(Svenska Dagbladet 20/12 2022)
När Högsta förvaltningsdomstolen nu säger att det är en del av yttrandefriheten att föräldrar klär sina små döttrar i hijab är det en ny twist på en mångårig konflikt.
Lägre instanser har tidigare avvisat Staffanstorps och Skurups kommunala slöjförbud i skolan med hänvisning till religionsfriheten. Om denna frihet tvärtom också kan tolkas som frihet från religion, och i barnens fall frihet från religiöst klädtvång, väcker yttrandefrihetsargumentet ännu allvarligare frågor när det gäller barns integritet.
Yttrandefriheten definieras här uppenbarligen utifrån den starkes perspektiv, medan den i vanliga fall brukar betraktas som ett skydd för de svagare. Vart ska den sjuåriga flicka, som säger att hon inte vill ha hijab, vända sig i ett samhälle som påstår att den är en del av hennes yttrandefrihet?
I praktiken handlar yttrandefrihet om vem som säger vad; det finns i de flesta länder gränser för vad man kan vräka ur sig. I Sverige är det tillåtet att beskriva hijaben som kvinnoförtryck och att skoja med islam – även om få gör det. Lars Vilks teckning av profeten som en liten lustig hund tvingade honom att leva i ofrihet, under ständiga dödshot. Konservativa präster och reaktionära pastorer kan hudflängas lite hur som helst, men inför islam blir tvekan genast mycket större.
Det beror inte på att vi inte vet om den är fågel eller fisk, utan på dess inflytande. Den religiösa makten har alltid byggt på ett visst mått av rädsla, och genom den osäkerhet som sprids om vad som kan sägas, och av vilka, uppstår ett tomrum i offentligheten. Alla de som i sitt yrke är beroende av yttrandefriheten har under drygt tre decennier, öppet eller internaliserat, kunnat dra sina slutsatser av fatwan mot Salman Rushdie.
När Högsta förvaltningsdomstolen slår fast att ”olika sätt att manifestera sin religionstillhörighet” omfattas av yttrandefriheten väljer den bort det barnperspektiv, som Sverige annars berömmer sig av att ta särskild hänsyn till.
Om flickor i förskolan eller grundskolans tidiga årskurser bär hijab är det inte endast en manifestation av föräldrarnas livsåskådning utan också en separatistisk symbol. Häromkvällen visade SVT:s lokalnyheter i Stockholm ett inslag om en ny basketklubb speciellt för tjejer med hijab. Med klädseln följer en uppsättning regler, som förbereder flickorna för ett annat sorts liv än klasskamraternas. Deras yttrandefrihet blir en annan än pojkarnas. Hijaben signalerar avståndstagande från det svenska samhälle, som håller sig med en jämställdhetsmyndighet och ett starkare juridiskt skydd för barn än de flesta andra länder.
Men inte heller FN:s barnkonvention, numera integrerad i svensk lagstiftning, är så entydig som man kanske kan inbilla sig. I den finns paragrafer som kan läsas som potentiellt stöd både för fundamentalistiska skolor och hederskulturella normer. Barns yttrandefrihet får begränsas om detta anses nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen eller sedligheten.
Barnkonventionen är i sig en kompromiss mellan länder med skiftande grad av barnvänlighet, och den ger inga givna svar när föräldrars och barns rättigheter ställs mot varandra.
När Staffanstorp och Skurup velat införa slöjförbud i skolan har argumentationen gått ut på att plagget förstärker segregationen. Högsta förvaltningsdomstolen har i stället valt de vuxnas infallsvinkel: yttrandefriheten tillkommer den som har makten att genomdriva sin vilja.
Är det då tillåtet att vilja leva annorlunda och att vilja se andra lagar och en annan samhällsmoral? Absolut. Går det för sig att kritisera den ambitionen och diskutera vad förändringarna skulle kunna innebära? Definitivt.
Det blir alltid komplicerat om man vill beskriva påbjuden uniformering som ett fritt val. Om valet vore utan tvång eller påtryckningar skulle miljontals täckta kvinnor och flickor runtom i världen förmodligen inte välja just det här sättet att klä sig. Vi ser dagliga, tydliga tecken på motsatsen.
Här har nu yttrandefriheten lyfts fram som argument i en kontrollkultur med skilda villkor för män och kvinnor och för vuxna och barn. Att föräldrar har ansvar för sina barn är självklart, liksom att de har möjlighet att påverka dem, men i hijabfrågan används frihetsbegreppet selektivt och relativiserande. Då saknas ett resonemang till stöd för dem som yttrar sig i avvikande riktning.
För den som inte går med på att religion i sig har ett moraliskt försteg framför andra livsåskådningar och samhällsuppfattningar blir det märkligt att en särpräglad form av klädtvång ska skyddas av yttrandefriheten. I Sverige kommer detta att fungera som stöd för en opinion, som inte vill att dess flickor ska integreras i det samhälle de lever i.
På ytan kan det se ut som en minoritetsfråga, men muslimer är inte längre någon liten grupp i Sverige och globalt är hijaben den mest potenta symbolen för en ideologisk rörelse med annan syn på lagstiftning, rättigheter och yttrandefrihet än den svenska.
Högsta förvaltningsdomstolen har velat runda värderingsfrågorna genom sin hänvisning till en yttrandefrihet, som inte alls är lika monolitisk och värderingsfri som domstolen vill få oss att tro. När ett idésystem begränsar flickors frihet är det inte en angelägenhet enbart för den direkt berörda gruppen, utan för hela samhället.