(Svenska Dagbladet 20/3 2023)
För tjugo år sedan sprängdes en personbil i stycken på parkeringen vid centrumanläggningen i ett av Malmös miljonprogramsområden. Dådet var en hämnd för att bilens ägare, en socialsekreterare, inte hade gått med på exakt de bidragsförmåner som förövarens släkt begärt av honom.
Socialtjänsten har senare allt påtagligare hamnat i skottlinjen när personer missnöjda med dess beslut tagit sig friheten att på egen hand, eller tillsammans med bundsförvanter, försöka ändra dem i egen favör. Inget är lättare än att ta reda på var handläggare bor och var deras barn går i skolan.
Hot går hem, det är uppenbart, och numera ligger hoten på bordet.
Närmare 70 procent av medlemmarna i Akademikerförbundet SSR säger sig ha varit utsatta för hot och våld kopplat till deras tjänsteutövning. Enligt fackförbundet Vision har två av tre behandlingsassistenter utsatts bara det senaste året. Filmade provokationer mot socialsekreterare läggs ut på TikTok och de som bedriver kampanj mot socialtjänsten gör orosanmälningar om de anställdas barn.
I en undersökning från fackförbundet Akavia säger fyra av tio att de påverkats av hoten i sin yrkesutövning – Kronofogdemyndigheten är hårdast ansatt – och var tredje att de ändrat beteende i privatlivet. Och vem vill väl jobba ensam på ett pendeltåg?
Man kan säga att allt detta är en förväntad konsekvens av vår missnöjda tid, där affekt vinner fördelar och en miljon kanaler står öppna för dem som vill baktala grannen eller läraren eller arbetskamraten, eller misstänkliggöra uppsåtet hos dem som sköter sitt jobb eller bara tycker annorlunda.
Precis som vi vänjer oss vid maffians skugglika existens anpassar vi oss med en suck till gränslösa uppträdanden.
Lynchmentaliteten i samhällsdebatten har beklagats så länge att den så småningom tagits för given. Dess ena flank finns i klankultur och gängkriminalitet, den andra i en armbågsegoism som lyder lagar och lyssnar till regler enbart om de gynnar egna intressen.
Det finns goda argument för ansvarets återkomst i det svenska samhället, men mot ett återinförande av tjänstemannaansvaret talar erfarenheterna från dem som blir enskilt utpekade och påhoppade när de fattar beslut i enlighet med existerande lagstiftning. Varje rapport om bråk på något socialkontor komplicerar det rätlinjiga i ansvarsfrågan.
När personal inom socialtjänsten i en medelstor svensk stad år 2023 måste ha inhyrd vakt med sig till och från jobbet har så många gränser passerats att ingen av de frågor som väcks får något rimligt svar. Hot har den egenheten att det blir de hotade som tvingas ställa om sina vardagsliv.
Det är vanligt att vilja förklara misstro och urspårade beteenden med resursbrist, men det har också i praktiken varit omöjligt att på relativt kort tid få fram alla de lärare och poliser och sjuksköterskor och socionomer, som fordras i en samhällsapparat som varit dimensionerad för en mindre befolkning med förutsägbar tillväxt. I den uppförsbacken befinner sig fortfarande hela det svenska omhändertagandet.
Vem ska då arbeta i de här verksamheterna i morgon, i framtiden? Vem vill utbilda sig för ett jobb där man måste tänka på att ha nära till larmknappen eller ytterdörren om något obehagligt händer?
Välfärdsekvationen går naturligtvis inte ihop utan tillräckligt många i arbete med den sortens kompetens som behövs. För tillfället finns en uppenbar dissonans mellan samhällets behov och individernas önskemål. Man kan fundera över vad man själv skulle ha velat göra om man gick ut gymnasiet till sommaren; känna att man hade en plats i samhället, att man ville bidra, eller ta till flykten?
Under lång tid har skolan och äldreomsorgen, till förfång för barnen och de gamla, fått tjäna som praktikplatser för okvalificerade vuxna. Där lärare saknas anställs lärarassistenter. Där hemtjänstscheman gapar tomma stoppar man in personer som inte behärskar svenska.
Även sådana omständigheter, att kvalitén i basala samhällsuppgifter urholkas, bör betecknas som hotfulla. Och en vacker dag kan även de beskedligaste medborgare komma att stå där och ösa upprörda otidigheter över personal utan personligt ansvar för att barnen ingenting lärt eller mormodern ramlat på badrummets hårda golv.