(Göteborgs-Posten 17/12 2011)
I ett spritt citat har Ian McEwan sagt att om inte Christopher Hitchens existerade skulle vi inte ens kunna uppfinna honom.
I juni 2010 presenterades Hitchens med bild som avliden i en katalogtext från National Portrait Gallery i London. Ingenting skärper ens sinnen så som att läsa om sig själv i imperfekt, kommenterade han borta i USA. Men det stämde att han hade fått en cancerdiagnos samma vår, och han skulle senare rapportera uppriktigt och osentimentalt om sin färd in i sjukdomens land.
Han hade förstås rökt för mycket och druckit för mycket. Han beskrev det han drabbats av som så banalt och förutsägbart att det tråkade ut honom.
Banal är också den ganska vanliga beskrivningen av honom som ideologisk svikare, trotskisten och Vietnamaktivisten som gick högerut och stödde invasionen i Irak. Intressantare blir den om man i de skilda ställningstagandena ser en vurm för omstörtande förändringar; i sin memoarbok ”Hitch-22” kallar Hitchens USA världens samtidigt mest kommersiella och mest revolutionära land. Han var polemiker, och han tog ut svängarna i centrala politiska och moraliska frågor, men det fanns en svåremotståndlig briljans och pregnans i resonemangen som förvandlade hans journalistik till litteratur och hans kritik till utsagor man måste förhålla sig till.
Han föddes i England 1949, flyttade till USA 1981 och blev amerikansk medborgare 2007. Han skrev i The Nation och Vanity Fair, rapporterade från krishärdar och krutdurkar. Medan många av hans gamla vänner i vänsterskribentfacket inte velat se fascismen i islamismen har han skrivit oumbärligt om Rushdieaffären och angreppen på yttrandefriheten.
De mest stridslystna böckerna skjuter in sig på religiös vidskepelse och dubbelmoral, måltavlorna har inkluderat Moder Teresa, Henry Kissinger och Gud. Om han tillhörde någon krets bestod den av sekulära individualister, sådana som Martin Amis, James Fenton, McEwan, Rushdie. In i det sista sågs han spela biljard med Sean Penn.
Det är nästan alltid fel människor som dör i förtid. Hitchens texter gjorde att man tvingades sätta sig upp, argumentera, minnas specifika formuleringar. Även de som tyckte att han hade fel och kunde vara bombastisk erkänner att han var för smart och stilsäker för att negligeras. Hans plats i samhällsdebatten står nu tom. Och när hans roat kritiska blick inte längre sveper över tillvaron kan vi inte ens uppfinna honom.
De flesta av oss har inte heller hunnit läsa den bok som kom i höstas och blev hans sista, essäsamlingen ”Arguably”. Det ska vi göra nu.