(Svenska Dagbladet 13/9 2020)
Frågan om ansvar blir central om färre vill ta det.
På en rad områden sipprar ansvaret ner från politiken till myndigheterna för att sedan hamna hos medborgarna. Det skulle kunna uppfattas som demokratisering, som rymligare frihet, men drivkraften är en annan: de med makt tvår sina händer. Allmänheten förväntas numera ta ansvar för sådant den inte ansvarar för och samtidigt, i en märklig motrörelse, undgår individer ansvar för sådant som de faktiskt skulle kunna göra någonting åt.
Successivt har människor förberetts för att det skattefinansierade systemet inte kommer att hålla sina löften i fråga om viktiga saker som vård, utbildning, trygghet och pension. När problemen hopar sig visar sig systemets svagheter. Ansvaret brister ekonomiskt, politiskt, moraliskt.
Föräldrar får därför hitta egna lösningar på skolsegregationen och anhöriga måste i högre grad kontrollera att vård och hemtjänst verkligen fungerar. Människor förväntas vittna i rättegångar utan det skydd de behöver. Folkhälsomyndigheten lägger över coronaansvaret för smittspårning på individerna och polisen har under lång tid nödropat om att den inte klarar sitt arbete utan hjälp.
Nyligen förklarade rikspolischefen i ett pressmeddelande att ”inte minst allmänheteten behöver fokusera för att möta nuläget”.
Vad betyder det? Bör folk i gemen ingripa vid sådant som i utskicket beskrivs som ”allvarliga händelser och grova våldsdåd med kopplingar till kriminella nätverk där flera personer mördats” och är det allmänhetens uppgift att se till att de kriminella kan ”försvinna från våra gator och torg så att inte fler hänsynslösa brott begås”?
Efter folkhemmet och välfärdsstaten rör vi oss in på ett nytt territorium med ökat egenansvar: vi får försöka klara oss själva. Det egna ansvaret är nog så viktigt, men det gäller att vara uppmärksam på när det övergår i ointresse för helheten eller när det offentligas ansvar förskingras.
Beskrivningen ovan gäller heller inte över hela linjen. Insatserna för att integrera invandrare har inte alltid varit framgångsrika, men de fortsätter och ser i stort sett likadana ut som för trettio-fyrtio år sedan. Här har ett speciellt ansvar utkristalliserats i relation till dem som anmärkningsvärt nog betraktas som mindre ansvariga; svenska politiker och myndigheter förväntar sig helt enkelt inte detsamma av invandrade som av infödda.
Medan ansvaret i maktens centrum delvis löses upp sker en annan sorts uppluckring av det personliga ansvaret i frågor som rör vardagen och förhållandet mellan individ och samhälle. Hit hör sådant som att lära sig språket i landet man flyttar till, att sköta skolgången, inte skräpa ner, att leva någorlunda hälsosamt och att inte föda fler barn än man kan försörja.
Under pandemin är de äldre över 70 år den grupp som tagit störst ansvar genom att hålla sig undan och krympa sitt umgänge till ett minimum. Ansvarsfullhet är ofta ett förhållningssätt i det tysta, lågmält och föga uppmärksammat. Ändå är de mångas ansvarstagande samhällets förutsättning. Det är frånvaron som märks.
De här frågorna kan följaktligen belysas från en rad olika håll, många fler än dem som nämnts här. Eftersom de som arbetar betalar skatt till välfärdssystemet finns en gräns för hur mycket detta kan försvagas utan att behöva omdefinieras. Ansvaret för utvecklingen i Sverige har anonymiserats och delegerats, med statens kostnader utportionerade till kommunerna och deras invånare. Ansvarstagandet för missförhållanden i omvärlden har däremot stärkts i takt med att problemen växt på hemmaplan. Om man vill kan man se detta som en flykt undan det materiella ut i det idealistiska.
Kanske är det, precis som postmodernisterna sagt, i språket makten ligger och perspektiven förskjuts. Som samhälle har vi under ett antal decennier anammat en tolerant inställning till förhållanden och beteenden som de flesta innerst inne tycker väldigt illa om. Inte minst genom det mediala språket har aktiva handlingar förvandlats till passiva tillfälligheter.
Det personliga ansvaret – egenansvaret, vuxenansvaret, föräldraansvaret – har då omvandlats till en strukturell utsatthet, där det till sist blir svårt att avgöra om det är förövaren eller den misshandlade man bör känna sympati med. Polisens återkommande uppmaningar till ungdomar att inte bära dyra kläder gör potentiella rånare till närmast viljelösa offer för omständigheterna.
I mediernas beskrivningar dras pojkar och unga män in i kriminalitet, de hamnar i fel sällskap eller råkar i bråk. Grupperingar stöter ihop, bilar fattar eld, skolbränder uppstår, skott avlossas, stickskador inträffar. Ansvaret är förtunnat, en vit, genomskinlig rök, snart bortblåst.
Detta är också vad som skett i Malmö, där ledande politiker tidigare försökt göra de judiska invånarna ansvariga för israelisk politik och det i stadshuset fortfarande odlas föreställningar om att antisemitismen kan förhandlas bort i möten mellan en rabbin och en imam. I stället för att tala om vem som står för hot och övergrepp framställs två minoriteter, den ena krympande och den andra växande, som lika skyldiga till att stämningen blivit dålig.
Uppstår ett vakuum brukar det fyllas och 2020 tycks vara året då tålamodet tagit slut med kriminalitet och våld i landet som för inte så länge sedan beskrevs som så tryggt att det var tråkigt. Trycket från pandemin har också kastat mer ljus över hur skattemedlen används och välfärden fördelas. Människor har ett personligt ansvar för hur de beter sig mot sig själva och andra, men det nya tomrummet mitt i samhället fordrar att de politiskt ansvariga inte flyr sina förpliktelser eller döljer verkliga förhållanden i eufemismer.
Ansvar är uppenbarligen inte någon enkel fråga, det handlar om avvägningar mellan frihet och begränsningar, mellan individen och det gemensamma. Det är när många uppfattar att det inte har någon betydelse hur de uppför sig som förfallet börjar.
Men alla ska kunna röra sig fritt utan att behöva ha ögon i nacken. Och det är inte barnens ansvar att se till att deras barndom blir både trygg och barnslig.