(Göteborgs-Posten 28/10 2006)
Flemming Rose
Amerikanske stemmer
Indsigt
Stoppar en Bob Dylan-skiva jag inte hört på länge i cd-spelaren; det är ”Slow train coming” från 1979 och han sjunger som om det vore 2006 om shejker, självförhärligande dårar, falska profeter och kvinnohatare. Allt är teater, ett spel, med svältande människor och bågnande livsmedelsförråd, en värld som saknar moral och slirar ur kurs: ”all non-believers and men stealers talkin’ in the name of religion”. Också när det osade andligt svavel om Dylan var han något på spåret.
Bland dem som talar i religionens namn märks alltfler oresonliga sekterister och antidemokrater. Listan över angrepp på och hot mot kulturinstitutioner och yttrandefrihet börjar bli lång. Jag fiskar upp ett mindre omtalat exempel ur mängden: Asia House Gallery i London ställde nyligen in en utställning med den kände indiske konstnären Maqbool Fida Husain efter påtryckningar från hinduiska organisationer, ännu ett kränkt och självutnämnt curatorskollektiv.
Låt oss här klicka vidare till Danmark. Till Jyllands-Posten. Till Muhammedteckningarna. Till Flemming Rose, tidningens kulturredaktör, som när det brann på Mellanösterns gator sattes på ett flyg till USA för att komma undan sökarljuset. Sedan har Danmark bearbetat krisen och flera böcker har skrivits om yttrandefrihetens gränser. Nu kommer Roses eget bidrag, ”Amerikanske stemmer”, ett collage av röster som talar om USA:s ansvar för världen och om islams och arabländernas närmast patologiska otidsenlighet.
Det är en bok jag läser med stigande intresse. Flemming Rose reser inte oväntat högerut när han far västerut. Det här är en intervjubok utan Noam Chomsky. Därför kan jag så smått börja förstå hur de resonerar som ser globaliseringen som en naturlig fortsättning på den amerikanska självständighetsdeklarationen.
Danmarks metamorfos från yndigt land till rasistisk varböld har varit snabb. Extra dramatisk har omvärderingen varit på svenska kultursidor. Det kan vara värt att pröva tesen att allt inte tidigare var trevligt kulturradikalt och att allt inte numera har blivit baconknaprigt inskränkt. Kanske bidrar Sverigedemokraternas valresultat också till en mer reflekterande syn på den danska utvecklingen.
I Sverige finns inte någon Naser Khader. Här syns mest bittra ansikten som hävdar att de är diskriminerade, som glömt att ingenstans behandlas muslimer så illa som i muslimska stater. Som vill att flickor ska slippa simundervisning och att barn ska uppfostras i separerade skolor där det omgivande samhället framställs som ett hot. Det är en reaktionär identitetspolitik som kan hämta stöd hos kristdemokraterna och delar av multikultivänstern och den är – som danskarna säger – åt helvete till.
Naser Khader initierade organisationen Demokratiska muslimer och i ett franskt reportage, som sändes i danska tv2 i våras, mordhotades han av Ahmed Akkari, talesman för det islamska trossamfundet i Danmark, just den Akkari som deltog i uppviglingsresan till Mellanöstern där en grupp imamer bar med sig falsk Danmarksinformation och bilder som inte varit i närheten av Jyllands-Posten. Många människor dog, flera ambassader brändes ner. För detta hade Ahmed Akkari större ansvar än Flemming Rose. I tv-reportaget förklarade en imam i Århus inför dold kamera att det är ”judarna” som står bakom Jyllands-Posten.
Den som går in i en dansk bokhandel upptäcker böcker om samhälle och integration skrivna av danska muslimer. De framstår till och med som ordinära tänkande människor med olika åsikter. Hur många svenska muslimer för en hörbar debatt om normer, värderingar, yttrandefrihet och demokrati? Vi får nöja oss med Nalin Pekgul som vill flytta från Tensta.
Muhammedkrisen har förstås också satt spår i bokutgivningen; mest omtalad i svenska medier har den Jyllands-Posten-kritiska ”Karikaturkrisen” (Gyldendal) av författaren Rune Engelbreth Larsen och Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden blivit. De menar att teckningarna ska ses i ljuset av en pågående kampanj mot den muslimska minoriteten i Danmark. I antologin ”Muslimsk-dansk dagbok” (Information) samlas 19 inlägg med större åsiktsspridning och här görs tydligt att krisen skapades av två högerrörelser, den ena dansknationalistisk och den andra globalislamistisk.
Ahmed Akkari sätter egna ord på sin religiösa hybris – ödet har tilldelat honom uppgiften att föra profetens talan – och på den motsatta sidan kallar Fatima Yeliz Öktem Simsek teckningarna för dansk humor när den är som bäst, samtidigt som hon varnar för att de kommer att utnyttjas av dem som inte vill ha integration, som vill leva i ett parallellsamhälle.
I Flemming Roses ”Amerikanske stemmer” har USA övertagit Allahs allsmäktiga roll; här ifrågasätts inte landets rätt att sätta sig över internationell lag och att skicka in trupp i andra länder när Vita huset finner detta befogat. Han tillägnar boken ”12 tecknare” och intervjuar bland andra Francis Fukuyama, Richard Perle, Bernard Lewis, Christopher Hitchens, Newt Gingrich, Paul Berman och, närmast på dödsbädden, Oriana Fallaci. Den sammantagna bilden av Europa är dyster: en kontinent utan självförtroende och förmåga att integrera invandrarna, det är som om européerna ständigt bad om ursäkt för sig själva och sina samhällen.
Den idealiserade amerikanska motbilden uttrycker Gingrich så här: ”Vi struntar fullständigt i din etniska bakgrund och var du kommer ifrån. Om du är beredd att bli amerikan kan du få en strålande framtid.”
Man förstår nu bättre varför Rose valde att publicera teckningarna. Genom de amerikanska samtalen löper uppfattningen att vi befinner oss mitt i en strid mellan frihet och totalitarism och att samexistens fordrar att islam moderniseras och närmast avideologiseras. Flera av de konservativa rösterna odlar i grund och botten samma stingsliga maktperspektiv som islamisterna. För Paul Berman, mest vänster av de intervjuade, finns trista likheter mellan multikulturalismen som överslätande toleransfilosofi och utsagorna om civilisationernas kamp: olika kulturer förutsätts ha kärnor som inte kan smälta samman. Och David Brooks, kolumnist i New York Times, hävdar mot slutet att det främsta säkerhetshotet mot ett land är invandrare som är olyckliga. Är de som de senaste decennierna flyttat till Europa särskilt olyckliga – och i så fall varför? Jag har svårt att tro att det beror på Jyllands-Posten.