla torg, The Circus.
Joseph Alfred säger att bara en sak kan gå fel:
– Finansieringen. Vi måste låna och det gör oss mer beroende.
Demokratin är relativt ung på St. Kitts. Fackföreningen växte ur missnöje och demonstrationer, blev laglig 1939, och 1952 infördes allmän rösträtt. Ganska snart övertog labourpartiet fackets roll som arbetarnas företrädare och i dag kämpar Stanley Franks, ordförande i St. Kitts-Nevis Trade & Labour Union, med vikande medlemstal.
– Den nya ekonomiska världsordningen ger oss inte samma skydd som när vi hörde hemma i den brittiska ekonomin, säger Franks. Vi är mer utsatta, vi konkurrerar med de länder som producerar billigare socker. Andra pressar lönerna medan vi håller dem uppe.
Klockan tre på eftermiddagen tänds de fyra ugnarna i sockerbrukets inre. Bolmande rök och gnistor. Krossad blast från fälten skyfflas in som bränsle. Blank hud och fukt som strax rinner utmed tinningarna. Medan SSMC:s fabrik skakar i gång strejkar grupper av arbetare fortfarande ute bland de manshöga sockerrören.
Grödan är lätt på grund av orkanerna, nya skott har skjutit upp och sugit åt sig sockret från de knäckta stjälkarna. Det gör det svårare för huggarna som får betalt per ton. De som är snabba får tillägg. Erfarenheten är entydig, företagsledningen har haft skäl att rekrytera utomlands: guyananerna arbetar hårdast av alla.
Långsamt sätter sig tågen i rörelse, dammande lastvagnar gnisslar in på fabriksområdet förbi grindvakternas röda varningsflaggor. Nu pulserar det under det räfflade plåtskalet, skorstenarna andas ut. Det droppar redan och pyser ur rör och cylindrar och tråg. I det halvskumma inomhusljuset huggs sockerrören, hackas, körs i kvarnen. Luften känns ömsom tjock och söt, ömsom strävt torr, som om det var halm eller majskolvar som brann. Över allt remmar, kedjor, väldiga kugghjul och svajande transportband, allt är i plötslig rörelse, armar, kängfötter, svetslågor. Smeden i maskinverkstaden står i ett moln av hetta.
Kingsley Hanley har virat skägget som en fläta mitt i ansiktet. Han säger att han tycker om fabriksarbetet, det är många år sedan han började jobba här bland de roterande cylindrar där slaggen omvandlas till lera som blir till gödningsmedel. Fabriken kör dygnet runt, i treskift. Arbetarna tjänar i snitt 750 kronor i veckan.
– Det kunde vara mer, men vi klarar oss, säger Hanley.
Ur fabriken kommer rörråsocker och melass. Sockret raffineras utomlands, melassen säljs till brännerier och djurfodertillverkare. Allt tas till vara, de rester som inte får gödsla fälten hamnar i ugnarna, där lågorna manar på dygnets alla timmar. När produktionen nu åter är i gång sjunker några av männen ner i halvskuggan, en och annan med blicken fäst vid instrumentens darrande nålar. Dansande flugor, lika torra som de pulvriserade stjälkarna, irrar omkring där eftermiddagssolen tränger ner genom skarvarna i taket.
Högt där uppe rör sig en kranhytt i sidled över män i overaller, tenniströjor, hjälmar och rastaluvor. I kanaler under det nersmorda betonggolvet ett flöde av pressvatten; luften fylls av denna sura sötma, tung som en långdragen söndag efter en fest som aldrig ville ta slut.
Morgonen är hönsens tid på gatorna i Basseterre, på kvällen kommer hundarna fram. Låga hus, fönsterluckor i pastell. En stad som lever självmedvetet med lugn andhämtning. Om eftermiddagarna fylls trottoarerna och vägrenarna av barn i skoluniform. Kvinnor säljer några påsar frukt i gathörnet. Och så taxiförarna, de enda med högre tempo i kroppen, alltid på jakt efter turister som förirrat sig in till stan från det avskärmade hotellområdet på öns sydspets.
Resten av St. Kitts domineras av sockerodlingarna. Smala, gropiga grusvägar skär fram genom bladverket och där uppförsbackarna börjar kännas i benen ligger machetehuggarnas läger.
De har flugits hit av SSMC och biljettpriset dras på lönen. Sina pass fick arbetarna lämna ifrån sig på flygplatsen. Det är åtta år sedan rekryteringarna började i Guyana och i viss mån på St. Vincent, fattigare länder där pengarna räcker längre. Huggsäsongen varar mellan januari och juni och den som ligger i sex dagar i veckan kommer upp i knappt 800 kr.
Marken är torr och valkig. En av männen röker en marijuanacigarrett med ryggen mot ett träd; det har blivit tidig kväll och solen faller, inifrån baracken hörs duschvatten mot stengolvet. Det är det här lägret Albert Seecharran bor i, åtminstone någon dag till, en senig man med trots i blicken.
– Det är inget vidare på SSMC i år, säger han.
Beror det på att företaget går dåligt? Seecharran slår ut med armarna och några av hans arbetskamrater faller in i det torra skrattet: det kan i så fall knappast vara deras fel. Varje morgon har de gått upp halv fyra och lagat mat för att vara på plats med macheten vid sextiden. Ofta varar arbetsdagen till sex-sju på kvällen.
Ingen av de 44 guyananerna i det här lägret har gått med i facket på St. Kitts. Sitt missnöje visar de genom att vägra hugga och hålla upp plakat utanför regeringskontoret. Många av dem är tonåringar, bara en ser ut att vara över 40.
– Vi vill ha rättvisa. Vi kommer hit för att kunna spara pengar till våra familjer. Men i år får vi ingenting kvar, bolaget erbjuder oss samma standard som vi har hemma i skiten bland tigrarna och ormarna, säger Seecharran sarkastiskt.
I Guyana lever de på de jobb som dyker upp, på sockerfälten, som lantarbetare, i bilverkstäder. Flera vaskar efter guld och diamanter. Det är mitt i skörden och deras ögon är matta, kanske har de länge längtat hem. Deras protest är en utmaning mot den lokalbefolkning, som anser att de som erbjuds arbete inte ska klaga.
Richard Prince, lång och smal i vit tröja, är en av arbetarnas förhandlare och han är inte lika besk:
– Vi pratade direkt med ledningen och begärde högre lön. De var resonabla. Vi kommer att få tillägg för de svårare förhållandena. Hittills är jag nöjd, så många av oss går tillbaka till jobbet i morgon.
Två dagar senare skickas de hem, 62 av huggarna från Guyana; tretton av dem från det här lägret. Medveten om att han själv kommer att bli en av dem, konstaterar Albert Seecharran att de blivit utpekade som upprorsmakare. I hans röst hörs både kaxighet och lättnad.
Nu dunkar det och jäser i sockerfabriken och de vajande sluttningarna på St. Kitts rensas, kvadratmeter för kvadratmeter. Det prasslar inne i den täta skogen av sockerrör, korta, rappa hugg. Solen vandrar över ryggarna, från frukost till kvällsmål.
Venghu Goodluck sveper bort svetten i pannan med underarmen:
– Fem månader hemifrån. Man behöver en fru som förstår en. Ibland saknar jag henne och min pojke, men man måste offra något för att överleva.
På kontoret sitter Joseph Alfred, sockerbolagets vd, tillbakalutad på sin pinnstol och försöker få räkneexemplen att stämma. Allt måste förändras, upprepar han, förändring är det lösenord alla flockas kring utan att kunna säga hur den ska se ut och hur den ska bekostas.
– Det är förnuftigt att inte gå med förlust. Man kan inte ha fem par händer där det räcker med två. Folk kommer att förlora sina jobb, men om det sker successivt kanske turistnäringen kan suga upp några.
Odlingschefen William Tweed vill förebygga nya konflikter på fälten:
– Tidigare spelade vi ut guyananerna mot huggarna från St. Vincent, om några inte ville utföra visst jobb gjorde den andra gruppen det i stället. Vi borde blanda nationaliteterna igen, det vore bra för företaget. Men folk är rädda för främlingar, de har hört en massa aidsrykten från Haiti.
För fackordföranden Stanley Franks har det blivit en nationell plikt att stödja sockerindustrin. Den kommer visserligen att dö ut, det är han övertygad om, men de sociala kostnaderna vid massarbetslöshet skulle knäcka landet.
– Vi måste betala folk för att hålla dem vid liv. Facket har inga svar, men vi ställer åtminstone de sociala frågorna.
Franks kan omöjligt ställa sig bakom huggarnas aktioner. De strider mot landets förbud mot strejker och lockouter och kraven är alldeles för oklara, menar han. Hade de gått med i facket hade situationen varit en annan, nu är det bara högeroppositionen som gläds åt att någon klämmer åt regeringen. Endast en fjärdedel av de anställda på sockerfabriken är fackligt anslutna.
– Fackets ställning är den svagaste någonsin, suckar Stanley Franks. Vi äger huset som vi sitter i och vi ger ut en liten tidning. Men vår röst hörs inte längre.
För Glendon Smith, 32 år, är det här det femte året på St. Kitts och det blir hans sista. Han har fyra barn hemma i Guyana, här i ett litet huggarläger på höjden ovanför byn Sandy Point bor han med dussintalet andra män i ett stenskjul. Intill sovfacken finns köksavdelning och dusch. Svetten doftar fränt efter arbetsdagen, vilsna höns far mellan benen.
– Det är en underlig känsla att resa hemifrån. Man ger upp någonting. Efter den här säsongen kommer jag inte tillbaka till St. Kitts, jobbet är för hårt. Jag håller på att bli äldre och min kropp behöver vila ibland. Man vill inte dö ung.
Glendon Smith, en man som annars gärna skrattar när det mörknar, säger att sockerskörden bara är för ynglingar utan familj, för folk som inte tänker på framtiden.