(Göteborgs-Posten 5/12 2016)
Flemming Rose
De besatte
People’s Press
Lars Vilks lever fortfarande med polisskydd på hemlig adress på grund av att han ritat en liten hund med profetskägg. Religiösa fanatiker har vid ett par tillfällen försökt mörda honom. Niklas Orrenius påminner förtjänstfullt om detta i sin senaste bok, ”Skotten i Köpenhamn”, men den svenska offentlighetens – både den kulturella och den politiska – försvar för Vilks och yttrandefriheten har varit svagt, veligt och i vissa fall omformulerat som ett avståndstagande.
Ibland har det framstått som om det vore Vilks som utgjorde hotet och inte de som vill ta livet av honom.
I Sverige uppfattas Danmark som ett land där man säger vad man tänker, inte minst i integrationsfrågor. Förutom att detta naturligtvis innebär en kraftig reducering av helheten är likheterna mellan länderna större än många kanske vill tro. Flemming Roses nya bok ”De besatte” handlar om en mediebransch som slirar bland argumenten och backar in i självcensur inför hoten om våld och terror.
Rose har haft en speciell ställning i dansk samhällsdebatt sedan Jyllands-Posten, med honom som kulturredaktör, publicerade de tolv Muhammedteckningarna 2005. Och i ett minst sagt upphetsat klimat har han, vad jag har kunnat se, alltid diskuterat yttrandefrihetens predikament med internationell insikt och en sober stämma vars motsvarighet inte riktigt funnits hos oss.
I ”De besatte” fortsätter Rose den principiella diskussion om yttrandefrihetens kärna och ramar, om frihet kontra säkerhet, som han fört i de båda tidigare böckerna ”Tavshedens tyranni” och ”Hymne til friheden”. Eftersom han nu också beskriver sin egen konflikt med ledningen för tidningen tränger bitterheten djupt och tonfallet blir ibland tyvärr en smula självömkande.
Som hans nemesis framträder Jørgen Ejbøl, drivande i Jyllands-Postens och konkurrenttidningen Politikens gemensamma koncernstyrelse. För tio år sedan reste Ejbøl runt och försvarade pressens självständighet och rätten att häda. Men snart fick Flemming Rose höra att han var ”besatt” av yttrandefrihetsfrågan och att han därigenom utsatte hela redaktionen för fara. Han berättar nu om den lista som Ejbøl formulerade 2011 med detaljerade förbud mot att diskutera ämnet i radio och tv eller i föredrag och på seminarier. Sedan dess har Rose såsom varande en internationellt efterfrågad föreläsare fört en intern kamp för sin egen yttrandefrihet hos en tidning som utåt profilerat sig som det fria ordets banérförare. Munkavlen stramade alltmer och till sist, hösten 2015, sa han upp sig.
Begreppet tystnadens tyranni fångar väldigt väl Roses syn på saken: att undvika publiceringar i tron att man då blidkar dem som hotar journalisterna leder till att de totalitära och besatta kan flytta fram sina positioner ytterligare. Han citerar den franska författaren Carolin Fourest, som även medarbetat i Charlie Hebdo, när hon säger att terrorismen inte kan bekämpas genom att man överger sina värderingar.
Jyllands-Postens Muhammedbilder väckte egentligen inte någon uppståndelse förrän en grupp danska muslimer åkte till Mellanöstern och visade upp dem. Pådrivande bland resenärerna var Ahmed Akkari, som senare gjort avbön och skrivit boken ”Min avsked med islamismen”. I början av 2006 stacks ambassader i brand, folksamlingar som inget visste om vare sig Danmark eller pressfrihet skickades ut på gatorna och 250 människor omkom i upploppen i asiatiska och afrikanska länder.
I Danmark har flera attentat mot tidningen avvärjts. Tecknaren Kurt Westergaard, som ritade Muhammed med en bomb i turbanen, var nära att mista livet när han blev överfallen i sitt hem. Fyra personer dömdes 2012 till långa fängelsestraff för att ha planerat en Charlie Hebdo-liknande attack mot Jyllands-Postens och Politikens tidningshus i Köpenhamn.
Under drygt tio år har detta varit den näst mest bevakade mediebyggnaden i Europa.
Muhammedteckningarna drogs in i den pågående ideologiska striden inom islam och ur den finns ingen annan fredlig väg än en reformation, en upplysningsrörelse som skiljer stat från moské och lagstiftarna från de gudomliga påbuden. Den slutsats som medier, konstnärer, myndigheter och kulturinstitutioner i väst dragit av islamismens utbredning har varit att ligga lågt. Hotet har gått hem, perspektivet har anpassats. När statsvetaren Jytte Klausen gav ut sin genomgång av Muhammedkrisen, ”The cartoons that shook the world”, vågade förlaget Yale University Press inte ta med bilderna som det hela handlade om.
Genom att definiera den enskilda medarbetaren och inte våldsverkarna som den verkliga säkerhetsrisken tyckte sig Jyllands-Posten ledning ha hanterat problemet. Men, skriver Flemming Rose, om säkerheten slår ut alla andra hänsyn innebär det i sin logiska förlängning att man till sist måste slå igen den journalistiska verksamheten.