En droppe gift i debatten

(Sydsvenskan 19/11 2010)

Etnicitet är ett begrepp halt som en badtvål och oprecist som svensk integrationsdebatt och därför kan man inte annat än hålla med René Vázquez Diaz när han på Sydsvenskans kultursida 11/11 bekymrar sig över dess genomslag. ”Risken för identitetsbaserade konflikter ökar,” skriver han. ”Många invandrare i Malmö är oroliga för den här utvecklingen.”

Jag menar att varje människa med ett demokratiskt sinnelag bör få allergiska utslag av etnosamhällets framväxt.

Det vore så bekvämt att slå sig till ro med att etniciteten är en 5,7-procentig uppfinning i väljarkåren, men dels är upptagenheten vid det etniska inte typiskt svensk (den verkar tvärtom större i andra länder om jag ska lita på egna erfarenheter och internationella opinionsjämförelser) och dels har betoningen av härkomst och bakgrund växt fram under lång tid i ett samspel mellan myndigheter och minoritetsorganisationer. Etnicitetstänkandet ingår i en offentlig samförståndsmodell.

Sedan 1970-talet har ett omfattande samhällsstöd utgått till dem, som velat befästa en verklig eller föreställd gruppidentitet med kulturella eller religiösa förtecken. I stället för medborgarskapet har det identitetspolitiska särskiljandet uppmuntrats. Denna ringmärkning har inte bara gett dem som invandrat anledning till oro; vi har alla sett mångkulturalismen träda fram som officiell doktrin, betoningen av skillnader i stället för sådant som förenar oss.

I botten ligger förstås en handfallenhet inför de samhälleliga påfrestningarna i anslutning till de senaste decenniernas stora invandring. Kopplad till denna valhänthet finns ängslan för rasiststämpeln. Av rädsla för att underskatta rasismens genomslag tycks vi oförmögna att uppskatta att den faktiskt minskar. Det finns snart inte någon privat eller offentligt anställd som inte gått på mångfaldskurs. Resultatet blir dock ofta ett opåkallat dåligt samvete; de flesta är ju inte alls negativa till människor från andra länder.

Genom det ständiga – i politiken, i retoriken, i medierna, på kurser, i Malmös och andras kommuners anställningspolicyer – framhävandet av människors ursprung understryks det annorlunda och vi riskerar, ovilliga att trampa någon på tårna, att fångas i en skeptisk omvärldssyn och en vardag präglad av defensiva, ängsliga relationer. En osäker oförmåga att behandla alla lika, och också säga ifrån om sådant man ogillar, blir den kanske allvarligaste konsekvensen av dem alla.

Jag har ännu inte träffat någon som kan tala om vad etnicitet är för någonting. Ändå lärs det ut på Malmö högskola och skrivs in i svensk lagstiftning. Som få andra begrepp har det förgiftat debatten och krattat manegen för alla sorters reaktionärer, inkrökta nationalister, patriarkala bidragsfixare och religiösa blådårar.