Betygsförlamning

(Sydsvenskan 15/11 2007)

Över skolan vilar en förbannelse: alla anser sig veta hur den borde vara och ändå blir ingen nöjd.

Kanske är det den starka ideologiseringens fel. I stället för att utgå från barnens bästa, vad barn behöver, hur bra uppväxtvillkor ser ut, blir skolan en plattform för strider om betygssystem, huvudmannaskap, religionsfrihet, lärarutbildningar och vuxnas yrkesrevir. Man pratar helt enkelt som om skolans förutsättningar vore ungefär desamma som för 25 eller 50 år sedan.

I utpräglat segregerade städer som Malmö är det individuella programmet störst på gymnasiet och massor av elever ramlar ur skolsystemet utan tillräckliga kunskaper i svenska. Därför vet de alldeles för lite om annat också. Varför lät socialdemokratin – som genomförde kommunaliseringen och accepterade friskolorna och det nya sönderfallet – försämringarna gå så långt att Jan Björklund kan framstå som en framsynt utbildningstänkare vars idéer det största oppositionspartiet nu motvilligt gör till sina?

Plötsligt vill nästan alla politiska partier ha fler och tidigare betyg, en inställning vägledd mer av åsikter (och röstfiske) än av belagd kunskap. En förklaring till att själva betygssystemet dessutom ändras hela tiden kan vara att det inte går att få ordning på någonting som i grunden är feltänkt och dåligt.

Kontrollbehovet växer alltid när något håller på att glida en ur händerna. Föräldrars beslut att sätta sina barn i friskola är ofta defensiva och handlar om att välja bort oönskade skolkamrater. När en friskolekedja etablerade sig i Landskrona talade en rektor där om ”segregation som affärsidé”. I landet finns numera en mängd skolor där personalen är de enda svenskspråkiga som barnen har kontakt med.

Detta är en öppen kris mitt i samhället och på den biter varken Björklunds eller Sahlins betyg. Varför inte i stället vara en smula kreativ, lite mer drastisk: halvera alla klasser, styr skolvalet så att barn från olika stadsdelar blandas, se till att små barn som inte pratar svenska hemma hamnar på dagis med svensktalande kompisar, ta bort skattestödet till friskolorna och satsa pengarna i den gemensamma skolan.

I Köpenhamn väljer kommunens vänstermajoritet att reservera platser på attraktiva skolor för barn till invandrare; ett slags frivillig bussningsmodell. På Rådmandsgades Skole, med många elever från gettoområdet Mjølnerparken på Nørrebro, har man med en engagerad ledning nått väldigt goda kunskapsresultat. Rektorn Lise W Egholm försöker tidigt få in invandrarnas barn i den danskspråkiga förskolan och hennes förhållningssätt är avväpnande tydligt och rakt: inga kompromisser kring de demokratiska värderingarna, inga undantag och särlösningar för flickorna.

Egholms bok ”Min blå soffa. Om integration i skolan” är ett pedagogiskt och skolpolitiskt vitaminpiller. Att bjuda henne över bron och släppa in henne som personalutbildare i den svenska skolans vilsenhet borde vara en självklarhet.

Någon gång måste betygsförlamningen släppa och energin läggas på skolans viktigare frågor. Som socialistisk folkepartis ledare Villy Søvndal sa i den allra sista tv-debatten inför det danska valet: Om man drar upp morötterna varje dag för att se om de har blivit större kommer de aldrig att växa till sig.