(Fokus 1/2 2024)
Häromveckan dök det gamla hederliga svenska begreppet sell out upp igen i samband med premiären på filmen om Imperiet. Ni som är under 50 år kan omöjligt föreställa er ett Sverige där det ansågs som förräderi om musiker fick amerikanskt skivkontrakt eller spelades på P3.
Inför julen 1967 kom den engelska popgruppen The Whos självironiska tredje album ”Sell Out”, med sångaren Roger Daltrey sittande på omslaget i ett badkar fyllt med baked beans från Heinz. De kvarvarande medlemmarna i The Doors bråkade efter Jim Morrisons död om huruvida deras musik, mot Morrisons uttryckliga vilja, skulle få användas i tv-reklam. Neil Young sjöng att han skulle se ut som en idiot om hans musik sålde öl eller läsk.
I Sverige startade musikrörelsen egna skivbolag och Mikael Wiehe sa nej när Anni-Frid Lyngstad från Abba ville spela in en av hans låtar. Man sa nog inte sell out, men det var det man menade om alla andra när man själv blev icke-kommersiell.
Och sedan kom schlagerfestivalen, den omoraliska som Nationalteatern sjöng om 1975. Ett tag var musiken på liv och död, ett ideologiskt ställningstagande viktigare än riksdagsvalen. Och fortfarande är Eurovision Song Contest (ESC), av alla tävlingar på jordens klot, en sorts politisk åskledare snarare än en samling sånger man inte minns.
I år ska Israel som bekant på nytt rannsakas i Malmö.
Stadens dåvarande starke man Ilmar Reepalu (S) såg för femton år sedan till att Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel spelades inför tomma läktare. Utanför försökte AFA-folket sparka sönder polisens bussar. Helst av allt hade Reepalu velat hindra israelerna från att alls komma, en hållning i linje med hans dubiösa uttalanden om svenska judars ansvar för Israels politik.
I februari 2009 hade också en proisraelisk manifestation utanför rådhuset i Malmö angripits med raketer och flaskor av motdemonstranter, som skrikit ”Länge leve Hamas!” för att sedan dra runt på gatorna i jakt på fiender att spöa upp. Vi som var på plats och iakttog eländet noterade efteråt den iskalla tystnad som sipprade ut från stadshuset.
Kort dessförinnan hade samma krets av kommunalråd ställt sig bakom ett skolutbyte mellan sjätteklassare i Malmö och saudiska Riyadh, av alla platser på jorden; ett projekt för att öka förståelsen för andra kulturer, som det sas.
Det enda konstiga med att Israel deltar i ESC är att landet inte ligger i Europa, men musik har ju inga gränser.
I brist på andra samhällsvisioner är den svenska melodifestivalen numera det finaste exemplet på sammanhållning vi har i Sverige, det har både Magdalena Andersson och Aftonbladets ledarsida låtit undslippa sig. Kanske var det just detta Andersson tänkte på när hon i Svenska Dagbladet 7/1 skrev att hon ville ha ”ett Sverige lite mer som Sverige”.
Den tidigare så bespottade, och till och med inställda, musiktävlingen har genom SVT:s idoga marknadsföring gjorts till det centrala inslaget i en svensk kulturkanon. Spektakeltelevisionen har blivit så okontroversiell att också vänstern numera ser den som ett demokratiskt värn mot de otrogna. Galor och glitter, för filmbranschen, musikbranschen, tv-branschen, idrotten, författarna, journalisterna, all världens barn, barnen med cancer; alla skrattar, alla får ballonger.
Och så kommer Israel och förstör alltihop.
Nu har Malmö inte längre något kommunalråd som står på barrikaderna, men antisemitismen i staden klarar sig nog ändå. De piggaste ynglingarna var ute i stora skaror och körde jublande bilkaravan genom gatorna direkt efter Hamas pogrom den 7 oktober. Rapporterna från skolor om hotade elever och ängsliga lärare upphör inte.
Även om man inte behöver vara antisemit för att vara kritisk mot israelisk politik har det under vinterns många Palestinademonstrationer inte alltid varit lätt att upptäcka gränsdragningen. Det dröjde inte heller många dagar innan nyhetsmedierna hade glömt varför bomberna föll över Gaza.
Hamas anföll en musikfestival, och nu ska ingen få dansa och sjunga på samma scen som israeler. Lössen känns igen på gången. Kanske borde de testa Reepalumodellen och låta tävlingen försiggå utan publik, vilket onekligen skulle sätta Malmö på kartan, som det brukar heta.
ESC är ju bara en fond, ingen bryr sig om musiken när de som hatar judar ostört kan härja runt på gatorna. Låtsas man inte om detta som sker kan man verkligen tala om sell out: man har sålt sig till djävulen.