På gränsen
Det var första resan till Mexiko.
Dammet; marken som sparkades upp, som filtrerade tillvaron och fann varenda skrymsle. Tre års regnlöshet hade drivit nya djurarter in på den amerikanska delen av högplatån; piggögda småapor, vildsvin med runda kinder.
En påse is kostade lika mycket som fyra liter bensin. Man var lika beroende av båda när man brände ut i klipplandskapet, med däcken röda av sand och radion bräddfull med sårig country eller darrande corridos. Det var värmerekord där ute, 45 grader i skuggan när vi landade i Tucson, Arizona, en torr hetta som strök bort all svett.
Vi skämtade om Mexiko, så som man gör när man är så nära.
Där asfalten tar slut kliver man ut i mörkret, man liksom bara faller. Tappar både kompassen och förtöjningarna. Tortillorna fräser, precis som i Kerouacs ”På drift”. Det invanda viker undan som en gardin. På andra sidan nattens stjärnströssel börjar världen, börjar den globala landsbygden. Där hundarna hugger.
Vi var två långa, bleka gringos som med kamera och anteckningsbok gick över gränsen. Vi träffade en socialarbetare och följde med henne till en ockuperad höjd, där ett 50-tal hemlösa familjer söderifrån hade byggt skjul av kartongskivor som hamrats fast med läskkapsyler i träramar. Det var där, på sluttningen i mexikanska Nogales, som hunden dök upp.
Sylvasst, exakt, utan krusiduller. Ett vitt byxben började blöda ur två mörka hål. Ingen visste vems hunden var och den försvann lika snabbt som den hade uppenbarat sig.
……