(Göteborgs-Posten 27/10 2010)
Journalisterna trampar otåligt varandra på hälarna under måndagens presskonferens: varför har polisen inte något nytt att komma med?
Svaret är att alla mediala spekulationer är upphängda på lösa trådar. När detta skrivs vet ingen vem eller vilka som skjuter i Malmö eller av vilka skäl.
Jag har lite svårt för dessa röster som formulerar sig om mörker som sänker sig eller ondska som belägrar vardagen. Detta har ju länge varit en segregerad stad med handfallen socialpolitik; därför status quo trots miljardprojekt i miljonprogramsområdena, därför irritation när problemen och passiviteten påtalas. Nu är det marknadsföringen som bucklas till. Det påminner om när ett oljebolag mitt i en annonskampanj för grön energi orsakar en läcka som förstör havet och den närmaste kuststräckan.
Precis som Göteborg vill Malmö vara mer än fula trafikplatser och dystra förortstorg. I båda städerna finns underförstådda förväntningar om lojalitet med de lokala fotbollsspelarna och popstjärnorna och med en antielitistisk framtoning, som folk utifrån ibland uppfattar som dryg.
Det är inte heller någon hejd på konsulternas hybris. Några hus vid randen av ett kalkbrott blir till Malmös Grand Canyon, två höghus i hamnen kan påminna om Manhattan och den lilla kanalen leder tanken till Venedig. På pr-besök i stans monter på världsutställningen i Shanghai sätter sig kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s) och skriver debattinlägg om ”vår stad med så många duktiga ungdomar och en mänsklig värme som ingen annanstans i Sverige” och skyller hot och vapen på den moderata justitieministern.
Det är en förfärlig situation med en eller flera prickskyttar på gatan, men de som tvärsäkert uttalar sig om Lasermannen 2.0 och ett återfall i 90-talistisk Ian & Bert-sjuka finner inte mycket stöd i statistik eller opinionsmätningar. Det har också påtalats att det närliggande Köpenhamn trots tuffare retorik ännu inte hemsökts av något liknande.
Ett otal böcker har det senaste decenniet skrivits om rädslans kultur. Verkligt våld ger upphov till föreställningar som bereder väg för repressiv politik. För att otryggheten just här och nu ska få en politisk dimension krävs också att man verkligen hittar en systematik i skotten ur kvällsmörkret. När jag cyklar genom kvarter där jag en gång bott, mellan Augustenborg och Rosengård, längs gator där vapnet eller vapnen avlossats flera gånger, är allt igenkännbart. I Rosengårds centrum handlar lika många som vanligt och vid kaféborden sitter männen som de brukar. I centrala stan, längs gågatusystemet, är det om möjligt mer folk i rörelse än under en avlöningslördag.
Men det finns en tydlig polarisering och den är inte heller ny; Malmö har alltid delats ekonomiskt och socialt, i en västlig och en östlig del. Även samförståndet är gammalt, socialdemokratin skötte politiken om högern fick vara ifred med affärerna. Sedan revs de omoderna centrumkvarteren, för fyrtio år sedan, och uppdelningen förstärktes genom utflyttningen till det som redan från början kallades nyslum och senare gått under beteckningen utanförskap.
Nuförtiden flyttar studenter till Malmö, lockade inte minst av Möllevångsområdets Kreuzberg-image. Själv blev jag väldigt glad när vi häromåret lyckades få svärfar att flytta därifrån; knarkhandel och skottlossning i kvarteret är inte bra för en äldre man även om han har hög toleranströskel.
Några ungdomar har genomfört ett slags kåkstadsprotest mot gentrifieringen av den här stadsdelen och fått svar av en lokal tidningskrönikör, som uppmanar dem som vill leva gettoliv att faktiskt flytta till gettot – exempelvis till Lindängen där skribenten själv växte upp. När det och liknande områden byggdes på 70-talet var det en vänsterimpuls att kritisera dem för bristande omsorg om människorna medan man i dag beskylls för högersympatier om man säger något ont om förhållandena.
Stans tudelning är alltså inte bara geografisk. Omvandlingen från industrialism till postindustrialism med skyltfönsterprojekt i hamnen skapar inte självklart jobb åt alla. Vid sidan om en slimmad arbetsmarknad med specialiseringskrav har en ekonomi permanentats där bidrag och svarta pengar blivit självklarheter.
Janusansiktet har nu rispats av rikoschetterna från skotten mot lägenheter och busskurer. Det här är en plats där man redan tidigare tvingats placera vakter på vårdcentraler och akutmottagningar. Här skjuts det inne på restauranger och på trånga gator där barn springer ute på tok för sent om kvällarna. Otryggheten är vardagsnära. Jag läser om Malmö i brittiska The Guardian – ”den vänliga staden med en mörk sida” – där det görs en jämförelse med hur Baltimores rykte påverkats av tv-serien ”The Wire”.
De sociala spänningarna minskar knappast genom politikernas oförmåga, eller ovilja, att tänka nytt kring arbete och skola. Dessutom har Ilmar Reepalus agerande i samband med angreppen på judar lämnat en bitter eftersmak, som fläckar reklambilden och visar hur lätt grupptankar kan exploateras och politiseras även utanför Sverigedemokraternas led.
I en del kommentarer kring skotten beskrivs de närmast som anfall från rymden eller inifrån någon artfrämmande cell, som plötsliga angrepp på lojalitet och mänsklig värme. Jag önskar att jag kunde känna samma förvåning, men det här är inte någon idyll som väcks ur sin slummer utan en problematisk stad som brister ännu lite mer i fogarna.