(Svenska Dagbladet 18/8 2022)
Om det finns någonting som vi i västvärlden är överens om är det att rasismen är ondskefull. Därför har vi i modern tid gett vårt stöd till dem som bekämpat den på de mest synliga platserna, som Sydafrika och den amerikanska Södern, medan vi har haft svårare att identifiera den och kritisera den i länder där den mediala belysningen varit svagare.
Men är Sverige rasistiskt?
Det anser regeringen och socialdemokratin, som ju haft ansvaret för svensk samhällsutveckling under mycket lång tid, och ansluter sig till den porösa teorin om strukturell rasism. Nu senast framgår det av det åtgärdsprogram mot rasism, som presenterades mitt i sommaren av kulturminister Jeanette Gustafsdotter och bostadsminister Johan Danielsson. Problemet med en strukturell rasism är att den kan sägas finnas över allt och ingenstans, och att teorin därför kan användas som tillhygge även av dem som drar ekonomisk eller annan nytta av föreställningen om dess existens utan att vilja eller kunna precisera hur den fungerar.
Det är en bekväm ståndpunkt. Om rasismen är allestädes närvarande kan ingen svära sig fri, och eftersom rasist är det värsta epitet någon kan få i Sverige skaffar sig den som slungar det ur sig ett moraliserande övertag.
Regeringens nya program för perioden 2022-2024 ska motverka afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi och rasism mot samer. En rad myndigheter, från DO till MUCF till Forum för levande historia, får i uppdrag att förstärka sina insatser. Den som vill anslå mer pengar till arbetet mot rasism bör emellertid kunna visa att den är ett växande problem och, om så är fallet, föra en diskussion om vad den beror på. Statens egen långtidsutredning (SOU 2015:104) kom tvärtom fram till att det exempelvis inte fanns någon signifikant skillnad mellan utrikes och inrikes födda när det gällde att få arbete, om hänsyn togs till nivån på färdigheterna. Sedan dess har insatserna mot rasism löpande tilldelats nya resurser. Om de gjort någon nytta borde situationen inte ha förvärrats.
Åtgärdsprogrammet berör fem grupper med delvis skilda problem. Samerna har sin speciella relation till staten och romerna sina parallella strukturer. I Malmö, den svenska stad där antisemitismen uppmärksammats mest, låtsades kommunledningen länge som om den inte existerade för att senare tala vagt om den som ett allmänt ungdomsproblem. Att den fientliga inställningen till judar kunde kopplas till invandrargrupper från Mellanöstern ville de politiskt ansvariga i det längsta inte höra talas om.
I en rad reportage och rapporter, som Malmö stads egen ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap” från 2021, har elever och lärare beskrivit judiska barns utsatthet. Trots detta förmår regeringen inte heller den här gången förtydliga till vilka den här sortens antirasistiska arbete i första hand bör riktas.
Fobi är ett komplicerat ord i sammanhanget. Det politiserade begreppet islamofobi lanserades efter den islamska revolutionen i Iran och övertogs sedan av aktivister och rättighetsorganisationer i västvärlden. Ett av syftena var att relativisera Förintelsen och beskriva muslimer som offer för en förföljelse liknande den som judar hade utsatts för. Begreppet fobi antyder också att en negativ inställning till islam skulle vara irrationell och i någon mening patologisk. Självfallet finns det en fullt legitim kritik av islam, precis som av andra religioner och ideologier, och den utgör då ofta en reaktion på religionens praktik eller krav på samhällsförändringar.
Det nyare begreppet afrofobi kan inte på samma sätt kopplas till ett idéprogram. Snarare används det som synonym till rasism av samma organisationer som beskriver det svenska samhället som islamofobiskt.
Diskrimineringsärenden knutna till ideologisk övertygelse är sällan enkla. Sammanblandningen av människors bakgrund och åsikter skapar utrymme för både kollektiva skuldkänslor och villospår i den politiska debatten. Man föds svart, men inte som muslim; den senare identiteten är en social konstruktion. Vem diskriminerar och vem blir diskriminerad om en manlig arbetssökande inte får det sökta jobbet eftersom han vägrat ta den kvinnliga chefen i hand? Är det kommunpolitikerna som diskriminerar familjen när de vill ha slöjförbud i skolan eller föräldrarna som diskriminerar dottern när de sätter på henne hijab? Kastas rasism in i diskussionen blir den än mer svårtolkad.
Rädslan för att någon ska dra rasistkortet hänger förmodligen samman med att många i Sverige är ovana att föra en diskussion med ideologiskt motiverade personer. Vi har gjort toleransen till samhällelig överideologi och med den följer oviljan att hamna i konflikt.
Det svenska systemet, för inte så länge sedan ett av världens mest betrodda, hör nu till dem som är bäst på att så misstro mot sin egen anständighet. Det framställs ofta som en strukturell komplikation att människor som flyttar till Sverige möter språk, kultur, traditioner och lagstiftning som de inte är vana vid. Vid ankomsten träffar de på en samhällsorganisation de inte känner igen. Ju fler som flyttar in i ett främmande land desto mer potential för fördomar och diskriminering. Därför måste också de antidiskriminerande insatserna blir mer omfattande.
Är det då inte bra med sådana åtgärder?
Nja, snarare än ökande rasism verkar det vara andra förhållanden, som etablerandet av parallellsamhällen med arbetslöshet och värderingar och institutioner skilda från majoritetssamhällets, som driver fram polarisering och en ny sorts tvåtredjedelssamhälle. Få företeelser torde vara mer diskriminerande än hedersförtrycket. Förskjutningen mot ökad uppspaltning har skett inför öppen ridå, under en lång rad regeringar med olika politisk färg.
Det är knappast rasismen som är det stora problemet i Sverige i dag, utan de genomgripande förändringarna av samhället, med försämringar av välfärd, trygghet och tillit, som gör att så många numera tolkar utvecklingen i identitetstermer. Det är som om hela verkligheten har blivit diskriminerande.