Det var väl under de här åren det vände. Ganska många insåg, lättade eller besvikna, att det faktiskt inte skulle bli någon revolution och bland dem som nu snart skulle bli vuxna talades i stället om No Future.
Jag kan tycka att jag hade tur: jag blev tonåring samma höst som Beatles gav ut ”She loves you”, jag var tjugo när jag var med och ordnade den första Folkfesten i Malmö, tillvaron fick starka drag av allkonstverk samtidigt som Vietnam och Chile öppnade andra fönsterluckor, och när jag hade fyllt trettio kunde jag betrakta den svartnande kultur, som husockupanterna i Köpenhamn gjorde till sin, med en blandning av sympati och distans.
De verkade inte ha lika kul som de slumstormare som hade intagit Christiania tio år tidigare. De tryckte inga utopiska flerfärgsaffischer, i stället sprejade de sin nihilism direkt på husfasaderna. De hamrade sig igenom tvåminuterslåtar och hade inte tid med svävande, formupplösta halvtimmesimprovisationer.
Vid 70-talets mitt avstannade musikrörelsen. Det slamrade till och spretigheten stack till skogs medan olika bokstavskombinationsgrupper trätte om vad som var folkets musik.
I mångt och mycket hade det förstås varit en generationsrörelse, ett slags glad utväxt på hippieeran och det både kulturellt och ekonomiskt expansiva 60-talet, och vi tog studiebidrag för att resa ut i världen och ägnade nästan all vaken tid åt att försöka upplösa gränsen mellan folk och makt, mellan scen och publik, elitism och amatörism. Om det fanns något som förenade oss i rörelsens början var det den antiauktoritära antikommersialismen. Genom att vara anti var vi för motsatsen, tyckte vi.
Och musikindustrin, en av flera symboliska fiender, fick uppenbara problem.
……