(Svenska Dagbladet 27/6 2020)
Journalistikens inbyggda konflikt mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning har inte blivit mer lätthanterlig med åren. Själv lämnade jag för snart femtio år sedan journalistutbildningen med insikten att objektivitet må vara ett ideal, men knappast möjlig att upprätthålla i en verksamhet fylld av människor med samhällsengagemang och starka uppfattningar.
Journalistik var, som man sa, verkligheten betraktad genom ett temperament. Inte sällan fanns där också ett färdigt tolkningsmönster; detta behövde inte skrivas någon på näsan, precis som i möteslokaler eller fikarum kände man vid inträdet på redaktionen var väggarna stod och taket låg.
Författaren och journalisten Anders Ehnmark hävdade att definitionen på en nyhet är att den har hänt så många gånger att man omedelbart känner igen den som en nyhet. Hans observation att en fullkomlig nyhet – något som inte hänt förut och vars mönster var okänt – troligen aldrig skulle komma in i någon tidning, bidrog också till förståelsen av den bransch som jag nu var verksam i. De flesta har nog lagt märke till rundgången i systemet: sådant som vi saknar erfarenhet av eller begrepp för får däremot svårare att ta plats.
I dag oroar vi oss för att offentlig debatt ersatts av åsiktsbubblor. Både teknologin, ekonomin och den minskande tilliten har gjort journalistiken mer sårbar i en tid då dess främsta sidor – sådant som nyfikenhet, skepsis, skarpsynthet, överblick, ämneskunskap, stilistik, berättarförmåga – verkligen behövs. Trots allt tal om mångfald och satsningar på nya grupper finns uppenbara drag av likriktning i mediernas perspektiv och ämnesval. Om de springer åt samma håll formerar de sig till slut i en bubbla bland andra.
Likformigheten är ett av de stora bekymren eftersom den skapar föreställningar om objektiva sanningar även där sådana inte kan fastställas.
Allt färre har minnen av den gamla partipressen med kommunfullmäktigereferat och reportrar som hade medlemskapet i bröstfickan. Med journalistikens professionalisering via högskoleutbildningarna blev medierna mer lika varandra. De sociala medierna har sedan gjort oss alla, var och en, till nyhetsförmedlare med potentiella åhörare, vilket ytterligare förstärkt mediebranschens behov av att markera vilka tolkningar av ett skeende som är mest korrekta.
Begreppet alternativ har här under ett halvsekel genomgått en metamorfos. Jag blev journalist vid en tid då alternativmedier växte fram på vänsterkanten och Bonniers och televisionen kritiserades för sin företagsvänlighet. Nu har det blivit ett slags livsstilsvänsterreflex att försvara Dagens Nyheter och public service mot alternativa högermedier.
Det brukar sägas att talet om mediernas politiska slagsida grundar sig på en synvilla: journalisterna fattar instinktivt sympati för den som presenterar sig som underdog och därför blir det naturligt att ställa makthavaren till svars. Men makten har inte enbart ett ekonomiskt ansikte. Politiken hade långt före coronakrisen skickat ansvaret nedåt i systemet och i de politiserade myndigheternas svällande sfär är det inte alltid självklart vem som är skyldig till underdogens underläge.
En alternativ underdog har också trätt fram: en sådan som har fel uppfattningar. Detta har försett de åsiktskorrigerande medierna med ett skorrande, moraliserade tonfall.
Man kan tycka att positionen de placerat sig i är märkligt defensiv, en reaktion på något som väcker diffust obehag. Journalisterna själva umgås ju sällan med personer med avvikande meningar. En journalistik som självständigt belyste samhällsfrågor den ansåg viktiga – val av ämnen och perspektiv är trots allt ett journalistiskt privilegium – skulle inte känna samma ängsliga behov av att tillrättavisa individer eller grupper som tycker annorlunda.
I ett Sverige med växande segregation spreds självtvivlet särskilt snabbt inom public service-företagen SVT, SR och UR. Medarbetarna fick för tio år sedan gå på kurs för att få syn på sina fördomar. Konsulter hyrdes in för att slå fast att mångfald sitter i pigmentet och det framställdes som något av ett ideal att program om människor i en viss trappuppgång skulle göras av personer som växt upp bakom samma port. Ett av de inhyrda företagen, Samarbetsbolaget, talade i sina prospekt om ”individuell mångfald” och drog slutsatsen att ”vi behöver kunna kommunicera med varandra”. Utbildningsradion skrev i sin mångfaldsstrategi att ”varje medarbetare ska förstå, omfatta och tillämpa ett antal begrepp som t ex mångfald, rättighetsperspektiv, normkritik och interkulturellt förhållningssätt”.
Medan samhället utanför redaktionsfönstren snabbt förändrades och fragmentiserades ägnade viktiga medier således mycken tid åt sitt inre liv. Jag är glad att jag själv hade hunnit lämna public service innan uppsikten skärptes över oönskade iakttagelser eller impertinenta frågor.
Många journalister har säkert i likhet med mig valt yrket med en förhoppning om att i någon mån kunna påverka samhället. Vad vi nu allt oftare ser är hur hela medieföretag går in i en komplicerad strid om sanningens innehåll och de egna argumentens företräden. Motståndarna tycks finnas bland de läsare och tittare som de inte längre tror sig kunna vinna tillbaka. Den egna plattformen kan kallas demokratins, men lika gärna etablissemangets.
Det är också tydligt hur selektivt journalisters och journalistorganisationers intresse för andras yttrandefrihet kan vara. Vissas kränkthet övertrumfar andras. De med snygg fernissa kan tämligen ostört plocka bort böcker ur kurslitteraturen och hindra föreläsare från att föreläsa. De självcensurerade anpassar sig. De likformiga applåderar varandra. Beslagtagna böcker och bortplockade ledarskribenter väcker ingen allmän upprördhet.
Inga reportrar eller författare kan därför räkna med självklart stöd från sina fack eller från föreningar med det fria ordets försvar som bärande idé om det sagda eller skrivna råkar i konflikt med det inom skrået för tillfället godtagbara. Yttrandefrihet är då inte nödvändigtvis ett utrymme värt att vidga utan kan också förstås som en uppsättning åsikter som bör bevakas.
När medierna dras med i bildstormarrörelser som MeToo eller Black Lives Matter blir bristen på distans och skepsis också ett självständighetsproblem för hela branschen. Redan från första dagen fanns frågor att ställa som inte ställdes. I stället tenderar journalistiken i upphetsade lägen att svepas med i det som den amerikanske sociologen och medieprofessorn – och tidigare 60-talsstudentaktivisten – Todd Gitlin i boken ”Media unlimited” beskrivit som en medial störtflod som blir sitt eget, och sitt enda, budskap.