(Svenska Dagbladet 8/4 2018)
”Information till dig som är gift med ett barn”, den uppmärksammade foldern från Socialstyrelsen och Migrationsverket, var nog inte riktigt det olycksfall i arbetet som en del har velat få det till.
Formuleringen, riktad till vuxna personer, om att det är ”olämpligt att ni bor tillsammans om barnet är under 15 år” är besläktad med flera i regeringens pågående utredning om starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv. Ett slags vädjande tonfall går igen, en öppning för kompromisser, när det här sägs att ”barnäktenskap inte är önskvärda” och ”bör begränsas”.
Olämpligt, inte önskvärt, bör begränsas – som uttryck för samhällets eller i det här fallet statens vilja lämnar det utrymme för dubier och diskussion. Sådana marginaler har länge funnits i svenska myndigheters möten med den sortens invandrade idéer och strukturer, som de antingen inte har förstått sig på eller inte velat peka ut som olämpliga eller rentav olagliga. Ett öppet sinnelag är sällan fel, men det är å andra sidan inte heller lagfästa demokratiska och humanistiska principer.
Den tolerans med vilken myndighetsutövare har sett på föreställningar de innerst inne ogillat har skapat en omfattande osäkerhet i hela systemet. Sverige har på så vis blivit landet där vad som helst kan hända.
Man skulle kunna hävda att detta vankelmod kan härledas tillbaka till riksdagens invandringspolitiska beslut 1975, som förflyttade fokus från arbetsmarknadsfrågor till sådant som hade med kultur och identitet att göra. Invandrare skulle nu inte nödvändigtvis bli svenskar utan själva välja den livsstil och kultur som passade dem bäst. För detta skulle de få samhällets stöd. På samma gång som man önskade sig solidaritet mellan infödda och inflyttade slogs det fast att ”de” inte var som ”vi”.
Under drygt fyra decennier har det därefter producerats böcker, häften, filmer, program, konferenser, kurser och broschyrer, som i likhet med Socialstyrelsens och Migrationsverkets folder pläderat för kulturrelativism eller förhandlingsvilja, också där sådan vilja stridit mot lagen. I Socialstyrelsens skrift ”Sjaletten sitter i hjärtat” från 1988, avsedd för lärarutbildningar, uppmanades läsarna att ”låta människor vara som de är och förändra sig i en takt de själva bestämmer”. Fyra år tidigare hade den blivande migrationsministern Barbro Holmberg i boken ”Socialarbetare och invandrare” understrukit att ”det finns med andra ord ingenting som säger att den ena kulturen är bättre än den andra”.
Med tiden har den här osäkerheten gått över i en mera självsäker ideologisk uttolkning av kulturmötenas ambivalens. Det är nog i en sådan kontext man bör läsa material som ”Information till dig som är gift med ett barn”.
Hos våra myndigheter finns numera förmodligen ett stort antal anställda som, fullt rimligt, ifrågasätter majoritetssamhällets normer och, långt mindre rimligt, verkar för en multikulturalistisk tolkning av de värdekonflikter som migrationen leder till. Multikulturalismen är, närmare besett, det mångkulturella samhällets vedersakare eftersom det premierar framväxten av separatism och parallella enklaver.
På skilda nivåer – statlig, regional, kommunal – sitter tjänstemän som inte självklart föredrar svensk lagstiftning framför annan; snarare ansluter de sig till en vag idealism knuten till allmänna principer om mänskliga rättigheter som inte sällan hamnar i motsättning till nationalstatens rättsprinciper.
Man kan göra nedslag nästan var som helst i myndighetsvärlden sedan 1975 och finna belägg för olika former av skuldtyngd omvärldsorientering. I Skolverkets häfte ”Hedersrelaterat våld och förtryck” från 2010 framhålls behovet av ”ömsesidig anpassning”. Som positiva exempel nämns skolor som har ”separata duschar för flickor som inte får visa sig nakna inför andra flickor” eller ”separata tider i simhallen för flickor”.
Ett aktuellt fall av vinglig värderelativism hittar man i det utbildningsmaterial, som Statens medieråd har samlat under rubriken ”Könsnormer i bildspråket”. I ett fördjupningshäfte står det: ”Den enskilde är genom yttrandefriheten tillförsäkrad att tycka, tänka, skriva och säga vad den vill, så länge det inte kränker någon annan.” Denna självcensoriska och madrasserade tolkning av grundlagen är alltså den som en statlig myndighet vill sprida bland landets gymnasieelever.
Samtidigt utgör den en ganska god sammanfattning av det offentliga Sveriges hållning och en sorts bekräftelse av den gamla förhållningsregeln att man inte ska tro att man är något.