(Svenska Dagbladet 2/11 2024)
Vi lever i raderbar realtid; klicka bort, klicka vidare, gårdagens våldsdåd är redan borta.
Timothy O’Sullivan levde långt före Instagram. Han dokumenterade det amerikanska inbördeskriget och den orörda terrängen väster om Mississippi; hans kamera var stor som en tjock-tv, en trälåda med en rektangulär glasplåt täckt med collodium och silvernitrat, och mörkrummet hade han med sig i ett tält på en vagn dragen av mulor. Exponeringen kunde vara flera minuter.
Då och då lyfts O’Sullivan, född för nästan tvåhundra år sedan, fram ur den minnesbank som trots alla klick finns kvar, som när Ansel Adams, den amerikanske vildmarksfotografen, på 1930-talet berömde det visionära och surrealistiska i hans bilder från ett splittrat och expansivt Amerika. Eller som när författaren Robert Sullivan – inget släktskap – i en ny bok långt senare följer O’Sullivan i spåren från slagfälten i östra USA till gruvprospekteringen i öknarna i väster.
För att kunna skriva om en man utan särskilt mycket känd historia berättar Sullivan en smula omständligt om sina egna resor i fotografens spår med den dubbelexponering som tidsskillnaden medger. ”Double exposure. Surveying the West with Timothy O’Sullivan, America’s most mysterious war photographer” (Farrar, Straus and Giroux) blir på så sätt en både meditativ och kritisk granskning av det USA, där våld fortplantas och strider antar nya former i stället för att avslutas.
Min egen och andras fascination inför landet under den vida himlen hänger samman med det oskrivna; trots alla road movies som redan format berättelsen om USA och trots vår vetskap om hur kolonisationen tog livet av ursprungsamerikanerna, dras vi till denna av hyperkommersialismen genomblåsta ödemark för att se våra egna spår suddas ut av ökenvinden. På plats vill vi tro att vi är de första som vandrat där.
Kvinnan jag mötte på en isolerad gård i Nevada tycktes mig fånga essensen när hon sa att hela meningen med Amerika var att få vara ifred.
Det hade nog många av de första inflyttarna velat i det som nu är sydvästra USA. Men navajoerna, för att ta ett exempel, har i modern tid både tvångsförflyttats och fått sina lungor fyllda med urandamm från dagbrotten som öppnats i deras reservat. Det vilade en förbannelse över den storslagna naturen väster om Klippiga bergen: när nybyggarna anlände blev varje bergskam en potentiell skattkista.
Timothy O’Sullivans mest kända fotografi, ”A harvest of death”, är dock inte taget i Västern utan i delstaten Pennsylvania, i juli 1863, under inbördeskriget, efter det blodiga slaget vid Gettysburg. Både unionens, nordsidans, och konfederationens, sydsidans, arméer led väldiga förluster där, omkring 50 000 soldater stupade under tre dagar.
I bilden från detta dödens fält finns inget heroiskt, den är en samling uppgivna nyanser av grått. De döda svepta i morgondis. Det är, skriver Robert Sullivan i sin bok, ett rättframt fotografi, och samtidigt teatraliskt. På håll skymtar de levande, några av dem till häst. De kan avläsas som vålnader medan de stupade i förgrunden kommer nära, som vore de utslagna eller sovande – tills man ser de svartnade ansiktena, smärtan, skräcken.
Fotona från Gettysburg har långt senare kritiserats för att kroppar på marken flyttats och detaljer lagts till eller dragits ifrån på ett sätt som försvagar de dokumentära anspråken. Å andra sidan är närvarokänslan så påträngande att den slår ut de flesta invändningarna. Ett fotografi är i den meningen inte sannare än en målning. Det vi ser är ett val av perspektiv, en värdering av vad som ska betonas och vad som bör hamna utanför ramen.
Inbördeskriget, mellan unionen och utbrytarstaterna i söder, pågick mellan 1861 och 1865 och tog minst 600 000 liv. Slaveriets avskaffande var en central fråga, men det handlade dessutom om en kraftmätning mellan det moderna och det fördrömt tillbakablickande samhället, mellan industrikapitalismen och plantageekonomin. Inte bara Södern skulle inlemmas i det övergripande nationella projektet, hela expansionen västerut bars av samma förväntningar.
Det unga landets inbyggda motsättningar mellan centrum och periferi, det federala och det delstatliga, lever vidare in i våra dagar med kulturkrig, populism och ekonomiska klyftor. Både Manhattan och Montana talar om frihet, men menar inte alltid samma sak.
Mycket lite är känt om Timothy O´Sullivan själv, från födseln någonstans i Irland 1840 till hans död i tuberkulos 1882 och den omärkta graven på Staten Island i New York. Precis som vagabonderna i lagens utkant, de som bytte namn och delstat så fort någon frågade efter dem, har O’Sullivan fastnat i så få officiella handlingar att hela hans liv kunde ha setts som fiktion utan de tusentals fotografiska plåtar han lämnade efter sig.
Han var en frilansande fotograf bland många som flockades runt det nya, dokumentära mediet, och han nappade på kortare eller längre uppdrag, först hos armén och senare på geologiska expeditioner, och sålde sina bilder styckevis för upphängning på väggen. Det romantiska inslaget i många andras tidiga fotografier från den amerikanska vildmarken finns inte alls hos O’Sullivan. Hans plåtar från delstaterna i väster visar torka, ofruktbarhet, ogästvänlighet. Det är ett månlandskap med själen höljd i soldis. När djur och människor framträdde i det öde landet blev deras närvaro nästan spöklik.
Bilderna föll dock snabbt i relativ glömska, undanstoppade i olika myndighetsarkiv. Först på 1960-talet hamnade Timothy O’Sullivan på flera stora museer och han hyllades då i pressen som en av USA:s främsta fotografer.
I Västern sökte han upp saltöknar, vattenfall och klippformationer. Hans fotografi av en väldig sandkulle i Nevada är vackert och samtidigt öppet för tolkningar. En hästdragen vagn är på väg att köra ut ur bildens högerkant; spåren antyder att den har vänt om, kanske gett upp. Solen hamrar mot den blonda marken som en gång varit havsbotten och ingen vet vad som väntar till vänster utanför bildramen. Människor dog där ute i den oförsonliga värmen, under en molnfri himmel färdades de i dagar utan vatten eller drack ur källor som tog död på dem genom alkaliförgiftning.
I O’Sullivans bilder från expeditionerna råder en tidlös dvala med tysta sjöar och bergskulisser, men som kontrast möter han gruvarbetare med hackor i handen eller uppställda vid hisschakt ner mot underjorden.
Bilderna på navajoer, i grupp eller vid en vävstol, är tagna flera decennier innan Edward S Curtis påbörjade sitt omfattande dokumentationsprojekt bland indianfolken. O’Sullivan finner också skönheten i Canyon de Chelly, där ruinerna och sandstensväggarnas formationer och mönster skapar en dramatik som senare kom att locka såväl Hollywood som reklambranschen.
Här finns ännu inga spökstäder, de som ska komma att överges när guldet och silvret sinar. I stället är det tomheten som ekar ur djupet av det landskap, som försett nationen med dess mytologi genom filmer och countrysånger och som fortfarande är ett slags urkälla till politikens högtidliga proklamationer och variga konflikter.
Att reducera Timothy O’Sullivan till krigsfotograf riskerar att frånta hans bilder deras existentiella dimension. Eller är det en efterhandskonstruktion? Han kanske bara råkade vara där och baxade upp sin kameralåda på tripoden. Med sin fotokärra, ibland närvarande i bildens utkant, följde han dessa intensiva årtionden då nationen knöts ihop samtidigt som såren vägrade läka.
Eftersom han inte kunde ta några actionfyllda snapshots blir krigets soldater och stupade i hans bilder också ett med landskapet. De påminner oss om otryggheten i en kultur, som fortfarande säljer vapen över disk för att värna tryggheten.
Krigsfotografin är annars en egen genre pendlande mellan chock och empati, och som betraktare har många av oss blivit motvilligt avtrubbade. Vi har också sett lite för många prisbelönta, noggrant koreograferade bilder av sörjande anhöriga i grynigt sidoljus. En del kända utövare, som engelsmannen Don McCullin, har vittnat om hur de svartvita papperskopiorna från krig i Afrika och Asien förvandlats till demoner och stuvats undan längst in i någon garderob för att mardrömmarna ska upphöra. När McCullin flyttade hem blev han naturfotograf, en Ferdinand under korkeken, ivrigt sysselsatt med sina trädgårdsblommor och desillusionerat uppgiven över att hans starka bilder inte hade förmått förändra världen till det bättre.
I vidvinkellandskapet i väster hittade också Timothy O’Sullivan en motvikt till striderna i öster. Länge föreställde man sig att nationen rörde sig mot Stilla havet för att kunna uppfinna sig själv på nytt, i en återkommande skapelseberättelse, men i dag är de kaliforniska erfarenheterna mörkare och många på väg därifrån.
När inbördeskrigstermer nu vädras i den politiska debatten genomkorsas USA fortfarande av samma konfliktlinjer som förr, nord-syd och öst-väst. Om någonting längre kan förena amerikanerna är det kanske dessa bilder av våldets konsekvenser, av attentaten mot politiska ledare, av dimensionerna hos ”A harvest of death”. Gryningen över slagfältet i Gettysburg är också i någon mening nationens födelse.
Snart skulle amerikanerna börja se framåt, åtminstone tills gamla och nya sprickor gjorde sig påminda, och politiken på 2020-talet långt senare blev en tävlan om att återställa sådant som gått förlorat.