Får det lov att vara lite rättigheter till vapnen?

(Sydsvenskan 15/2 2015)

”Sverige har inte råd att låta exporten stå tillbaka.” Så skriver Stefan Löfven och Mikael Damberg i Dagens Nyheter och i en intervju i samma tidning säger näringsministern att ”vi tror att handel och kontakter med länder som inte är demokratier är ett sätt att promota mänskliga rättigheter”.

Ingen vill bli beskylld för protektionism, men nog finns det besvärande inslag i denna tilltro till affärslivets filantropiska sprängkraft. Det är ingen hemlighet att det går alldeles utmärkt att tjäna pengar i diktaturer utan att de förändrar sig ett endaste dugg.

Några av de länder som regeringen nu uttryckligen vill påverka genom ökad export är Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, Kazakstan, Egypten och Turkiet – sinsemellan olika, men förenade av korrupta system och auktoritära ledare.

Tidigare socialdemokratiska regeringar tänkte knappast att ökat handelsutbyte skulle få apartheid i Sydafrika att upphöra eller Francos Spanien att bli mindre diktatoriskt. Till grund för politiken låg då en moraluppfattning, som inte saknade fläckar men ändå lät sig förenas med en demokratisk människosyn utan att förvandlas till grimas.

Härförleden kritiserades Lundin Oil för sina affärer i afrikanska stater med dubiösa inre förhållanden. Carl Bildt fick symbolisera hyckleri och nykolonialt utsugeri. Hade han suttit i dagens svenska regering hade han i stället kunnat presentera sig som de mänskliga rättigheternas promotor.

Men varför skulle då exempelvis Saudiarabien förändras av att Sverige fortsätter att öka exporten dit? Hittills har ju den modellen visat sig dysfunktionell. Inte ens Malmö stads rödgröna majoritet lyckades demokratisera landet när den häromåret genomförde ett skolutbyte med den saudiska regimen i syfte att lära sjätteklassare att förstå andra kulturer.

Så står vi där fortfarande med en tolerans tömd på moral och pumpar upp våra relationer med ett apartheidland som gömmer kvinnorna och piskar sönder de otrogna.

De två enklaste positionerna intar de som vill att man ska handla med alla och de som vill bojkotta allt de själva tycker illa om. Ändå är det i balansgången konsten ligger, i identifierandet av de gränser som gör oss mänskliga.

Allt kan inte reduceras till affärer, här finns även geopolitiska, maktstrategiska överväganden. Dock är inga samband givna. Se bara på USA:s allianser i arabvärlden och talibanterritoriet och det blir än svårare att hävda att demokratin fungerar som något slags reagansk trickle down economics.

Mänskliga rättigheter är inte en vara som ska ”promotas”. Det beror inte på okunskap att de länder som inte vill ha dem inte har dem. Språkbruk brukar säga något om tanken där bakom och det finns goda skäl att misstro dem som tror att demokrati medföljer som bonus vid svensk vapenförsäljning till Saudiarabien.